Ensam och Esmeralda

Kritikerna var entusiastiska. 

Pia Huss i DN:

Ensam och Esmeralda” är ett stycke förvånande och underhållande teater som, i lager på lager, berättar så mycket. Rasmus Luthanders Ensam är också spegelbilden av det udda skapande barn som Ingmar Bergman själv en gång var. Mager om benen men med huvudet fyllt av änglar, dämoner och teater.

/…./

Roligt och smärtsamt precis som Martina Montelius sammanfattar saken ”Några är döda och några är kvar/ frihetens näsborrar tutar/ Drömmen om flykten är allt alla har/ ingen vet var något slutar”.

Karin Helander i SvD: 

Pjäsen sprakar av yster poesi och nyfiken ordglädje. Pojken Ensam har en egensinnig mormor som visar en värld bortom hemmets blytunga glädjelöshet. Fantasin kan besvärja och förvandla. Den högtflygande cirkusflickan Esmeralda blir hans musa i skapandet.

Regissören Agneta Ehrensvärds ömsint slipade uppsättning utspelas i Agnes Östergrens scenrum, där det dystergråa bryts av skuggspel eller gnistor av färgrik cirkus och laddas av Stefan Johanssons kongenialt stämningsskapande musik. Rasmus Luthander gestaltar enastående känsligt hur Ensam sakta erövrar tilliten till sina inre världar och visioner. Hannes Meidal tar tonsäkert avstamp i textens precist hejdlösa absurditet när han låter den explosivt ömklige Pappan krackelera av bortträngda minnen av lekfullhet, kärlek och musik. Fantasteri, humor, tröst och värme genomsyrar Maria Kulles raspigt trotsiga mormor och Emma Mehonics skarpögt glittrande Esmeralda.

Jenny Aschenbrenner, PI Kulturen: 

Det är en väv av drastiska och poetiska bilder som Martina Montelius väver runt denna i konsten ganska så klassiska barndomssituation. Det ensamma udda barnet som finner sitt utlopp ur vuxenvärldens auktoritära förtryck genom skapandet. Montelius gör den ny, genom sitt språk och sin humor, men också Agneta Ehrensvärds regi slipar fram det vassa och omstörtande i sagan. Hannes Meidals pappa blir en varelse byggd av tvång och stramhet, mer än en människa, Emma Mehonics fantasifigur Esmeralda lika mycket både människa och filur som Maria Kulles subversiva mormor. Men mest fylls Tornrummet av Rasmus Luthanders sårbara energi - en Ensam med trots bakom öronen.

Det finns en härlig skevhet i uppsättningen som förlåter också det lite programmatiska i ännu ett porträtt av konstnären som barn, som ger utrymme också åt den skevhet som inte resulterar i en storslagen kulturkarriär.