Høstsonaten

Høstsonaten
Det Kongelige Teater
Köpenhamn
"Sørg for at købe billet med det samme, om De så skal snyde, svindle eller bestikke dem til en, det er lige meget. Denne udgave af 'Høstsonaten' er nemlig en af årets, måske årtiets mest bemærkelsesværdige forestillinger."
Lars Wredstrøm, Børsen

Om uppsättningen

Dansk scenpremiär av Höstsonaten i regi av svensk-ungerska Hilda Hellwig med Ghita Nørby i rollen som Charlotte. 

Hilda Hellwigs Höstsonaten invigde Portscenen på nybyggda Skuespilhuset. Föreställningen är präglad av filmen i nästan lika hög utsträckning som Bergmans film är präglad av teatern. När Charlotte återvänder till sin dotter Eva efter sju års frånvaro möter Eva henne med en videokamera vars närbilder projiceras på väggarna under föreställningen. Enligt Berlingske Tidenes Jakob Steen Olsen, "en slags hommage til den store filmmester, hvis største bidrag til filmkunsten er nærbilledet af det menneskelige ansigt."

En annan skillnad mot Bergmans film är Helenas ständiga närvaro på scen, dessutom har Charlottes avlidne livskamrat Leonardo getts gestalt av cellisten Anders Grøn som genom sitt spel besvarar Charlotte i hennes monolog. Scenografin är långt från Bergmans strikta prästgård, enligt Svenska Dagbladets Theresa Benér utgörs den av "en flexibel black box där scenografen Herbert Murauer har skapat en läcker vit funkisscen, som kan avskärmas på djupet med skjutdörrar framför ett inre rum, stilrent färgprojicerat med rött eller blått mot ett grönt golv."

Mottagandet var övervägande mycket positivt. Politikens Per Theil gav exempelvis föreställningen högsta betyg. Till skillnad mot Berlingske Tidenes recensent menar han att det distanserade i spelet ligger en "ufatteligt nærvær" som han menar att många talar om i dansk teater, men alltför få lyckas gestalta. Han förklarar, "Det er nok Ghita Nørby på klassisk spil som diva, og hun har stadig sin varme med, men hendes instrument er stemt til noget på én gang mindre og langt større. Det samme med Tammi Øst, og ikke mindre Søren Spanning som manden og Laura Drasbæk som søsteren: hungrende, men afmægtige."

Filmen anser han lider av en överspändhet som alltid fått honom att ta ställning för Ingrid Bergmans Charlotte. Han tillbakavisar vidare jämförelser med filmen, "for bearbejdningen er så gennemført teatralsk, at 'Høstsonaten' – skønt med hilsener til Bergman og stadig helvedes nordisk i sin tone af skyld – træder frem som helt sin egen."

Även Lars Wredstrøm i Børsen var överväldigad och delade ut full pott till föreställningen: "Det Kongelige teaters opsætning af 'Høstsonaten' er nok det nærmaste man kommer en forestilling, som kan kaldes overskudsramt. Alt fungere nemlig som det skal, men ikke nok med det. Både instruktion og skuespil- præstationer oser langt væk af, at vis det passede dem, kunde de spille for dobbelt styrke. Dette er kort og godt sublim teaterkunst, en overskudsmættet forestilling, som i den grad  slår benene væk under publikum."

Svenska Dagbladets Theresa Benér tycks hålla med Per Theil: "Lika stilren och klarsynt är Hilda Hellwig i sitt sätt att disponera den känslomässiga konflikten mellan Ghita Nørbys berömda konsertpianist Charlotte och hennes oförlösta dotter Eva, som spelas av Tammi Øst. Dramat är inte upplagt som en enkel psykoanalytisk uppgörelse med en mor som satt sin konstnärliga karriär framför familjen. Snarare fokuseras här båda kvinnornas oförmåga att identifiera och bejaka sina egna verkliga känslor." Hon berömmer vidare regins konsekvens: "Hilda Hellwig lyckas suveränt hålla skådespelerskorna i detta tonläge där orden liksom hela tiden undflyr det de kanske skulle vilja säga."

