NattvardsgästernaLångfilm, 1963 Landsortspastor med krympande församling grips av tilltagande tvivel."Det är tillfredsställande att se Nattvardsgästerna efter ett kvarts sekel. Jag konstaterar att ingenting har frätts ner eller gått sönder." - Ingmar Bergman |
 |
I januari 1961 sätter Ingmar Bergman upp Anton Tjechovs Måsen på Dramaten och August Strindbergs Leka med elden för Radioteatern. Han utnämns till konstnärlig rådgivare för AB Svensk Filmindustri (en tjänst som Bergmans idol, den nyss avlidne Victor Sjöström tidigare haft). Han får sin första Oscar, för Jungfrukällan som utnämns till bästa utländska film och den 22 april är det premiär för hans numera legendariska uppsättning av Igor Stravinskijs Rucklarens väg på Kungliga operan i Stockholm. Parallellt med allt detta ägnar han sig åt efterarbetet med Såsom i en spegel, den första filmen i vad som senare skulle kallas en trilogi.
Under inspelningen av Nattvardsgästerna ger teamet filmen det passande smeknamnet Snorjohan och lipsillen. Man funderar också på en fortsättning: Snorjohan och lipsillen på nya lessamheter. Bergman räknar, kort sagt, knappast med en succé. Det är därför ingen slump att han under året ger två intervjuer där han spår ett snart slut på framgången: Veckotidningen Se publicerar en artikel där Bergman liknar sin internationella berömmelse vid en influensaepidemi som "går från land till land, når sin höjd och sedan tonar bort"; dagstidningen Expressens artikel har den talande rubriken "Utländska intresset för mig bara modesak – tar snart slut".
Det finns över huvud taget hos Ingmar Bergman en tendens att beklaga sig över att vara missförstådd och samtidigt kokettera med sitt utanförskap. Detta är knappast platsen för att psykologisera över orsakerna, men det säger sig självt att med en sådan attityd är framgång ett tveeggat svärd. I det perspektivet är det logiskt att filmen han nu planerar tycks menad att ge hans vedersakare nytt bränsle till bålet: och kanske är det inte "dödsföraktande" så mycket som det är psykologiskt nödvändigt.
26.3.61
SAMTAL MED GUD
Söndag morgon. Psalmsymfonin.
Arbete med Rake?s progress.
Man måste göra det som är nödvändigt, är ingenting angeläget eller nödvändigt ska man ingenting göra. Följande har kommit för mig som hastigast. Jag ska försöka att skriva ner det så naket och så enkelt som möjligt fast jag vet ju inte hur det går
På nästa uppslag kommer så den första beskrivningen av det som skulle bli Nattvardsgästerna:
Detta vet jag;
Ett "Jag" går in i ödekyrkan för att samtala med Gud för att äntligen falla på knä, be öppet, tala med gud. Få svar, slutgiltigt ge upp motståndet eller [oläsligt] eller denna [oläsligt] komplikation. Bindningen till den [oläsligt] till fadern till trygghetskravet eller den som inte existerar som är som gäckande möss ur förflutna sekler och generationer. Nå.
Framme vid detta primitiva altare i denna övergivna kyrka utspelar sig sen detta drama om ett mänskoliv. Mänskor materialiserar sig och försvinner.Jag går in i kyrkan låser dörren och stannar där i en feber. Väntar på undret som är att få dricka ur kvinnobröstet.
Blasfemin, föraktet, hatet som inte vet gräns. Han möter kyrkans altare. Nattens förtvivlade tystnader. Gravarna, de döda. [Oläsligt] och råttorna. Lukten av död och förgängelse. Timglaset. Fasan som kommer den natten. Botten är nådd. Getsemane. Korsfästelsen. [Oläsligt.]
Jag går ur min väg, min egen väg bort från detta som är föråldrat redan och som jag inte vill tänka på. Jag lämnar tacksamt mitt gamla [oläsligt], detta grå ingenting, hopsjunket, likgiltigt bakom mig. I och med detta är jag väl fri att gå. Men Skulden. Jag stryker den. Jag går ej ur kyrkan förr än jag fått ett svar och det må bli som det vill men här stannar jag.Bergmans vän, författaren och sedermera filmregissören Vilgot Sjöman blev tidigt indragen i projektet. Han skulle senare bli filmens regiassistent, och han har dokumenterat sina upplevelser i den utmärkta boken L-136: Dagbok med Ingmar Bergman. Men på det här tidiga stadiet fungerar han som bollplank: mellan påsk och midsommar skriver Bergman ned små utkast och Sjöman läser och kommenterar. Ganska snart har personen från de första anteckningarna blivit en präst, och Sjöman är skeptisk till "ännu en filmpräst som dignar under trostvivel" (även om han då inte säger det högt), men den 14 juni utvecklar Bergman ämnet på ett sätt som intresserar också den icke-troende Sjöman:
"– Du förstår: den här prästen har ett hat till Kristus som han inte vill erkänna för någon. Han är avundsjuk på Kristus.
– Avundsjuk"
– "Ja, och svartsjuk. Han känner något i stil med den hemmavarande sonens hat mot den förlorade sonen, den där som får allt intresse när han äntligen kommer hem: gödd kalv, o.s.v."
