Scenes from a Marriage

Sir Trevor Nunn regisserade och hans hustru Imogen Stubbs spelade Marianne.

Scenes from a Marriage

Sir Trevor Nunn regisserade och hans hustru Imogen Stubbs spelade Marianne.

Belgrade Theatre
Coventry

Om uppsättningen

Stiftelsen Ingmar Bergman närvarade vid premiären av uppsättningen och hade ett samtal om Bergmans text, engelska vänsterextremister och den uppluckrade gränsen mellan fin- och fulkultur.

Vill du börja berätta något om den nya bearbetningen av pjäsen?
Vi ville återvända till originalmanuset och göra en annorlunda reducering av texten. Istället för att, liksom Bergman själv göra en scenversion med två skådespelare, har vi gjort en version för fem skådespelare, vilket innebär att vi har kunnat inkludera scenen med Peter och Katarina på middagsbjudningen, vilket är en underbar scen som etablerar den värld vi snart kommer att befinna oss i. Jag ville också behålla Eva, Johans kollega.  Scenen där hon har last hans dikter och ger honom rådet att inte försöka få dem publicerade förändrar uppenbarligen något inom honom. En annan scen jag tyckte mycket om i manuset var den med Fru Jacoby, kvinnan som berättar för Marianne att hon lever I ett kärlekslöst äktenskap och därför vill skilja sig. Det speglar tillbaka på det Marianne säger i intervjun i pjäsens början och föregår även resten av pjäsen. Det förstärker också det ironiska i Mariannes fråga om kärlek verkligen är så nödvändigt.  Allt detta finns där i texten. Jag tycker att det är fantastiska delar av manuset, men givetvis var vi tvungna att stryka andra delar för annars skulle vi få en fyratimmarspjäs. Nu ligger den strax under 2,5 timmar och jag tycker att det är den rätta längden för den.

Fick du möjlighet att se den tidigare uppsättningen i London 1990?
Tyvärr, men jag har talat mycket om den eftersom Alan Howard, som spelade Johan I den uppsättningen, är en nära vän till mig. Han talar om den med stor passion och investerade en hel del pengar för att få den överflyttad till West End.

På vilka sätt skiljer sig er produktion från Bergmans TV-serie?
Vår uppsättning är givetvis totalt annorlunda. Jag har försökt ta fasta på det som antyds i titeln, att det inte är någon pjäs utan en samling scener. Därför inleder vi med en helt tom scen och det första som händer är att första scenen ställs i ordning och sedan numrerar vi varje scen. Mellan scenerna använder vi oss av känslan av en familj som fotograferar varandra och projicerar heminspelade på väggen. Barna är aldrig på scen, men refereras till vid ett antal tillfällen så på så sätt har vi försökt skänka dem lite liv.

Vilket var ditt första möte med Ingmar Bergmans verk?
Jag såg 2/3 av TV-serien och blev väldigt påverkad av den. När jag gick på universitetet kom jag att se europeisk film för första gången. Jag var 18-19 år och det var första gången jag förstod att film inte bara Hollywood. De första filmerna jag såg vara Det sjunde inseglet och Smultronstället och senare Ansiktet och jag blev absolut hängiven Bergmans verk. Många år senare, när jag ledde the Royal Shakespeare Company, brukade vi vara värdar för något som kallades the World's Theatre Season. Varje år besöktes vår scen i London av internationella teaterproduktioner. Precis efter att jag blivit ansvarig för RSC, kom Bergmans ensemble från Stockholm och spelade Hedda Gabler. Han självbesökte oss mycket kort och vi åt lunch tillsammans. Jag tyckte att uppsättningen var fullständigt fantastisk. Och det var en annan uppenbarelse för mig, jag kände till filmregissören och visste inte att han var teaterregissör också, när det I själva verket förhöll sig tvärtom, att han främst vara teaterregissör som filmade om somrarna. Därigenom fick jag också idén att det ideal för RSC skulle vara att skapa en ensemble som just filmade om somrarna och spelade teater och vintrarna. Tyvärr gick det inte att genomföra. Men det en sådan stark relation jag har till Bergmans arbete.

Berätta om din relation till Belgrade Theatre.
Det här är där jag först fick anställning efter att ha lämnat universitet. Allt ni kan se här fanns redan då förutom den nya scen med 350 platser som byggts till. Jag blev ombedd att göra något på denna nya scen och att finna en pjäs för en liten ensemble. Jag tänkte omedelbart på Scener ur ett äktenskap. Han som är chef för den här teatern, Hamish Glenn, har en bror, skådespelaren Iain Glenn, som jag arbetat med vid två tillfällen och som jag tycker är fantastisk. Dessutom råklar jag vara gift med en skådespelerska som jag också tycker är fantastisk. Hon och Iain gick scenskolan ihop och han vann guldmedaljen och hon silver samma år. De var goda vänner och när jag föreslog att vi skulle arbeta ihop tyckte de att det var en strålande idé.

Hur har Ingmar Bergmans bortgång påverkat ert arbete?
Det är ett väldigt annorlunda sammanhang. Det känns som att vi har ett ansvar att göra något till hans minne. Självklart har vårt arbete en annan känsla än det han gjorde, men å andra sidan är vi lojala mot hans intentioner och återvänder gång på gång till hans text. Den är väldigt njutbar att arbeta med och det låter kanske galet att man kan njuta av att arbeta med något så dystert och upprörande. Men så uppmanar jag också mina skådespelare att lämna pjäsen I repetitionssalen och aldrig diskutera den hemmavid.

