Fanny och Alexander

Minimalistisk uppsättning med intressant rolldubblering.

© Malmö stadsteater.
Fanny och Alexander

Minimalistisk uppsättning med intressant rolldubblering.

Malmö stadsteater, Intiman
Malmö
"Det är ett gäng fantastiska skådespelare som står på scen."
Skånska Dagbladet

Om uppsättningen

Uppsättningen på Intiman blev kritikerframgång. Inte minst greppet att låta skådespelarna spela olika roller i de två akterna uppskattades. (Mest anmärkningsvärt av detta var för övrigt Fredrik Gunnarsson som barnens far och styvfar – två sidor av samma mynt, så att säga). Gunnarsson hade i likhet med en del andra i ensemlen även spelat Bergman på samma scen förut.

"Åbergs uppsättning är den tredje i Sverige på knappt ett år, och jag vill nog hävda att den är den bästa av tre. /.../ Den rollgestaltning som annars känns mest annorlunda jämfört med både filmen och de båda andra teateruppsättningarna är Fredrik Gunnarsons biskop. Hos honom ligger desperationen nästan synlig bakom den stränga uppsynen och vid några tillfällen brister behärskningen, låt vara tillfälligt. Att Gunnarson också spelar Oscar Ekdahl understryker dubbelheten i Bergmans förhållande till både demoner och fadersgestalter. Det provokativa i Alexanders hat mot den nya styvfadern gör faktiskt dennes upprördhet förståelig, om än inte hans bestraffningsmetoder acceptabla.Just dubbelheten är den röda tråden i Åbergs uppsättning, som allra synligast när Alexanders möte med Ismael pågår samtidigt med den begynnande eldsvådan i biskopsgården. Det är en dubbelexponering som bara teatern kan åstadkomma, inte filmen."
Nils Schwartz i Expressen

"Den främst i England verksamma regissören Maria Åbergs Malmöuppsättning har delvis andra förtecken. Inte minst valet av den intima scenplatsen och det i huvudsak brittiska produktionsteamet (Naomi Dawsons scenografi och kostym, David Holmes ljusdesign och Carolyn Downings ljuddesign) skvallrar om en viss självständighet och förlösande distans till stoffet. Detta bekräftas bland annat av att pjäsens drygt tjugo roller är fördelade på blott elva skådespelare, vilket öppnar för alternativa tolkningar och en spännande lek med identiteter. Som tydligast och mest effektivt härvidlag i Fredrik Gunnarsons dubbelporträtt av barnen Fannys och Alexanders gode far Oscar och efter dennes död den bistre styvfadern och biskopen Vergérus. Att dessa moraliskt och ideologiskt kontrasterande personligheter tillåts tangera varandra ger det dramatiska stoffet underliggande innebörder, bortom det entydiga och givna. Det är med det här slags perspektivförskjutningar och okonventionella scentekniska grepp —i synnerhet de verkningsfulla simultanscenerna mellan dramats fyra stationer: teatern, familjen Ekdahls hem, biskopsgården och Isak Jacobis hus —som pjäsen i hög grad utvecklar sig till teaterkonst helt i sin egen rätt."
Martin Lagerholm i Kristianstadsbladet

"Det är ett gäng fantastiska skådespelare som står på scen. Allra klarast lyser Li Brådhe som en magnifik fru Ekdahl den äldre och så Josefin Iziamo som med lätthet byter från den kärleksfulla barnjungfru Maj till biskop Vergérus hunsade piga Justina och sedan gör en helt underbart överjordisk Ismael. Imponerar stort gör också de två unga skådespelarna som gestaltar Fanny och Alexander. Två par barn turas om mellan föreställningarna och under premiären var det Emanuel Olsson och Antonia Sandblom som stod på scen. Antonia Sandblom var rättfram och självklar som Fanny och Emanuel Olsson övertygade stort i Alexanders inre kamp – inte minst i maktkamperna med biskopen. Och det var nog fler än jag som hade svårt att se hans plågade ansikte när biskopen straffade honom med rottingen."
Gunilla Wedding i Skånska Dagbladet

"Alla roller i de tre hushållen dubbleras vilket ger spelrum åt en begåvning som Josefin Iziamo: söt barnflicka hos Ekdahls, kuvad, bedräglig piga hos Vergérus och mystisk, lite farlig som pojken Ismael hos Isak Jacobi, familjens vän som räddar och gömmer barnen i ett lite väl komprimerat avsnitt. Jacobi, Kenneth Milldoffs milde antikvitetshandlare och penningutlånare, rör sig fritt i handlingen. När biskopen attackerar honom med skällsordet judesvin öppnar sig det som kallas den lilla världen för någonting som här redan finns infiltrerat i berättelsen, en oro och känsla av utsatthet hos detta skådespelarpatrask från det slutande 1800-talet, som trots den bergmanskt egocentriska förlagan här börja likna oss."
Ingegärd Waaranperä i Dagens Nyheter

"Maria Åbergs tolkning är starkt präglad av hennes känsla för teaterns särart kontra filmens. Hon lyckas skapa intressanta simultanskeenden, där figurer från olika situationer finns på scen samtidigt. Särskilt starkt blir detta i slutet, då Fanny och Alexander befinner sig hos familjevännen Isak Jacobi (Kenneth Milldoff) och upptäcker hans esoteriska rum av marionetter och medium. Det korsas av modern Emilies dramatiska uppbrott från biskopsgården och den eldsvåda som ska hjälpa till hennes frigörelse.En annan teatral finess är att rollistans 54 personer blivit omsorgsfullt porträtterade av bara elva skådespelare. Dubbleringarna ger mångtydig resonans åt gestalterna. I Fredrik Gunnarson får den snälle teaterdirektören Oscar och biskop Vergérus berika varandra, medan Susanne Karlsson pendlar mellan den svulstiga Alma Ekdahl och biskopens bigotta, sexuellt uttorkade syster Henrietta. Josefin Iziamo spelar den låghalta, godmodiga jungfrun Maj, men också den råttlika tjallaren Justina i biskopsgården och den mystiske Ismael, som går genom liv och kroppar."
Theresa Benér i Svenska Dagbladet

"Hela pjäsen blir på så sätt en historia om begärets förvandlingar och förväntningarnas grymma misstag, mera än bara en historia om njutningsfantasiernas utsvävande godhet och det asketiska disciplinerandets rationalistiska ondska. Där visar Maria Åberg att hon har tillräckligt med mod att göra sin egen tolkningsvariant, ett synvinkelskifte på Mästarens ord. Till och med den som sett filmen många gånger och en del andra, mera imiterande teateruppsättningar, kan hitta nya ingångar till denna i sig synnerligen helgjutna och inte påfallande mångtydiga berättelse. Slutscenerna i biskopsgården spelas simultant med Alexanders mysticistiska upplevelser hos Jacobis, i tät närhet så att händelseförloppet inte bara är kronologiskt simultant utan också rumsligt fullständigt jämställt."
Björn Gunnarsson i Helsingborgs Dagblad

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Författare
  • Maria Åberg, Regi
  • Naomi Dawson, Scenografi och kostym
  • David Holmes, Ljusdesign
  • Carolyn Downing, Ljuddesign
  • Siv Nyholm, Mask
  • Li Brådhe
  • Simon Drehmer
  • Fredrik Gunnarsson
  • Josefin Iziamo
  • Henrik Johansson
  • Susanne Karlsson
  • Emma Lindeberg
  • Cecilia Lindqvist
  • Karin Lithman
  • Kenneth Milldoff
  • Emanuel Olsson
  • Erik Olsson
  • Antonia Sandblom