Höstsonaten

Svensk scenpremiär för Höstsonaten på Dramatens stora scen.

Höstsonaten

Svensk scenpremiär för Höstsonaten på Dramatens stora scen.

Dramaten
Stockholm
"Iscensättningen beskriver själslig förlamning plågsamt tydligt."
Lars Ring, Svenska Dagbladet

Om uppsättningen

Föreställningen fick ett övervägande positivt mottagande av de svenska kritikerna.

Regissören Stefan Larsson, som stod för iscensättningen även till den kritikerhyllade publiksuccén Scener ur ett äktenskap, hyllades å ena sidan för sin självständighet till dramat, å andra sidan kritiserades han för att vara alltför bunden till Bergmans film.

Nästan genomgående uppskattade kritikerna pjäsens fyra skådespelare, främst Marie Göranzon och den till Dramaten återvändande Maria Bonnevie, men även dramats mindre framträdande aktörer Johan Holmberg och Livia Millhagen, den sistnämnda som höjts till skyarna för sin insats som Marianne i Scener ur ett äktenskap. Svenska Dagbladets Lars Ring värderade Larssons uppsättningen högt:

Nu tolkar Stefan Larsson det intima kammarspelet på stora Dramatenscenen och gör det till magnifik scenkonst som lämnar filmen bakom sig och med teatrala medel gestaltar en egen tolkning av dramat. Iscensättningen beskriver själslig förlamning plågsamt tydligt.

Recensenten talade om släktskapet till Strindberg, Tjechov men "också den typ av modersmonster som Lars Norén ofta tecknat: en ur-Klytaimestra från Orestien. Modern skapar med sin känslokyla och härskarteknik livsodugliga människor som inte kan känna. Duktiga, tomma barn". Han fortsätter:

Vridscenen snurrar fram nya scener, skapar snabba klipp och övergångar – det är snyggt och effektivt. Stefan Larsson skapar en avskalad, teatral iscensättning och lägger andra betoningar också formmässigt. Han vågar göra den stora konfrontationsscenen låst och nästan outhärdlig.

Upsala Nya Tidnings Bo-Ingvar Kollberg hyllade också regin, och kallade den "lyhörd och briljant" samt "föredömligt självständig":

Om Ingmar Bergmans samtalspartner i Scener ur ett äktenskap var den Ibsen som skrev Ett dockhem, vänder han sig i Höstsonaten närmast till Vildandens diktare. Med den annorlunda betoningen i Larssons nu iscensatta tolkning, att skottet därifrån återkommer flera gånger och det vid det här tillfället är den som genomskådar självbedrägeriet som får sista ordet.

Margareta Sörenson i Expressen fann inte regin lika frigjord från Bergmans version:

Än får vi tydligen vänta innan någon repar mod nog att göra sig fri från förlagan, Ingmar Bergmans formstarka filmvärld. Hans bilder har växt fast i berättelserna, men Bergmans film Höstsonaten från 1978 är också ett drama så nyansrikt och laddat att det både tål och förtjänar om- och nytolkningar.

Stefan Larsson lägger regin betydligt närmare filmens ramar än i sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap för Dramatens Lilla scen tidigare denna höst. Men en viktig förskjutning görs dock i Höstsonaten när perspektivet tippar över till dottern som ett pjäsens 'jag'.

Dagens Nyheters Leif Zern tyckte inte pjäsen når upp till samma kvalitet som Scener ur ett äktenskap, på Dramatens lilla scen, och hänvisar till Bergmans eget uttalande om filmen.

Höstsonaten är en svårare nöt att knäcka. Ingmar Bergman har själv citerat en fransk kritiker som skriver att den är 'en Bergmanfilm', och det var inte avsett som beröm – mitt i denna gripande – historia om en dotters smärtsamma uppgörelse med sin mor ligger en annan film begravd, närmare de gåtfulla drömsekvenserna i Persona och Viskningar och rop.

Zern frågade sig "om Dramatens huvudscen är rätt spelplats för detta formellt storslagna experiment." Och han fortsätter:

Vad Bergman skriver är mer monologer än dialoger. I filmen korsklipps de i påträngande närbilder. Här saknas den möjligheten, och när Göranzon och Bonnevie har sitt nattliga möte är tonläget redan så högt uppskruvat att ingenting längre tycks överraska dem.

Ett virtuosnummer, det är sant. Men jag ser inte att Maria Bonnevies rollfigur vinner något medan det pågår, en erfarenhet eller smärtsam insikt. Hon verkar alltför stark för att skrämmas av de sanningar hon plötsligt formulerar. Bergmans film leder trots allt till ett slags katharsis. Här utsätts man inte för några risker i den vägen.