"Det är vidare frestande att tro att prästen i filmen äger ett släktskap med Bergmans far Erik; samtidigt heter han Tomas Ericsson. Tomas (tvivlaren), Eriks son. Är prästen ett självporträtt"
I början av juli reser Bergman med sin hustru till det hyrda sommarnöjet på Torö, där han snabbt skriver det första manuskriptet. Emellanåt redogör han för Sjöman hur arbetet framskrider. Den 20 juli får Sjöman en rapport där det framgår att Bergman är klar över att Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin ska spela huvudrollerna. Prästens hustru, som tills nu varit i livet, är död:
- "Jag vaknade en morgon och tog livet av henne. Det kändes hemskt skönt. Och riktigt.
Han skrattar stort när han berättar det.
[...]
- Nu har prästen fått en älskarinna i stället. En hysterisk, ensam, medelålders, plattbröstad lärarinna på landet. Så nu går det undan."Andra viktiga element är också på plats: "Jag brukar ju ge fan i utrikespolitiken, men i våras läste jag i tidningarna om ryssarna och kineserna, och då upptäckte jag att det inte är amerikanarna som ryssarna är rädda för, utan kineserna. Kineserna som blir så drillade att de mycket väl kan tänkas släppa loss ett atomkrig. Och hela den där läsningen försatte mig i en väldig ångest."
Filmens slut anger Bergman som "sprittningen av en ny tro". Det är svårt att skriva. Men i samtal med Sjöman tror han sig ha hittat en lösning:"Har du hört talas om 'duplikation' " Vissa söndagar har prästen två högmässor att förrätta: både den i huvudförsamlingen och sedan i kapellförsamlingen. Nu finns det en praxis i svenska kyrkan som säger att det räknas som mässfall när det bara är tre personer i kyrkan. Jag gör så här: När Björnstrand kommer till kapellförsamlingen, kommer kyrkvärden emot honom och säger: 'Bara en enda gudstjänstbesökare här.' Ändå gör prästen gudstjänsten. Mer behövs inte för att ange det nya som rör sig inom prästen."
Senare skulle Bergman i Laterna Magica minnas det som att detta slut kom för honom vid ett kyrkobesök i sällskap av sin åldrige far:
"Det var en disig vårvinterdag med starkt ljus över snön. Vi anlände i god tid till den lilla kyrkan norr om Uppsala. Före oss väntade fyra besökare i de trånga bänkarna. Kyrkvärden och vaktmästaren viskade i vapenhuset. På orgelläktaren rumsterade den kvinnliga musikdirektören. Då sammanringningen tonade bort över slätten hade prästen inte visat sig. Det uppstod en lång tystnad i himlen och på jorden. Far rörde sig oroligt och muttrade. Efter ytterligare minuter hördes en rusande bilmotor i den sliriga backen, en dörr smällde och prästen flåsade genom mittgången. Då han nått altarringen vände han sig om och såg ut över sin menighet med rödkantade ögon. Han var tunn och långhårig, det välansade skägget dolde knappt en flyende haka. Han pendlade med armarna som en skidåkare och hostade, håret var krusigt över hjässan och han var röd i pannan. Jag är sjuk, sa prästen. Jag har nästan trettioåtta i feber, det är en förkylning. Han sökte deltagande i våra blickar. Jag har ringt till kyrkoherden och han gav mig tillstånd att genomföra en förkortad gudstjänst. Således utgår altartjänst och nattvardsgång. Vi sjunger en psalm och jag håller min predikan, så gott det går, sen sjunger vi en psalm och så får det vara bra. Nu ska jag genast gå in i sakristian och sätta på mig prästkappan. Han bugade och stod några ögonblick obeslutsam som om han väntat en applåd eller åtminstone ett tecken på samförstånd. Då ingen reagerade, försvann han bakom en tung dörr.
Far började resa sig i bänken, han var upprörd. Jag måste tala med den där figuren. Du måste släppa fram mig. Han kom ut ur bänken och linkade hårt stödd på käppen in i sakristian. Där följde ett kort men upprört samtal.
Efter några minuter visade sig kyrkvärden. Han log genast och förklarade att det skulle bli både altartjänst och nattvardsgång. Han log genast och förklarade att det skulle bli både altartjänst och nattvardsgång. En äldre kollega skulle vara pastorn behjälplig.
Ingångspsalmen sjöngs av organisten och de fåtaliga kyrkobesökarna. I slutet av andra versen tågade far in i vit mässkrud och käpp. Då sången tystnat vände han sig mot oss och talade till oss med sin lugna, fria stämma: Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet.
För egen del undfick jag slutet av Nattvardsgästerna och kodifieringen av en regel som jag alltid följt och skulle följa allt framgent: Oavsett allt, ska du hålla din gudstjänst."Manuskriptet är daterat "Torö, 7 augusti 1961, S.D.G.- S.D.G. står för Soli Deo Gloria" 'Åt Gud allena äran'. Så signerade också Johannes Sebastian Bach sina verk.
Läs mer om filmens inspirationskällor
Ingmar Bergman, Bilder
Ingmar Bergman, Laterna magica
Vilgot Sjöman, L-136
Stig Björkman et al, Bergman om Bergman
Lillie Björnstrand, Inte bara applåder
Expressen, 631201
Sven Nykvist, Vördnad för ljuset
Ingmar Bergmans arkiv