Teater, 1952

Brott och brott

Bergman sätter en ungdomlig prägel på Strindbergs ålderdomliga text.

"Trolleri med små medel!"
Urban Stenström i Svenska Dagbladet

Om uppsättningen

Radioteaterns tidigare chef Magnus Florin om uppsättningen: 

Magnus Florin är chefsdramaturg på Dramaten och tidigare chef för Radioteatern. Texten finns även publicerad på www.sr.se.

Lyssna på trailern till Brott och brott här.

Röster i Radio presenterade Brott och brott som 'en pjäs om huvudsakligast unga människor, något som ofta kommer bort när den framförs av mogna aktörer på scenen, det är därför roligt att här kunna ge den med en genomgående ung ensemble'. I samma artikel får regissören Bergman svara på vad han särskilt fäst sig vid i pjäsen: 'att det blåser en så frisk luft i den'. (Röster i Radio nr 4/1952, sid 9.) I bakgrunden finns en tävlan med tidigare tolkningar av föregående teatergeneration – den då senaste radioteateruppsättningen var Olof Molanders 1942.

Bergmans Brott och brott, spelad på Strindbergsdagen den 22 januari, har sitt centrum i Anders Eks på en gång sturska och sköra Maurice och det är påfallande hur återhållsam Bergman är med yttre realism. Pjäsen utspelas vid olika tider på dygnet och på en rad olika platser: Montparnassekyrkogården, ett crémerie, ett kafé, en restaurang i Bologneskogen samt Luxembourgträdgården – men föreställningen nedbetonar tid och rum. Visst finns där pålitliga ljudeffekter – som kyrkklockor, sorl från kafégäster, ett glas som krossas, fotsteg, dörrstängning samt häst och vagn – men de är påfallande diskreta. 



Det som präglar uppsättningen är i stället glidningar mellan det yttre och det inre, och oftast i ena riktningen, från det större sociala och påtagliga rummet till det subjektiva, vagare och mer medvetandemässiga. Det är rentav ingen avgörande skillnad på yttre och inre realitet – man kan säga att allt blir inre när vi kryper nära Maurice i hans dialoger med Jeanne, Henriette och Alphonse. Denne ömsom lyckosaliga och ömsom desperata författares verklighetsförskjutande rus (Rus var en alternativ titel på pjäsen) kommer i förgrunden.

Hela tiden är den utvändiga realismen med, men den minimeras och ger i gengäld plats för ett rituellt förlopp, som i stycket alltmer ter sig som två själars: Maurices och Henriettes. Kyrkklockor och trumslag ger en liturgisk och ceremoniell infattning åt ett dubbelt själsdrama. Ett stycke vanvett har slagit ned i deras gestalter och vi får följa deras väg genom och ur det. Strindberg har gjort Henriette till sexuell häxa, magisk, animal, fatal, och Bergman spelar Strindbergs spel – men fokuserar även hennes dystra öde och hennes egen väg till insikt och vändning. 


De båda rollerna blir genom Anders Ek och Gertrud Fridh två varelser på gränsen till avgrunden – medan de övriga rollerna får spela norm, normalitet. Den inlagda musiken strukturerar spelet, men flätar sig också in i scenerna och driver på: det är Beethovens D-mollsonat opus 31, nr 2. På sista sidan i regimanuset (Dokumentarkivet vid Sveriges Radio) finns noterat Finalen, takterna 96-107, just som Strindberg anvisade i brev till Littmansson 21/3 1899 – 'de skola gnos på med'.

Radioteaterns recensionspärmar är ofta intressanta att ta del av ­– de kan säga åtskilligt om hur föreställningarna uppfattades. Vad gäller Brott och brott (recensioner 23/2 1952) anmärker Morgon-Tidningens Erik Müller på svårigheten att följa med i det yttre: för den som inte redan läst eller sett pjäsen är det i radio 'svårt att för sitt inre öga bygga upp miljöerna och ge gestalterna individuella drag' – och den svårigheten märks enligt recensenten redan i början av föreställningen. Vi kan ett halvsekel senare tycka att det är uppenbart att vad recensenten noterar som en svaghet är en följd av Bergmans estetiska val. Müller ger i gengäld Bergman erkännande för 'den stora pietet med vilken han i sin radioversion behandlat Strindbergs text, man gladde sig över att både Maurice och Henriette talade Strindbergs ibland kanske ålderdomliga men kristallklara språk.'

Signaturen U. S-m. (Urban Stenström) i Svenska Dagbladet tar även han fasta på det språkliga och berömmer 'den fullständiga bokstavstroheten', där varenda 'ty' och 'emedan' var med, där verben till och med fått behålla sina pluralformer och Anders Ek till och med uttalade 'rökarne' med 'e' på slutet. 'Trolleri med små medel!', utropar recensenten.

Det är riktigt, noterar den som lyssnar, att pluraländelser finns med, men bara då och då. Och kanske beror det mest på att utskriften av Bergmans radiobearbetning ofta låter originalets ordformer stå kvar: vid inspelningen korrigerar i regel skådespelarna av sig själva, men understundom slinker äldre former med. Däremot finns en anmärkningsvärd betoning av det konstfulla och utvalda i det språkliga uttrycket – en omsorgsfull frasering och en snabb och lekfull anspänning som ger eftertryck åt det rituella. Intressantast med recensentens ord om 'bokstavstroheten' är dess uppmärksammande av frågan: hur ska Strindberg låta? En fråga som aldrig är enkel när man spelar hans pjäser.



Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • www.sr.se

Medarbetare

  • Margareta Nisborg, Marion, deras dotter, 5 år
  • Ulf Johanson, Adolphe, målare, artist
  • Gertrud Fridh, Henriette, hans väninna
  • Märta Arbin, Madame Cathrine
  • Åke Claesson, Abbén
  • Henrik Schildt, Kommissarien
  • Erik Strandell, Parkvakten
  • Gösta Prüzelius, Detektiven
  • August Strindberg, Författare
  • Ingmar Bergman, Regi
  • Doris Svedlund, Jeanne, hans väninna
  • Anders Ek, Maurice, dramatisk författare