Det måste vara extra svårt för dig?
Vi diskuterar absolut inte pjäsen hemma och när jag kommer till arbete möter jag en skådespelerska vid namn Imogen Stubbs och inte min fru. Jag tror att det är enda sättet.

Joanna Murray Smiths bearbetning blottlägger pjäsens humor. Hur har den tagits emot så här långt?
Provpubliken har reagerat på dess, kanske inte svarta, men lakoniska humor, särskilt i scenen där de ska skriva under skilsmässopapperen och blir berusade på konjak. Och så går de plötsligt för långt och scenen exploderar i våld, vilket får dem att sätta skrattet i halsen och tänka efter vad de egentligen skrattat åt.

Hur ser du på pjäsens behandling av genustematiken om man ser till situationen på det området i dagens samhälle?
Jag tror att detta tema, när det kommer till feminismen, är mer omedelbart för en skandinavisk publik eftersom Ibsen skrev Ett dockhem och Strindberg verk som Kamrater och Dödsdansen. Det är en dramatisk tradition vi är medvetna om, men inte lika bekanta med. När Johan börjar sin rätt så medvetna attack efter att de kommit hem från just Ett dockhem bemöts han av Mariannes väluppfostrade ironier. Jag tycker att det är tydligt att, trots Mariannes feministiska medvetenhet har hon inte riktigt styrkan att hantera det när samhället I allmänhet och hennes man I synnerhet behandlar henne illa. Hon krossas nästan av det. Hon slutar upp med att svika sina ideal genom att be honom o matt börja om på nytt och även om hon framstår som stark kan hon inte riktigt förmå sig att skriva under skilsmässopapperen.

Hur har ni tänkt kring var och när pjäsen utspelar sig? 
Vi vill inte överfylla den med samtida föremål som mobiltelefoner och bärbara datorer. Den skulle lika gärna kunna utspelas på 70-talet som idag, det kunde hända i Sverige lika väl som i England. Det enda som inte stämmer med engelsk kontext är när de pratar om sin socialistiska bakgrund. De talar om att gå i förstamajtåg för att göra sina föräldrar förbannade, i England var de som gick första maj tåg vänsterextremister. De försökte knappast irritera sina föräldrar, de försökte snarare spränga några byggnader i luften.

Vilket är, enligt dig, pjäsens centrala tema?
Jag är väldigt berörd av pjäsens slut. Marianne säger något i stil med: "Ibland känns det so matt jag aldrig blivit älskad" och Johan svarar henne: "Jag har älskat dig. På mitt ofullkomliga sätt och du har älskat mig tillbaka på ditt ofullkomliga sätt." Och så säger han den fantastiska repliken: "Vi har älskat varandra så gott vi kan." Sökandet efter en absolut sanning är fåfäng. Om du har gjort så gott du kan, har du förstått något om att vara människa. Jag tycker att pjäsen är ett underbart mänskligt dokument. Men det är knappast någon överraskning.

För en svensk publik är du rätt unik i det att du kombinerar regin av stora musikalproduktioner med mindre Shakespeareuppsättningar.
När jag började arbeta med musikaler fick jag mycket kritik för detta framförallt från teaterkritiker. Någon som borde ägna sig åt en klassisk repertoar sysselsatte sig med musikaler, men idag är det mer vanligt. Sam Mendes satte upp en stor produktion av Oliver, Phyllida Lloyd filmade Mama Mia och den prisade Stephen Daldry regisserade Billy Elliot. Det har vänt. När jag gjorde Cats tyckte folk att jag betedde mig ovärdigt, men de skulle de absolute inte göra idag.

Jag slogs av motsägelsen i att vissa påstår att National Theatre ska vara till för alla medborgare som betalar skatt samtidigt som de menar att de absolut inte bör göra sådant som spelas på kommersiella teatrar. Jag motsäger mig helt denna distinktion, den är helt igenom falsk. När jag växte upp såg jag ingen skillnad mellan den ena teaterupplevelsen och den andra. När jag sedan började på universitet gjorde jag Shakespeareuppsättninar tillsammans med Marlowesällskapet, ett klassiskt teaterkompani i Cambridge samtidigt som jag satte upp en revy med bland andra två studenter som aldrig tidigare stått på scen, John Cleese och Graham Chapman, som senare blev en del av Monty Python. Varför skulle man inte kunna göra det? I rest my case.

Bilder / videor

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Författare
  • Joanna Murray-Smith, Bearbetning
  • Trevor Nunn, Regi
  • Robert Jones, Scenografi
  • Paul Pryant, Ljusdesign
  • Martyn Davies, Ljud
  • Terry King, Koreografi
  • Joanna Scotcher, Kostym
  • Maria Aberg, Översättning
  • Steve Cressy, Scenmästare
  • Richard Watson, Scenmästare
  • Louise Bann, Scentekniker
  • Tilly Stokes, Scentekniker
  • Imogen Stubbs, Marianne
  • Iain Glen, Johan
  • Dominic Jephcott, Peter/Arne
  • Tilly Blackwood, Katarina/Eva
  • DeNica Fairman, Fru Palm/Fru Jacobi

Scenes from a Marriage