Höstsonaten

Teaterboulages

Höstsonaten

Teaterboulages

Teaterboulages
Pargas
"Men alla blir delar av det hela, varandras orsaker och verkan. De fyra kunde vara en enda person. Just det känns oväntat rörande."
Ann-Christine Snickars, Hufvudstadsbladet

Om uppsättningen

Amatörteateruppsättning utspelad i ett konferensrum på Hotell Kalkstrand i tvåspråkiga Pargas nära Åbo. Under rubriken "Berörande kammarspel" uttryckte sig Hufvudstadsbladets kritiker Ann-Christine Snickars berömmande om uppsättningen. Hon gjorde även flera jämförelser mellan film och teater:

"[I] Teaterboulages tolkning är man inte högljudd, intensiteten gestaltas på ett annat sätt. I konfrontationerna, när man uppfattar att kontrahenterna måste lyssna till varandra - och sig själva - uppstår berörande teater. Själva texten har partier som är dramaturgiskt lösa, sjok som rekapitulerar incidenter i det förgångna. Där hade filmen chans att interpunktera med bildsättning. På scenen går man i stället ibland på slak lina.
 
"Scenens övertag över filmen är att alla mödolöst kan vara närvarande i samma ögonblick. Systern Lena, Kati Karlsson, har sin sjuksäng i fonden, som en oavbruten påminnelse om att behovet av kärlek aldrig är över. Det är en roll som kunde bli plågsamt patetisk om regin var mindre integrerad. Men alla blir delar av det hela, varandras orsaker och verkan. De fyra kunde vara en enda person. Just det känns oväntat rörande."

Ingrid Sandman kallade Teaterboulages Höstsonaten: "en ytterst ambitiös satsning" av en teatergrupp med amatörer som framförallt spelar barnpjäser, historiska pjäser och revyer. Hon berömde modet att ta sig an ett så allvarligt drama som Höstsonaten och tyckte att de gjorde bättre ifrån sig än Svenska Teatern, där pjäsen spelades ett år tidigare.

Regissören Jani Lastuniemi har drömt om att sätta upp Höstsonaten i åtta års och Sandman skriver vidare: "I sin regi har han lyckats få de fyra skådespelarna att spela sina roller som vilka yrkesskådespelare som helst. Eftersom alla repliker, alla ord är fyllda av betydelse, varje gest och min kräver fullständig ärlighet, blir man imponerad av Anna Francks, Eivor Lindgårds, Kati Karlssons och Samuel Karlssons tolkningar av rollerna."

Ann-Christine Snickars skriver också i berömmande ordalag om skådespelarnas insaser: "Samuel Karlsson, tidigare mest känd för sin talang för komedi och komik, gör här en pastor med uppdragna axlar. Han är en man som uppriktigt älskar sin hustru, men som fastnat i sitt liv. Eva, hustrun, gestaltas av Anna Franck, som helt klart kommer att låta höra av sig i fortsatta teatersammanhang. Hennes spel är koncentrerat, plastiken återhållen, men mimiken desto mer levande. En rynka mellan hennes ögonbryn, och hela scenens temperatur förändras. Eivor Lindgård gör modern, konsertpianisten Charlotte, som inte träffat sina döttrar på sju år.[…] Lindgårds Charlotte visar inte upp de stora divalaterna, men mer en vacklande personlighet som behöver konstant bekräftelse för att fungera. Det går att känna igen kvinnotypen: accentuerat snygga kläder, mobiltelefonen som efterlängtad flykt väg. Men också i Lindgårds tolkning förstår man att attityden inte är förbehållen endast kvinnor."

Hanna Hjelt i Åbo Underrättelser skriver om hur det på ett ställe rycker till i Karlssons kind och honnoterar inlevelsen i rollen. Hon fortsätter: ”På Anna Francks öga glänser av en äkta tår mot slutet av föreställningen. Hennes Eva går inte i fällan att spela överspänd, trots alla repliker om hur verkligheterna tränger in i varandra när hon beskriver närheten till den döde sonen. Eivor Lindgård har en svår roll. [...] Lindgård lyckas ändå bra."

Pargas har ingen egen scen, men enligt Snickars fungerar scenbilden väl, trots de provisoriska förutsättningarna. Hanna Hjelt går längre än så och skriver: "Scenografin signerad Lasse Harkkala (och arbetsgruppen) tar fasta på seendet i en enorm nässelfjäril med ögon på vingarna som är målade på bakväggen. När det är mörkt på scenen, vilket det är ibland, lyser ögonen på fjärilsvingarna likt ormögon. Ljusdesignen (Tony Nurmi) är också mycket bra, mörker och ljus växlar för att understryka balanserandet mellan förtvivlan och hopp, hat och försoning, och spotlightarna lyser upp en del av scenen."

Hjelt skriver vidare att texten är "vacker, förtätad, och väljer äkta ord istället för psykologiserande jox." Hon menar att regissören Jani Lastuniemi "lyckats både med att locka fram mångbottnade karaktärer ur sina skådespelare och att göra en tät helhet av hela föreställningen."


Ann-Christine Snickars är mer nyanserad i sin bedömning: "I Teaterboulages tolkning är man inte högljudd, intensiteten gestaltas på ett annat sätt, i konfrontationerna när man uppfattar att kontrahenterna måste lyssna till varandra - och sig själva – uppstår berörande teater."

Källor

  • Hanna Hjelt, Åbo Underrättelser, 21 november 2008.
  • Ingrid Sandman, City and Archipelag News (www.canews.fi), 21 november 2008.
  • Ann-Christine Snickars, Hufvudstadsbladet, 26 november 2008.

Bilder / videor

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Författare
  • Jani Lastuniemi
  • Eivor Lindgård, Charlotte
  • Anna Franck, Eva
  • Samuel Karlsson, Victor
  • Kati Karlsson, Helena

Höstsonaten