Fanny og Alexander

Stjärnspäckad och kritikerhyllad uppsättning anförd av magnifik Ghita Nørby.

Fanny og Alexander

Stjärnspäckad och kritikerhyllad uppsättning anförd av magnifik Ghita Nørby.

Det Kongelige Theater
Köpenhamn
"Med sina motivmässiga metaperspektiv är filmen inte minst en kärleksfull kommentar till teatern, ja, i sig själv ett slags kinematografisk teaterföreställning."
Martin Lagerholm, Kvällsposten

Om uppsättningen

Uppsättningen var Det Kongeliges teaterchef Emmet Feigenbergs första regiuppdrag på den egna scenen sedan han tillträdde 2008. Monna Dithmer i Politiken kallade det: "en ægte kgl. teaterstund, når det svenske familiedrama fejer over scenen" och Henrik Lyding i Jyllandsposten utnämnde uppsättningen till "Godt gammeldags teater". Jakob Steen Olsen i Berlingske Tidene hyllade även dramat som sådant: "Smukkere livsindsigt end den, som siver ud af replikkerne i 'Fanny og Alexander' er i hvert fald svær at forestille sig."Skådespeleriet lyftes unisont fram som föreställningens verkligt stora behållning. Särskilt Ghita Nørbys farmor hyllades. Jakob Steen Olsen i Berlingske Tidene menade att hon: "stråler som den kloge, gamle fru Ekdahl. Hendes enetaler i sofaen, præget af livsvisdom og undren over den tid, der går så hurtigt, svingende mellem livgivende latter og stor melankoli, er sublime." Anne Middelboe Christensen i Information kallade henne i sin tur: "boblende på toppen med hele sin palet fra det frækkeste grin til den mest stille sorg." Barbro Westlin i Aftonbladet höll med:"I rollen som farmor Ekdahl är hon ett stadigt och människovarmt nav vars medkännande blick vi ser med på de andras viljor, sorger och lidelser."

Även Sofie Gråbøl i rollen som Emelie Ekdahl applåderades. Svenska Dagbladets Theresa Benér skrev exempelvis: "Föreställningen fördjupas av hennes utveckling, från munter hustru till Søren Sætter-Lassens godmodige teaterchef Oscar, till ung änka som anar möjligheter till förnyelse och en egen mening med livet. Gråbøl uttrycker en nutida kvinnas aspirationer och steg mot frihet. Samtidigt verkar hon i en civilisation som alltid ska belöna henne när hon snarare ger avkall på den självständighet hon söker formulera för sig."

Henrik Lyding i Jyllandsposten talade om stjärnspel och efter att ha kallat Jens Albinus biskop "skræmmende god!", radade han upp skådespelarnas insatser:"Søren Sætter-Lassen som Emilies mand, teaterdirektøren, med blændende replikføring, en elskling af en ægtemand. Mikael Birkkjær som charmebukken Gustav; hans kone, spillet af Bodil Jørgensen med saftig livskraftighed. Peter Gilsfort som inkarnationen af afmægtig middelmådighed, der giver sig modbydelige udslag over for Søs Egelinds elskeligt forfjamskede kone. Tommy Kenter som familievennen Isak – med Kentersk filurcharme og hjertet på rette sted."

Titelrollerna spelades av barn i samma ålder som deras motsvarigheter i Bergmans film. Såväl Lyding som Anne Middelboe Christensen i Information framhöll deras insatser. Den senare skrev: "Børnene spiller stærkt og naturligt. Jacob Ottensten har en overbevisende indadvendt stilhed i sit mørke ansigt — han skal nok klare sig! Og Mille Marie Lunderskovs truntesøster tager kegler, når hun vender kinden væk fra biskoppen med et urkvindeligt ryk af afsky. Sådan!"

Anne Middelboe Christensen menade att scenografin var något av det vackraste som skapats på Skuespilhuset och framhöll därtill ljud- och ljussättning. Hon gav en målande beskrivning av deras gemensamma scenrum: "Karin Betz har udnyttet scenens vilde højde og har leget med fortæpper og bagtæpper i ekstravagante stoffer. Mellem tæpperne indskubbes så møblerne, som var dette et dukketeater i kæmpeformat: To stole og et bord, to barnesenge, en bænk … Ellers er scenen bare helt tom, som da drengen Alexander er indespærret på loftet. Her ligger scenen hen i mørke. Men inde på midten skinner en sølvlysende plet, hvor drengen ligger og klamrer sig til rædselsslagen til gulvbrædderne i Mikael Sylvests mareridststærke lyssætning — og i Karsten Wolstads tordenlyd. Det er overrumplende flot."

Björn Gunnarsson i Helsingborgs Dagblad menade att det Betz scenografi "försvarar teaterkonstens särart" i uppsättningen: "Som till exempel raderna av sammetsridåer, som en fin markering av att det borgerliga hemmet är en förlängning av teatern. Ett tittskåp, både för offentliggörande, och för dolda intriger."

