Ingmar Bergman

Esther Rots har både skrivit, regisserat och klippt den konstfärdiga Can go through skin, som fick världspremiär vid Berlins filmfestival 2009. I konkurrens med sju andra nominerade, däribland omtalade filmer av modeskaparen Tom Ford och tyska filmgeniet Maren Ade, utsågs Esther Rots Can go through skin till den fjärde vinnare av TIBIDA.

Hon slöt sig därmed till ett sällskap som innefattar Andrea Arnold, Jaime Rosales och Enrique Rivero, den senare som också ingick i årets jury tillsammans med författaren och regissören Jörn Donner och skådespelerskan Angela Kovács. Vid en presskonferens tillstod Rivero för Face to Face - apropå årets val - att han har en förkärlek för experimentella filmer.

Efter att ha blivit våldtagen och nästan dränkt i sitt eget badkar av ett pizzabud vågar inte Marieke vara kvar i staden. Hon hittar sin tillflyktsort i ett nedgånget hus på landet. I stort sett helt isolerad från omgivningen försöker hon bearbeta både sitt inre och yttre tillstånd. Hon vill reparera både sitt hus och sig själv.

Regissören Esther Rots och protagonisten Rifka Lodeizen skapar tillsammans ett verk som går Marieke inpå huden. Minnena lever fysiskt kvar i henne så att hon inte kan skilja på dröm och verklighet och vi som åskådare dras in i samma tvekan. Ljudarbetet lägger ytterligare dimensioner till ett dramatiskt livsöde.

Ansedda Indiewire benämnde Rots som "en stor upptäckt" och "den bästa holländska regissören sedan Paul Verhoeven", medan Sight and sound beskrivit Can go through skin som "en fragmentarisk, expressionistisk tagning på en kvinnas erfarenheter av våldtäkt och dess efterspel, med en övertygande skådespel av Rifka Lodeizen".

För att motta priset - en veckas vistelse på Bergmanveckan 2010, en graverad sten från Ingmar Bergmans strand samt SF:s dvd-box med 23 Bergmanfilmer - flögs Esther Rots in till Göteborg, både rörd och belåten över utmärkelsen. Face to Face fick en pratstund med regissören innan hon återvände till Nederländerna.

Efter mode- och konststudier och efter tre kortfilmer varav två belönats i Cannes, är Can go through skin Esther Rots första långfilm, producerad av Rots Filmwerk, ett bolag som hon bildade tillsammans med sin bror Hugo Rots, "för att kunna göra sina filmer utan kompromisser".

Apropå skifte av format tillstod hon: "Det är en stor skillnad att gå från 15 till 90 minuter."

Av ett 300 sidor långt manus byggde hon scener utifrån improvisation, helt utan repetitioner.

"Om någonting hände kunde vi ta det omgående, vilket är väldigt viktigt för mig som regissör. Jag har en personlig fascination för hur sinnet fungerar, de där små sakerna som bestämmer och hur långt sinnet kan gå. Skådespelarna valdes utifrån deras förmåga mer än efter personlighet. Jag tycker det är viktigt att möta deras tekniska beskaffenheter."

Med en lång inspelningsperiod över 75 dagar höll Esther Rots sig med en liten grupp människor.

"För det mesta var vi bara fem på inspelningsplatsen. Var och en kunde hjälpa till med i princip vad som helst. Huvudrollsinnehaverskan målade väggar, osv.
Vi hade några väldigt hektiska dagar, där det mest kritiska bestod i att skildra Marieke när hon förlorar sin verklighetsuppfattning."

Det roligaste arbete, enligt Rots, skedde dock i klipprummet. En inte oväsentlig del av filmens originella förtjänster stammar just härifrån, med jump cuts och ett uppbrutet berättande allmänt.

- Jag föredrar det instinktiva före det rationella. Det var likadant när jag gjorde mina kortfilmer."

Hur togs filmen emot i Holland?

