Sommarnattens leende

Tobias Theorell satte upp A Little Night Music under filmförlagans namn och föreställningen bemöttes av blandad kritik.

Sommarnattens leende

Tobias Theorell satte upp A Little Night Music under filmförlagans namn och föreställningen bemöttes av blandad kritik.

Stockholms Stadsteater
Stockholm
Det är en rent märkvärdig upplevelse –– här tumlar intrycken och uttrycken omkring. Vad är det jag ser? Vem är vem? Spelar Dan Ekborg Fredrik Egerman eller Gunnar Björnstrand? Heter Pia Johanssons roll Eva Dahlbeck eller Desirée Armfeldt? Spelar Andreas Kundler Greve Malcolm eller Jarl Kulle?
Per Feltzin, Kulturnytt

Om uppsättningen

Bergmans film är så djupt och lyckat inympad i vårt medvetande, att när nu musikalen inte längre har engelsk sång och replik utan svensk, så får varje replik en filmskugga. Det svenska språket som det talades på 50-talet på film uppstår plötsligt på en svensk scen 2010. Så blir det där gamla sättet att tala, lika fixerat i en teatertid som Shakespeares eller Molières."

Gunilla Brodrej i Expressen framhöll skådespelarinsatserna: "Att rollbesätta med Pia Johansson som den luttrade skådespelerskan Desirée Armfeldt och Dan Ekborg som den lätt uppgivna advokat Egerman, är som väntat en stjärnsmäll […]. Men att Pia Johanssons sångsolo 'Send in the clowns' skulle bli det mest gripande ögonblicket i Sommarnattens leende var ändå lite otippat. När hon står där ensam, övergiven av sin hopplösa bock till älskare, och ber att få skratta bort allt är det inget annat än gripande." […] "Musikalartisten Sara Jangfeldt har aldrig nånsin gjort mig besviken, inte den här gången heller. Hennes enda stora och svåra sångnummer som den sexuellt frigjorda Petra förvrider inte bara huvudet på Frid (Peter Gardiner) utan på hela publiken. Hon har faktiskt minst lika mycket lyskraft som Harriet Andersson hade i den kultförklarade filmen."

Brodrej var dock missnöjd med Tobias Theorells regi av de fem sångare som kommenterar musikalens händelseförlopp: "På Stadsteatern sjungs denna av en fullblodig operaensemble, utstyrda som åldringar, som tyvärr har fått en så fånig regi av Tobias Theorell att de tynger mer än lyfter. Det är hans fel att man önskar bort operasångarna så fort de stackarna stapplar in på scenen."

Även Bo Löfvendahl i Svenska Dagbladet framhöll Pia Johanssons och Sara Jangfeldts insatser: "Centralrollen som skådespelerskan Desirée Armfeldt är inte skriven för en stor sångerska, men den kräver någon som vet hur man gör entré. Det kan Pia Johansson. Gudinnelik svävar hon ner från taket i överdådig vit krinolin, som småningom får eget liv på scenen." Löfvendahl, som efterlyser den erotiska laddningen i föreställningen, fann den hos Sara Jangfeldts Petra: "med Harriet Anderssonskt vickande höfter och glad näbbighet. Sondheim har givit Petra ett virtuost glansnummer som hon förvaltar med övertygande kraft."

Till skillnad från Brodrej uppskattade han också närvaron av de fem operasångarna: "Det är också en ren fröjd att höra de fem äldre operasångarna som utgör en motsvarighet till kören i en antik tragedi. Margaretha Dalhamn, Christina Högman, Lars Martinsson, Marianne Myrsten och Sonny Wallentin kommenterar skeendet med säker kontrapunktisk finess."

Staffan Bjerstedt i Vestmanlands Läns Tidning skrev att det dröjer till Pia Johanssons entré innan det tar fart: "Hon är perfekt i rollen som den lättsinniga aktrisen - också gripande när hennes Desirée till slut drabbas av äkta kärlek." Även övriga prestationer går hem hos Bjerstedt: "Dan Ekborg är 1:e leverantör av giftiga sarkasmer, mycket rolig och dessutom stark i den svårbemästrade sången. Yvonne Lombard, Frida Westerdahl och framför allt Sara Jangfeldt imponerar stort i mindre roller."

Ingegärd Waaranperä i Dagens Nyheter kallade Pia Johansson och Dan Ekborgs par: "betvingande" och "rutinerat samspelt i såväl erotik som i mer verbal sparring". Hon framhöll också Johansson kvaliteter som sångerska i paradnumret "Ge mig en clown". Till föreställningens andra höjdpunkt utsåg hon Andreas Kundlers kokette och svartsjuke greve Malcolm. Hon menade att han: "exekverar ända in i tungrots-r:en en underbart välkommen Jarl Kulle-parodi."

Susanne Sigroth-Lambe i Upsala Nya Tidning sällade sig till Pia Johanssons lovkör: "Ett gyllene exempel på när slitna klichéer får ge vika för nya bottnar är när Pia Johansson serverar kvällens mest gripande ögonblick i styckets största örhänge [...…]".

Hon ansåg dock att flera av rollfigurerna stannade vid att vara karikatyrer: "som den stackars ärthjärnade general Malcolm, till exempel, en rolltolkning i skugga av Jarl Kulles gestaltning i femtiotalsfilmen. Harriet Anderssons ursprungstolkning av den erotiskt utlevande pigan Petra har här fått ett mer cyniskt stråk av Sara Jangfeldt och får därför en kyligare ton."