Monna Dithmer i Politiken ställde sig den fråga som många recensenter uppehöll sig vid: "Hvad er egentlig ideen med at omplante sådan en filmklassiker (fra 1982) til scenen, hvad er teatrets eget bud på historien?" Hennes svar för Emmett Feigenbergs räkning var att: "loyalt og diskret fortælle en god historie: om to verdener i splid med hinanden, ikke mindst fantasiens rige over for en rigoristisk tugteorden."Hon menade vidare att filmen inbjuder till iscensättning: "sådan som den fra først til sidst emmer af teater. Bergman har jo her skabt sig den bedste at to verdener, to fluer med et smæk. Som han sagde det: 'Teatret er min hustru, men filmen er min elskerinde'."



Theresa Benér i Svenska Dagbladet höll med och skrev: "det ligger det nära till hands att se Fanny och Alexander som mest lämpad för scenen. Den är en hyllning till teaterns värld, har en tydlig dramaturgi och en del lödiga monologer om livet som rollspel och om de masker vi bär." Carlhåkan Larsén i Sydsvenskan var inne på likande spår: Bergmans text ekar av teaterhistoria, från Alexanders Hamletintryck över Carls och Lydias strindbergska dödsdans till teaterfamiljens slutackord: 'Ett drömspel'."

Även Martin Lagerholm i Kvällsposten ansåg att originalet ligger nära teatern: "Med sina motivmässiga metaperspektiv är filmen inte minst en kärleksfull kommentar till teatern, ja, i sig själv ett slags kinematografisk teaterföreställning." Lagerholm ser dock ett problem i Feigenbergs och dramaturgen Solveig Gades vilja att ligga nära filmen och uttrycker ett önskemål om att de borde ha befriat sig från: "den bedövande respekten för upphovsmannen och verkligen försökt att inte efterlikna originalverket. Som det nu ser ut kan publiken inte mycket annat än att efterhand bocka av varenda gest och replik som in i minsta detalj kopierar filmförlagan." Föreställningens egentliga hake, menade Lagerholm vidare, är inte föreställningen som sådan: "utan helt enkelt det faktum att Bergman redan skapat det fulländade konstverket. Och hur, eller ens varför, föröka rubba det monument som redan står där som ett tecken för oss alla?"

Björn Gunnarsson i Helsingborgs Dagblad instämde: "Det är så till den milda grad likt, att man undrar om föreställningen mest är tänkt som en hommage till den döde mästaren." och konstaterade senare: "Det är tråkigt att inte Emmet Feigenberg vågat vara mera originell, hans uppsättning är mest en demonstration av hederligt och gediget teaterhantverk."

Även Monna Dithmer i Politiken ansåg att Feigenberg gjorde det lite lätt för sig: "Tænk, hvis Feigenberg i lidt højere grad havde taget dramaet i nakken og med skarpere accenter inviteret dæmonerne indenfor. Så kunne teatrets lille verden for alvor have åbnet sig op mod noget større."

Källor

  • Theresa Benér, Svenska Dagbladet, 2 april 2011.
  • Monna Dithmer, Politiken, 2 april 2011.
  • Björn Gunnarsson, Helsingborgs Dagblad, 3 april 2011.
  • Martin Lagerholm, Kvällsposten, 3 april 2011.
  • Carlhåkan Larsén, Sydsvenskan, 3 april 2011.
  • Henrik Lyding, Jyllandsposten, 2 april 2011.
  • Anne Middelboe Christensen, Information, 3 april 2011.
  • Jakob Steen Olsen, Berlingske Tidene, 2 april 2011.
  • Barbro Westlin, Aftonbladet, 2 april 2011.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Författare
  • Thea Jeppesen, Regi
  • Karin Betz, Scenografi
  • Niels Brunse, Översättning
  • Mikael Sylvest, Ljusdesign
  • Mille Marie Lunderskov, Fanny
  • Alberte Blichfeldt, Fanny
  • Jacob August Ottensten, Alexander
  • Julius Tuxen, Alexander
  • Sofie Gråbøl, Emelie Ekdahl
  • Ghita Nørby, Fru Helena Ekdahl
  • Tommy Kenter, Isak Jacobi
  • Bodil Jørgensen, Alma Ekdahl
  • Anne Birgitte Lind, Henrietta Vergerus
  • Jens Albinus, Biskop Edvard Vergerus
  • Mikael Birkkjær, Gustav Adolf Ekdahl
  • Kirsten Peuliche, Fröken Ester/Blenda Vergerus
  • Julie Agnete Vang Christensen, Maj
  • Peter Gilsfort, Carl Ekdahl
  • Søren Sætter-Lassen, Oscar Ekdahl
  • Henrik Jandorf, Poliskommissarie
  • Benedikte Hansen, Justina
  • Nicolai Dahl Hamilton, Aron
  • Ole Ernst, Filip Landahl
  • Andrew Jeffers, Elsa