Sinfonia d'autunno

Sinfonia d'autunno
Teatro Manzoni di Pistoia
Pistoia/Rom
"Det som räddar kvällens föreställning är exkluderandet av den katatoniska systern Helena. Trots att hon aldrig medverkar på scen, förblir hon en spöklik närvaro som påverkar förloppet, på samma sätt som Tomas hustru i Nattvardsgästerna, Oskar i Fanny och Alexander och Anna i Saraband"
Michael Monkhouse

Om uppsättningen

Regissörens val att inte inkludera Helenas roll i denna produktion hyllas av Michael Monkhouse, som recenserat föreställningen särskilt för ingmarbergman.se: "Det som räddar kvällens föreställning är exkluderandet av den katatoniska systern Helena. Trots att hon aldrig medverkar på scen, förblir hon en spöklik närvaro som påverkar förloppet, på samma sätt som Tomas hustru i Nattvardsgästerna, Oskar i Fanny och Alexander och Anna i Saraband. Det är ett makalöst drag som fokuserar vår uppmärksamhet på de centrala rollerna och gör att melodramen aldrig fläckar ner det ursprungliga mästerverket."

Trots dessa förskonande drag med föreställningen menar Monkhouse att föreställningen ofta blir väl teatral vilket främst uttrycks genom de båda huvudrollsinnehavarnas, Maddalena Crippas och Rossella Falks rolltolkningar.

Rodolfo di Giammarco i La Republica skriver apropå scenen där de bägge kvinnorna återses: "Deras återträff efter många år av negligerande från moderns sida, presenteras i en oroande scen som, i Maurizio Panicis regi, passande nog fryser, allt som återstår är bakifrånbelysta, tomma omfamningar, flegmatiska sonater. Den avslöjande kampen mellan de två finner stundtals den 'magiska punkt' som inger en känsla av hur Bergman själv skulle betraktat dessa skådespelare."

I Il Resto del Carlino hyllar Sergio Colombo huvudrollsinnehaverskorna: "Det är ett nytt och intressant par, väl värt att följa framöver, det som utgörs av Rossella Falk och Maddalena Crippa. Inte bara därför att de är annorlunda; berikade av energin i sina teatral personligheter och den nyfödda förbindelsen sinsemellan; utan också för deras ömsesidiga reflektioner och medvetande vilka är ytterst gynnsamma i fångandet av textens stämningar.

[...]

Charlotte/Falk, som återvänder som besökare för att snart fly igen [...], gör en rolltolkning präglad av den falska, problematiska absurdism som hon är obesegrad i att framkalla - där finns också ett slags trans; en hemlighetsfull, musikalisk glöd framkalld av hennes tolkning. Lika hänförande är Evas/Crippas rörande karaktär, som, genom någon form av asketiskt österländskt skådespeleri i kombination med en känslomässig återhållsamhet, fysiskt bleknar bort och tunnas ut för att sluta osynlighet. Allt utfört mot en blek, nordisk, bakifrånbelyst bakgrund, där den den fromme maken (spelad av Marco Balbi), liksom i en Strindbergpjäs, tjänar som en tredje pol i denna förödande själarnas kamp."

Enrico Groppali skriver I Il Giornale: "Uppförd på scen med intelligens och känslighet överger föreställningen några 'coup de théâtre' som exempelvis mötet mellan modern och hennes handikappade dotter, för att koncentrera sig på duellen mellan de båda rivalerna. Deras virtousa kamp är en sällsynt syn på en italiensk teaterscen. Det är en stark kontrast mellan den rigida lutheranska beslutsamheten i Ibsens skola som Maddalena Crippa verkar i och en Rossella Falk, som, efter att ha sett mer strålande ut än någonsin i detta, sitt första framträdande på en teaterscen, tålmodigt söker efter den personlighetsstörning som i ett och samma subjekt är sammanlänkad med konstnärens kreativitet."

Källor

  • Sergio Colombo, Il Resto del Carlino, 25 november 2007.
  • Enrico Groppali, Il Giornale, 5 februari 2008.
  • Rodolfo di Giammarco, La Republica, 19 november 2007.
  • Michael Monkhouse, 3 maj 2008.

Bilder / videor

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Författare
  • Maurizio Panici, Regi
  • Rossella Falk, Charlotte
  • Maddalena Crippa, Eva

Fler uppsättningar av Höstsonaten