Många var de som framhöll Magdalena Åbergs scenografi. Sigroth-Lambe kallade den: "skenbart enkel, fantastisk och sensuell", där "stora mjuka tygsjok av sidenliknande tyger, välver sig över spelet, böljar ned och runt, likt drömska moln. Andra aktens dragspelsliknande mjuka pelare i dova färger eggar fantasin. Är de DNA-spiraler, blåsbälgar eller mycket sällsynta växter?" Per Feltzin var inne på samma spår: "Scenen är ofta tom, så när som på en säng eller två, ibland en koffert eller tre. Sedan har scenografen Magdalena Åberg lekt med gigantiska tygsjok över stora delar av scenen – det börjar som vitt tunt tyg över möbler i sommarhuset. Sedan återkommer det där stora tyget i olika färger och former. Så vackert och talande! Det döljer och avslöjar." Birgitta Haglund i Nummer.se benämnde scenbilden som överdådig i sin färgprakt och beskrev hur den: "bäddar in scenen i sina starka stämningar, mellan skymning och gryning."

Bo Löfvendahl ansåg dock att scenografin, trots sin skönhet, också gav en viss ödslighet under de vackert belysta tygballongerna medan Waaranperä ansåg trädgårdsscenografin vara "missriktat förtrollad".

Efter att ha inlett med att konstatera att hon inte är någon Bergmanfantast och att hon anser Sommarnattens leende vara en nattstånden komedi: "Byggd kring en säng, en hemlig dörr och en hopplös kvinnosyn", menade Waaranperä att det är just i mötet mellan: "Sondheims urbana, oinsmickrande Broadwaymusik och Tobias Theorells fingertoppskänsla som hon tvingas erkänna vad det är Bergman faktiskt har skapat": "Inte med den här historien, men för hela sitt verk. För det är ju en Shakespeareskatt han lämnat efter sig, som konstnärer av alla slag kommer att fortsätta att gå in i, parodiera, bemöta och återanvända: ett universum av krumma svenska män och deras nyckfulla, dominanta och ack så begärliga kvinnor. Präster och advokater, artister och soldater, igenkännbara i hela världen, och deras vikande, behövande, i det fördolda styrande hustrus och älskarinnor. Och så den svenska sommaren, de oförlikneliga nätterna. Det tror jag är vad Tobias Theorell vill förklara."

Jenny Aschenbrenner i Aftonbladet konstaterade i sin tur att hon inte blivit särskilt berörd av den lättsamma A Little Night Music, men att hon likafullt, "trallar sig hela vägen hem genom polarvinterns Stockholm." Hon ansåg att behållningen låg just i lättheten och i de "maffiga musiknumren". Här, menade hon, "knyts trådar samman, väven håller och jag får en känsla för hur komplexiteten spelar mot lättheten i Sondheims musik på ett sätt som direkt talar med samma dynamiska pendelrörelse i Bergmans film. Glättigheten som livsstrategi – minst lika svårt som svårmodet."

Läs redaktionens intervju med regissören Tobias Theorell.


 

Källor

  • Jenny Aschenbrenner, Aftonbladet, 20 februari 2010
  • Staffan Bjerstedt Vestmanlands Läns Tidning, 20 februari 2010
  • Gunilla Brodrej, Expressen, 20 februari 2010
  • Per Feltzin, SR Kulturnytt, 22 februari 2010
  • Birgitta Haglund, Nummer.se, 22 februari 2010
  • Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet, 20 februari 2010
  • Susanne Sigroth-Lambe, Upsala Nya Tidning, 21 februari 2010
  • Ingegärd Waaranperä, Dagens Nyheter, 21 februari 2010

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Författare
  • Beppe Wolgers, Översättning
  • Stephen Sondheim, Musik
  • Hugh Wheeler, Libretto
  • Tobias Theorell, Regi
  • Joakim Hallin, Kapellmästare
  • Hanna Helgegren, Musiker
  • Ulric Johansson, Musiker
  • Lasse Jonsson, Musiker
  • Bo Sandberg, Musiker
  • Jonas Sjöblom, Musiker
  • Åsa Stove, Musiker
  • Anna Wallgren, Musiker
  • Fanny Boëthius, Dramaturg
  • Katrin Wahlberg, Maskör
  • Tomas Florhed, Ljud
  • Tomas Bohlin, Ljud
  • Ellen Ruge, Ljusdesign
  • Roine Söderlundh, Koreografi
  • Martin Östergren, Musikarrangemang
  • Magdalena Åberg, Scenografi
  • Britt Crafoord
  • Yvonne Lombard, Fru Armfeldt
  • Pia Johansson, Desirée Armfeldt
  • Louise Axén, Fredrika Armfeldt
  • Dan Ekborg, Fredrik Egerman
  • Thérèse Andersson, Anne Egerman
  • Albin Flinkas, Henrik Egerman
  • Andreas Kundler, Greve Carl-Magnus Malcolm
  • Frida Westerdahl, Grevinnan Charlotte Malcolm
  • Sara Jangfeldt, Petra
  • Peter Gardiner, Frid
  • Lars Martinsson, Herr Lindquist
  • Christina Högman, Fru Nordström
  • Margaretha Dalhamn, Fru Andersson
  • Sonny Wallentin, Herr Erlandson
  • Marianne Myrsten, Fru Segerström