Förarbete och manuskript 

1952 är ett av Ingmar Bergmans mest produktiva år. Sannolikt fanns ett uppdämt behov; året innan hade han förhindrats att göra långfilm på grund av att de svenska filmproducenterna bedrev en lockout i protest mot den höga nöjesskatten. För att över huvud taget kunna försörja sig ägnade han sig åt reklamfilm: sammanlagt nio filmer för svenska Unilever om tvålen Bris ("som dödar bakterier - inga bakterier  - ingen lukt").

"Brisfilmerna kom till för att rädda livet på mig och mina familjer. Men det var ett sekun­därt problem. Primärt var att jag kunde rumstera fritt med resurserna och fick göra precis vad jag ville med det kommersiella budskapet. Jag har förres­ten alltid haft svårt att bli indignerad när in­dus­t­rin kommer rusande till kulturen med pengar. He­la min filmiska verksam­het har varit spons­rad av privatkapitalet. Jag har aldrig fått något till skänks för mina vackra ögons skull. Kapi­ta­lis­men som arbetsgivare är grymt uppriktig och täm­ligen generös när det passar. Man behöver ald­rig sväva i tvivelsmål om sitt dagsvärde - en nyttig och härdande erfarenhet."  (Bilder)

 

Hur som helst, när konflikten mellan filmbranschen och staten väl var avvärjd fick Bergman mycket att göra. Mellan januari och april regisserade han fyra pjäser för Radioteatern och satte upp sin egen Mordet i Barjärna på Malmö Stadsteater (där han nu anställdes som fast regissör). Dessutom spelades Bergmans pjäs Dagen slutar tidigt på Radioteatern i regi av Bengt Ekerot. Sedan följde inspelningen av två filmer: Kvinnors väntan mellan april och juni, och Sommaren med Monika från juli till oktober.

 

Efter sitt internationella genombrott i slutet av 1950-talet kom Bergman att få rykte om sig som borgerlighetens skildrare par excellence. Hans rollfigurer var ofta konstnärer och intellektuella, med fast förankring i den övre medelklassen. Att han själv stammade från en sådan miljö är knappast oväsentligt. Därför kan det för den som är mer bekant med filmer som Sommarnattens leende, Smultronstället och Fanny och Alexander verka förvånande att hans tidigare verk så ofta befolkas av hjältar ur arbetarklassen. Sommaren med Monika bygger på en novell som senare bearbetades till en roman av Per Anders Fogelström, en av Sveriges populäraste författare, i synnerhet såsom skildrare av stockholmsproletariatet. Hans mest kända verk är romansviten om Stockholm, inledd med Mina drömmars stad (1960) och avslutad med Stad i världen (1968).

 

Bergman och Fogelström hade samarbetat tidigare, vid manusbearbetningen till filmatiseringen av författarens Medan staden sover. Så träffades de igen av en slump på Kungsgatan i centrala Stockholm:

"Jag frågade vad han höll på med och då sa han: 'Jag går och funderar på en grej som jag inte vet vad det ska bli? Vad då?" "Jo, det är en tjej och en kille, som bryter upp från sina respektive jobb och familjer, hemskt unga, och sticker i väg ut i skär­går­den och sen kommer tillbaka och försöker etab­le­ra sig i en sorts borgerlighet. Sen går det åt hel­ve­te för dem."

Jag kommer ihåg att jag hoppade en meter praktiskt taget och sa: "Det här ska vi göra film på. Kom ihåg att det här ska vi göra film på!? Det tyckte han också och sedan kom andra saker emellan, men varje gång vi träffa­des så frågade jag hur det hade gått med det paret och så små­ningom så kom vi väl under filmstoppet i gång med det här hjärtemanuskriptet." (Bergman om Bergman)

 

Hur samarbetet exakt gick till är svårt att säga, men av det bevarade materialet framgår att Fogelström skrev ett manusutkast som sedan utvecklades av antingen dem båda eller Bergman ensam. Klart är att med Fogelströms goda minne kom fokus i filmversionen att förskjutas från Harry till Monika.

 

Med tanke på att filmen i så stor utsträckning är berättad ur Monikas perspektiv är titeln, som behållits från romanen, lite märklig: "Sommaren med Monika" antyder väl att det är mannens historia som berättas? Sannolikt ville emellertid SF (och kanske Bergman själv) behålla romanens nimbus: i marknadsföringen av filmen användes Fogelströms namn flitigt.

 

Bergmans och Fogelströms manus lämnades in till Carl Anders Dym­ling på SF under löfte om att detta skulle bli "världens billigaste film, kolossalt liten och enkel." Efter filmstoppet behövde bolaget i stort sett alla filmer de kunde få och trots - eller tack vare - manuskriptets erotiska detaljer accepterades det, även om, som Bergman påstår, en styrelseledamot avgick i protest mot snusket.

 

Foto: Louis Huch
© AB Svensk Filmindustri

Monika kom att spelas av Harriet Andersson, en ung skådespelerska med några småroller bakom sig, bland annat i Gustaf Molanders Trots (efter manus av Vilgot Sjöman). "Jag frågade Gustaf Molander om Harriet. Han tittade på mig och blinkade: -Tror du att du kan få ut någonting av henne, är det väl trevligt. Jag fattade först senare den vänligt skabrösa undermeningen i den äldre kollegans rekommendation." (Bilder) Bergman blev också 'märkvärdigt förtjust' i Andersson vilket först ledde till "mycket ingående klädprovningar" och senare ett förhållande. I Bergman om Bergman säger han att det 'har inte funnits en tjej i svensk film, som utstrålade mera ohämmad erotisk charm än Harriet. I Bilder utvidgas berömmet även till hennes talang: "Harriet Andersson är ett av de cinemato­gra­fiska genierna. Man träffar bara på några säll­syn­ta skimrande exemplar under den slingriga vä­gen genom branschens djungler."

 

Rollen som Harry gick till Lars Ekborg. Några år senare skulle han göra sin andra roll för Bergman i Ansiktet; annars har han mest gjort sig känd som utsökt komiker i filmer av Hans Alfredson och Tage Danielsson samt i revy- och teatersammanhang. Som framgår av den bevarade budgeten arbetade Ekborg under kontrakt med SF, medan Anderssons gage uppgick till 4.000 kronor. Även omräknat till dagens penningvärde är det en ganska blygsam summa för en huvudroll i en prestigeproduktion: cirka 50.000 kronor.

 

Läs mer om filmens inspirationskällor