"Ganska bra, faktiskt. Den visades under lång tid, för 13 000 besökare. Distributören hade bara räknat med 2 000."

Publiktillströmningen underlättades av fina recensioner. Inför den svåra andrafilmen, med arbetstiteln "Sara", känner Esther Rots ett visst tryck att leva upp till höga förväntningar.

Hon tillstår vidare att hon inte är någon filmälskare av större mått, går nästan aldrig på bio. Till exempel har hon endast sett en Bergmanfilm, Persona och säger sig finna föga inspiration i filmen över huvud taget.

Så, vilka är dina inspirationskällor?

"Jag vet faktiskt inte, det är svårt att säga. Mestadels får jag den bara genom att prata med folk, lyssna. Jag gillar att arbeta inifrån min egen kokong. När jag var i Berlin nyligen besökte vi det kända, judiska monument. Men det är svårt att förklara hur något sådant inspirerar en. Det roliga är vad min pojkvän, som kan tyska, hörde en annan besökare säga: 'Vi är alla en del av kriget, men de reser inga monument över oss.' Och, egentligen, var finns den verkliga inspirationen: i monumentet eller i personerna som reflekterar över det?"

Foto: Jon Asp
© Stiftelsen Ingmar Bergman

På plats i Göteborg fanns även Enrique Rivero, nu som jurymedlem, förra året som TIBIDA-vinnare för sin konsekventa klasskildring Parque vía. Han berättade att priset för honom medfört en rad nya Bergmanintryck. Efter besöket vid Bergmanveckan på Fårö förändrades hans bild av regissören liksom vid upplevelsen av Saraband, en för Enrique överraskande modern film.

Rivero tyckte att det var intressant att årets tävlande präglades av så många starka kvinnoporträtt. Inte mindre än sex av åtta tävlande hade en kvinna i huvudrollen, gärna medelålders och mor. Detta i filmer med ursprung i länder från Danmark till Sydafrika. Filmerna utmärktes enligt Rivero också av stor dramatik, där enbart den koreanska filmen, The Day After, stack ut i sin mer vardagliga subtilitet.

Den sydafrikanske regissören Oliver Hermanus var nominerad för sin debut Shirley Adams, ett starkt drama om en mor vars son blivit förlamad sedan ett skottdrama. Hermanus hänvisade till Bergman som en av de grundläggande filmskaparna, vars filmer han - även om han inte sett alla - såväl somnat som gång på gång återvänt till. Filmer som Scener ur ett äktenskap och Såsom i en spegel menar han uttrycker ett unikt inkännande när det kommer till den mänskliga erfarenheten. Vid frågan om han upplever ett släktskap med Bergman slog han dock ifrån sig och menade att det vore alltför förmätet att påstå.

Berättelsen till Shirley Adams började han skriva redan som 15-åring då han hörde ett samtal mellan sin mor och en väninna vars son delade öde med filmens karaktär. För huvudrollen inspirerades han av den typ av starka kvinnor som överlevde apartheid, liksom hans egen mor. Inspiration för filmen fann den nu 26-årige Hermanus - vid 22 års ålder tagen under Roland Emmerichs vingar - också i bröderna Dardennes filmer där man ofta finner just ett närgånget, inkännande porträtt av en enda karaktär.

Shirley Adams har ännu inte gått upp på bio i Sydafrika, vilket Oliver Hermanus tror har att göra med den handhållna kameran och det långsamma berättandet. Däremot har filmen visats vid två större afrikanska filmfestivaler.

Två av filmerna i årets TIBIDA får svensk premiär redan i februari, Tom Fords En enda man och Maren Ades Everyone else. Den film som enligt juryn var främsta utmanare till vinnaren var emellertid den danska debuten Applause, där Paprika Steen står för en präktig skådespelaruppvisning. Filmen är regisserad av Martin Zandvliet, som tillsammans med Bille Augusts son Anders Frithiof August även står för manus.

(Redaktionen för Face to Face)

Holländska Can go through skin vann TIBIDA