The Petrified Prince

Musikalversionen av Den förstenade prinsen är liksom i fallet med A Little Night Music, baserad på ett Bergmanmanus.

The Petrified Prince

Musikalversionen av Den förstenade prinsen är liksom i fallet med A Little Night Music, baserad på ett Bergmanmanus.

The Joseph Papp Public Theatre
New York
"The Petrified Prince, adapted from an unproduced screenplay by Ingmar Bergman, is a lumpy, sweet-and-sour stew that seems to have been concocted from a host of clashing intentions."
Ben Brantley, New York Times

Om uppsättningen

I det här fallet ansåg Bergman själv det opublicerade manuset avslutat då han försåg det med ett ditritat kors och texten "Begravd den 16 aug 1977. Levde aldrig."

Sjutton år senare hade Michael John LaChiusas musikal premiär på Broadway. Musikalen, regisserad av Harold Prince - mannen bakom den hyllade urpremiären av A Little Night Music, bemöttes av vitt skild kritik. Ben Brantley i New York Times ställde sig frågan hur så mycket talang, ansträngning och resurser kunde åstadkomma ett så magert resultat. Han menade också att iscensättningen rörde sig mellan cynism och den klibbigaste sentimentalitet vilket föranledde att skådespelarna slets mellan uppriktighet och parodi. Detta med resultatet att varje emotionell eller komisk punchline förtogs.

Candy Buckley i rollen som drottningen, en överdriven divakaraktär som enligt Brantley åtminstone borde garantera en public med faiblesse för camp, spelar sin roll på det prosaiskt ondskefulla sätt han menade hör hemma i såpoperavärlden. Regissörens dotter Daisy Prince spelade rollen som Samsons förlösare, den unga Elise. Brantley menade dock att hennes ljuvliga röst knappast kompenserade det faktum att hon aldrig tillåts göra upp med sin kitschiga Julie Andrews-persona.

Jeremy Gerard i Variety menade att kompositören LaChiusa är något av nästa generations Stephen Sondheim och att föreställningen i stort var en salig röra, ett överproducerat typfall av det alltför överdrivna. Samtidigt menade han att den någonstans lyckas vara en underhållande tour de force med en hänförande produktion, från: "James Youmans oändliga, färgsprakande scenerier uppstaplade på en skrattretande liten snurrscen – endera stunden en campingplats i Bohemia, i andra en österrikisk bordell för att i tredje presentera ett slavoniskt palats – till Howell Binkleys lika intensiva som varierande ljussättning och Judith Dolans ljuvliga kostymer."

Gerard menade slutligen att problemet med att Prince som vanligt ansågs vara överproducerad slutligen överskuggades av större frågor kring smak och konstaterade att: "Prince regissör som är oförmögen att motstå frestelsen i att stoltsera med sina talanger, så må andra tycka vad de vill."

Källor

  • Ben Brantley, New York Times, 19 december, 1994.
  • Jeremy Gerard, Variety, 28 december, 1994.

Bilder / videor

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Författare
  • Rob Marshall, Koreografi
  • Judith Dolan, Kostym
  • Edward Gallardo, Libretto
  • Jim Bay, Ljud
  • Howell Binkley, Ljusdesign
  • Michael John LaChiusa, Musik
  • Harold Prince, Regi
  • James Youmans, Scenografi
  • Loni Ackerman, Roberta
  • Gabriel Barre, Franz
  • Geoffrey Blaisdell, General Montesquieu
  • Robert Blumenfeld, Judge Scheid
  • Alan Braunstein, Napoleon
  • Candy Buckley, Queen Katarina
  • Ralph Byers, Pope Pius VII
  • Marilyn Cooper, Mama Chiaramonte
  • Alexander Gaberman, Prince Samson
  • Timothy Jerome, Cardinal Pointy
  • Mal Z. Lawrence, King Maximillian/Abbe Sebastian/Fernando/Gypsy King
  • George Merritt, General Petschul
  • Judith Moore, Nursemaid
  • Daisy Prince, Elise
  • Jane White, Madame Paulina