Skrifter, 1994

Monolog

Självreflekterande förord till samlingsvolym.

Om texten

Som ett slags introduktion till de tre längre texterna i volymen (Efter repetitionen, Sista skriket och Larmar och gör sig till) skrev Bergman en text som i allt väsentligt liknar ett förord men som har formen av ett pjäsmanuskript.

Bokens texter är skrivna utan tanke på eventuellt medium vid ett framförande, ungefär som cembalosonater av Bach (utan jämförelse i övrigt). De kan spelas av stråkkvartett, blåsensemble, gitarr, orgel och piano. Jag har skrivit som jag varit van att skriva sedan mer än femtio år – det ser ut som teater men kan lika gärna vara film, television eller bara läsning. Det är en slump att Efter repetitionen blev en TV-film och att Sista skriket framfördes på scen. Det är också meningen att Larmar och gör sig till ska spelas på teatern.

[...]

Femte akten handlar om mina outtröttliga följeslagare: teatern, scenen, skådespelarna och filmen, biograferna, cinematografin. De har följt mig sedan jag byggde min första dockteater under det vitmålade bordet i barnkammaren och något år senare flyttade in i den rymliga garderoben tillsammans med en liten plåtmaskin försedd med vev, malteserkors, lins, fotogenlampa och en sepiafärgad filmslinga.
Genom åren har omständigheterna och omgivningarna blivit – hur ska jag säga – mer storslagna men själva känslan är oförändrat densamma.
Vaddå, känslan?
Passionen?
Lusten?
Kärleken?
Besattheten? Låter stort, men kanske i alla fall:
Besattheten.