Aftonbladets Jenny Teleman var inne på ett liknande spår:

Det är grandiost spel och sådant är man van att se från Göranzon. Bonnevie å sin sida har transformerat Liv Ullmans [sic] en gång så tillfulade glasögonorm, hes av förtryckt raseri, till en blond, känslokapad dockkvinna. Oförmögen att älska sin vänlige make eller att släppa en millimeter på frisyren och färgkoordinationen.

En i och för sig god tolkningsidé från Stefan Larsson av hur en samtida flicka kan välja att hantera sin isande oförmåga.

'Du måste inse att du bär på en skuld!' hamrar så Bonnevie in i sin tömda, inkapabla egocentriska mor.

Men replikerna, utan sin film, utan Ullmans [sic] spöklika vansinne, det som gjorde hennes våldsamma anklagelser till en halvt drömd eruption av hat mot hela verkligheten, de replikerna blir orimliga i en så här realistisk ram.

Sveriges Radios Maria Edström undrade "vart Stefan Larsson egentligen vill föra sin uppsättning med de numera obligatoriska rockinslagen, här bla Patti Smith och Janis Joplin, med Helenas plötsligt blodiga handleder, med detta kammarspel liksom utspätt och förtunnat i en stor snygg tomhet. På nåt sätt känns det som om skådespelarna är lämnade i sticket, i en osäkerhet om i vilken tonart de ska spela och vilken dynamik som ska råda, och det blir kanske lite ödesdigert i en höstsonat".

Eva Axelsson i Katrineholms-Kuriren talade däremot om en "uppsättning som platsar bland klassikerna", och om ett bländande skådespeleri.

Marie Göranzon är formidabel i sin gestaltning av den pragmatiska modern som löst sitt liv genom att hålla hårt i sitt konstnärskap och några Mogadon, samt förmågan att dra streck och gå vidare. Att följa henne genom pjäsen är en ren njutning.

Maria Bonnevie är lika självklar i sin roll som plågad och förtvivlad dotter. När de två drabbar samman går spänningsfältet nästan att ta på, i bakgrunden hukar mannen och systern, skrämda av den ljungande kraften. Just när en öppning i förhållandet skymtar packar modern sina väskor och flyr fältet.

Upsala Nya Tidning hyllade skådespelarna:

Det finns en tragisk resning i rollen som Marie Göranzon gör högst påtaglig. När hon sedan under den nattliga holmgången berövas det mesta av sin yrkesmässiga glans, är det i ett fårat, åldrat och uppgivet ansikte som denna förvandling kommer till synes. Det är mästerligt gjort.

Hos Maria Bonnevie ligger tyngdpunkten i första hand i ett skarpt intellekt, som söker efter lindring genom att föra upp i ljuset vad som ägt rum och förstå de olika sammanhangen.

Även Lars Ring i SvD framhöll huvudrollsinnehavarna, men såg kvaliteter även i övriga skådespelarprestationer:

Marie Göranzon tonar ner mamma Charlottes lätt fascistiska maktutövning till ett slags förtvivlan - osympatisk men ändå mänsklig, där man anar en stark, stark ångest. Maria Bonnevies Eva är en projektil av ackumulerad ilska, så arg att hon inte lyssnar. Livia Millhagen låter den spastiska Helena kliva in och ur sin sjukdom. Johan Holmberg är ett under av uppgiven kärlek, exakt och nära.

Även Leif Zern pekade på de sistnämndas betydelse:

Jag är svag för tomma spelplatser och är beredd att följa scenografen Rufus Didwiszus långt in de parallella världar han konstruerar med sina raffinerade rumsförskjutningar. Livia Millhagen spelar Charlottes andra dotter, den svårt handikappade Helena. Det är en till omfånget liten roll, men både hon och Johan Holmberg, Evas man, syns hela tiden röra sig i bakgrunden medan de väntar på sina entréer, hon i rullstol, han i Bergmans trista kofta.

Källor

  • Eva Axelsson, Katrineholms-Kuriren, 16 november 2009.
  • Maria Edström, Sveriges Radios, 16 november 2009.
  • Bo-Ingvar Kollberg, Upsala Nya Tidning, 15 november 2009.
  • Lars Ring, Sydsvenska Dagbladet, 15 november 2009.
  • Margareta Sörenson, Expressen, 16 november 2009.
  • Jenny Teleman, Aftonbladet, 16 november 2009.
  • Leif Zern, Dagens Nyheter, 16 november 2009.

Fler uppsättningar av Höstsonaten