Høstsonaten

Oslo Nye Teater

Høstsonaten

Oslo Nye Teater

Oslo Nye Teater
Oslo
"Med en tekst som rommer langt mer enn det ordene forteller, er 'Høstsonaten' på Oslo Nye blitt en Bergman-tro opplevelse med nærmest ibsensk skinn, et opprivende drama som lodder dypt og klokt i menneskesinnets natur."
Mode Steinkjer, Dagsavisen

Om uppsättningen

I den norska urpremiären av Höstsonaten gjordes Charlotte, som så många gånger förr, av en minst sagt rutinerad skådespelerska, här Lise Fjeldstad. Lise Fjeldstad har spelat de flesta stora kvinnorollerna och medverkat i närmare 50 föreställningar bara på Nationaltheatret, både som skådespelare och regissör.

Föreställningens mottagande var blandat där Dagsavisens Mode Steinkjer kanske var mest positiv. Han menar att Borgersens regi inte viker för den pinsamma tystnaden och att han förtätar scenrummet och upprätthåller Bergmans närhet till skådespelarna, till dialogen och inte minst de underliggande känslorna av kärlek, hat och makt.

Enligt Steinkjer är Nina Ellen Ødegård i rollen som Eva till en början är något reserverad, nästan genomskinlig och att hon cirkulerar runt rollen utan att konfrontera den. Kanske, menar recensenten, är det ett medvetet drag för att ge utrymme åt Lise Fjeldstads Charlotte som här dominerar med klassik bravur och högrest styrka, men också avklädd svaghet. Han skriver vidare: "Med små ryckningar och skarpa kast mellan självcentrerad vänlighet och skarp tunga ger Fjeldstad liv åt moderns nycker, hennes världsvana och missnöjen med dotterns och dennas talanger".

Denna relation stramas så upp i andra halvan och de två huvudpersonerna blir jämbördiga. Med sitt mångfacetterade spel och sin bärande kraft bekräftar Ødegård enligt Steinkjer sin ställning som norsk teaters stora talang, medan, Fjeldstad överlägset skriker ut moderns blottlagda empati.

Även birollsinnehavarna, Anders Hatlo i rollen som Evas man Victor och Agnes Kittelsen i rollen som den funktionshindrade Helena, får beröm för sina fina tolkningar som fyller ut handlingens många och viktiga nyanser. Hon avslutar sin recension med att kalla föreställningen en "Bergman-tro opplevelse med nærmest ibsensk skinn, et opprivende drama som lodder dypt og klokt i menneskesinnets natur".

Borghild Maaland i Verdens Gang gav föreställningen en fyra i betyg av sex möjliga och menar att Bergman, återigen i likhet med Ibsen, skriver texter som är allmängiltiga i alla tider. Hon skriver vidare att föreställningens fyra skådespelare lyckas att skapa känslan av instängda ansträngda familjerelationer, som i ett ibsenskt dockhem på gränsen till sammanbrott. Hon saknar dock stundtals detaljer och nyanser i spelet som skapar variation. Presentationen av de stora känslorna och skulden blir enligt henne något ensidig, både i spel och scenlösningar. Samtidigt, avslutar hon sin recension, känner hon det hugg i mellangärdet som pjäsens obehagliga observationer bidrar till.

Andreas Wiese i Dagbladet menar att skådespelarna på Oslo Nye besitter det gehör som Bergmans nästan melodramatiska kompositioner kräver. Trots en enligt honom delvis överbearbetad regi, lyckas Lise Fjeldstad skapa sin alfahona till mor med en nästan sagolik förmåga att kontrollera, definiera och dominera sin omgivning. Nina Ellen Ødegårds Eva, menar han, spelas med nervös energi och ett flyktigt undvikande som döljer ett djupt sinne. Det blir också påfallande hur sällan man ser så stora, bra och brutalt ärliga kvinnoroller på teatern; "Roller som detta ger möjlighet att se hur bra skådespelare som Lise Fjeldstad och Nina Ellen Ødegård kan vara."

Inger-Margrethe Lunde i Aftenposten är mer kritisk och menar att mycket av det som är obehagligt i Bergmans text dämpas av Morten Borgersens regi som hon kallar gammaldags och melodramatisk. Den övertydliga och stundtals affekterade spelstilen står enligt henne i vägen för det som hade kunnat framstå som starkt, naket och skrämmande. Replikerna sägs rakt ut i luften snarare än till medspelaren.

Föreställningens bästa stunder, menar Lunde, är de som utspelas i stillhet, som exempelvis i scenen mellan mor och dotter i framförandet av Chopins preludium. Här menar hon att det finns en gripande stämning som även återfinns i slutscenen mellan Victor och Helena: "Där finns det åter igen något som bränner till mellan orden, i orden". Hon vänder sig slutligen mot att en pjäs som handlar om kvinnor både är regisserad och skriven av en man och hon avslutar sin recension: "Mannen ser mycket, men inte allt".

Källor

  • Inger-Margrethe Lunde, Aftenposten, 7 september 2009
  • Borghild Maaland, Verdens Gang, 5 september 2009
  • Mode Steinkjer, Dagsavisen, 6 september 2009
  • Andreas Wiese, Dagbladet, 5 september 2009

Bilder / videor

Medarbetare

  • Morten Borgersen, Regi
  • Olav Myrtvedt, Kapellmästare
  • Øyvind Wangensteen, Ljusdesign
  • Thea Hernæs, Maskör
  • Roger Fossum, Inspicient
  • Didi Stig, Sufflör
  • Lise Fjeldstad, Charlotte
  • Nina Ellen Ødegård, Eva
  • Anders Hatlo, Victor
  • Agnes Kittelsen, Helena

Fler uppsättningar av Höstsonaten