Through a Glass Darkly

Carey Mulligan hyllades för rollen som Karin, annars fick uppsättningen ett blandat mottagande.

Through a Glass Darkly

Carey Mulligan hyllades för rollen som Karin, annars fick uppsättningen ett blandat mottagande.

Atlantic Theater Company
New York
"En sådan syn är ett ovanligt och skrämmande privilegium som endast kan erbjudas genom skådespeleri av den absolut främsta skolan."
New York Times

Om uppsättningen

New York Times Ben Brantley menade att Mulligan mer än infriade sitt löfte som en av de bästa skådespelarna av sin generation och att hon i sin prestation "övertygar oss att vi ser genom Karins faktiska hud". Han avslutar sin recension: "En sådan syn är ett ovanligt och skrämmande privilegium som endast kan erbjudas genom skådespeleri av den absolut främsta skolan".

Marilyn Stasio i Variety menade att även om uppsättningen saknar filmens närbilder och misslyckas i att fördjupa några andra karaktärer än just Karins, kompenseras det mer än väl av den oerhörda kraften och passionen i Mulligans gestaltning.
 
Till och med Elisabeth Vincentelli i New York Post, som tar till storsläggan och menar att Bergman har tur som är död och slipper uppleva fiaskot, låter sig golvas av Mulligan och hennes "genomträngande sceniska intelligens". Vincentelli menar att Mulligan har den förunderliga förmågan att framstå som såväl grubblande som glädjestrålande och att hon nyanserar Karins nedsjunkande i sinnessjukdomen med "ett nästan smärtsamt medlidande". David Rooney i Hollywood Reporter konstaterar att Mulligan äger föreställningen och kallar hennes gestaltning "flyktig, men samtidigt återhållen". Rooney vänder sig dock mot Jenny Wortons bearbetning och kritiserar hennes förenklade förklaringsmodell till Karins sjukdom. Mot denna bakgrund uppfattar han Mulligans prestation som än starkare och beskriver den med ord som "oförglömlig" och "fascinerande".

Mark Kennedy i Associated Press anser att alla skådespelare är superba, men att Mulligan sticker ut och "fullständigt ihäller sig rollen". I Back StageNY skriver Andy Propst att Mulligan alternerar mellan att vara "varmt älskvärd och skrämmande vulkanisk". Det som imponerar mest på honom är hennes "enkelhet och totala brist på tillgjordhet". Newsdays Linda Winer är minst lika överväldigad. Hon hyllar den "omedelbara älskvärdhet och otvingade flickaktighet" Mulligan utstrålar och frågar sig: "har smilgropar någonsin sett så sorgsna ut?".

I övrigt lämnade iscensättningen enligt många mycket att önska. Ben Brantely i New York Times menar att produktionen som helhet misslyckas i att bygga upp pjäsens förödande klimax.

Takeshi Katas scenografi och David Weiners ljussättning får också blandat mottagande. David Rooney i Hollywood Reporter tycker att den tvådelade, pastellfärgade scenbilden skapar en spartansk och vacker canvas för Karins insjuknande. Den vänstra delen av scenen utgörs av stugans klaustrofobiska interiör och den högra av en expressionistisk förlängning av en övergiven strand. Över detta vinden där Karin hör rösterna kalla bakom den blekta tapeten som fokuspunkt. Ben Brantley menar att den monokroma färgsättningen utgör ett effektivt substitut för Sven Nykvists svartvita fotografi.  APs Mark Kennedy menar däremot att scenografin är överflödig och att det mest blir klumpigt när ridån störtar ned för att illustrera att Karins sjukdom nått sitt klimax.

Elisabeth Vincentelli i New York Post skräder inte orden och menar att Jenny Worton i sin dramatisering missuppfattat författarens estetik och teman och att hon "ersätter Bergmans tystnader med ständigt och ytligt populärpsykologiskt bladder". Att Worton döpt om Karins lillebror Minus till Max menar Vincentelli därmed är talande. Hon avslutar med att kalla uppsättningen ”en kolossal missad möjlighet”. Michael Feingold i The Village Voice framhåller filmens styrka framför teaterns och konstaterar: "Inte ens de bästa tillgängliga skådespelarna, som agerar på ett rimligt avstånd från sin teaterpublik, kan någonsin konkurrera ut närbilderna som etsat fast Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand och Max von Sydow i världens minnesbank."

Källor

  • Ben Brantley, New York Times, 6 juni 2011
  • Michael Feingold, The Village Voice, 8 juni 2011
  • Mark Kennedy, AP, 7 juni 2011
  • Andy Propst, Back Stage NY, 6 juni 2011
  • David Rooney, The Hollywood Reporter, 7 juni 2011
  • Marilyn Stasio, Variety, 7 juni 2011
  • Elisabeth Vincentelli, New York Post, 6 juni 2011
  • Linda Winer, Newsday, 6 juni 2011

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Text
  • Jenny Worton, Bearbetning
  • David Leveaux, Regi
  • Jenna Woods, Scenmästare
  • Joanne E. McInerney, Scentekniker
  • Carey Mulligan, Karin
  • Jason Butler Harner, Martin
  • Chris Sarandon, David
  • Ben Rosenfield, Max