Aftonbladets Claes Wallin poängterar hur Hellwig justerar den kvinnosyn Bergman ger uttryck för i sin film, "Eva är inte lika infantilt utlevande som i filmen, Helena är mycket mer ett mänskligt subjekt än Lena Nyman fick vara i filmen och Viktor inte längre lika patriarkal. Och nog finns uppgörelsens och ångestens bottnar kvar. De låter kanske inte likadant, talar mer med kroppen än med retorik, och när en film som Höstsonaten blir teater syns hur tydligt, ja, närmast ohämmat Bergman skriver in sig i traditionen från Strindberg och O'Neill medan Norén lurar om hörnet."

Han hyllar också skådespelarinsatserna:"Rytmiskt och med stor närvaro lägger ensemblen denna bergmanska uppgörelse i knät på publiken. Ghita Nørby (Charlotte) vet att med kropp och sparsmakad mimik visa vad hon tänker och känner innan orden ljuger, Tammi Østs Eva gömmer sig bakom videokameran, samlad men närmast överfylld av barndomens oförrätter blir så hennes enda sammanbrott ett barns. Ångesten sipprar ut oaktat tidens tillkortakommanden, den bär bara nya kläder."

Jyllands-Postens Henrik Lyding fann vissa konstnärliga grepp onödiga. Han menar att de närbilder som projiceras på väggarna är vackra, men att den estetiska distanseringen och stiliseringen, "kuldslår samtidig vores sjælelige rystelse. Ville forestillingen mon alligevel hellere have været en film?"

Han imponeras dock av skådespeleriets styrka: "Suverænt blotlægger Ghita Nørby moderen, der omsider vender tilbage til sine to døtre efter syv års fravær, splittet mellem den usentimentale selvbeherskelse, der også præger hendes forhold til musikken, og den smertefulde ensomhed, der har vist sig at være bagsiden af berømmelsen. Har nogen måske nogensinde elsket hende?

Tonen er snart barsk og ligefrem, snart hudløs og sjælekvast, når sandhederne pibler frem i ubevogtede øjeblikke. Datteren Eva spiller Tammi Øst som en omvandrende undskyldning, pæn, lidt intetsigende, draget om munden signalerer årelang forbitrelse."

Berlingske Tidenes Steen Olsen imponerades av föreställningen, men berördes inte och gav den tre av sex stjärnor i betyg. Han skriver under rubriken Bergman på afstand att: "Ghita Nørby mere fremviser intelligent tilbageholdt end giver sig hen til forestillingen. Og Tammi Øst bevæger sig dygtigt mellem det forgræmmet gråmelerede og den eksalterede hyperventilation, når der går hul på de sammensparede anklager og årgamle bebrejdelser."

Han menar att medan Bergmans film, "virkede som et slag i sjælen" har Hellwig iscensatt texten med "kylig eld".  Han skriver vidare: "Også spillet har instruktøren Hilda Hellwig ønsket som en kølig demonstration, der nærmest fører følelserne til protokols, snarere end spiller dem ud for fuldt blus. Når de tager ved – som i Tammi Østs store ture i den nattens anklager mod moderen – afmeldes de lige så hurtigt igen og holdes forestillingen igennem fast i en strakt arm, så Bergman næsten bliver lidt skematisk banal." Trots textens känsloutmätningar menar han att: "Det hele bliver så ejendommeligt fraværende – selv de inderlige passager forbliver spillede."





 

 

Källor

  • Theresa Benér, Svenska Dagbladet, 21 februari 2008.
  • Henrik Lyding, Jyllands-Posten, 21 februari 2008.
  • Jakob Steen Olsen, Berlingske Tidene, 21 februari 2008.
  • Per Theil, Politiken, 22 februari 2008.
  • Claes Wahlin, Aftonbladet, 22 februari 2008
  • Lars Wredstrøm, Børsen, 22 februari 2008.

Bilder / videor

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Författare
  • Hilda Hellwig, Regi
  • Herbert Murauer, Scenografi
  • Lars Egegaard Sørensen, Ljusdesign
  • Asta Hoff-Jørgensen, Översättning
  • Ghita Nørby, Charlotte
  • Tammi Øst, Eva
  • Søren Spanning, Victor
  • Laura Drasbæk, Helena
  • Anders Grøn, Cello

Fler uppsättningar av Höstsonaten