Teater < Nora/Julie/Szenen einer Ehe
Ur samlingarna

Nora/Julie/Szenen einer Ehe

Residenztheater/Marstall, 1981

Bergmansk kompilation av skandinavisk dramatik för en tysk publik. Tre pjäser spelas samma kväll på två olika scener på varsin sida om gatan.

"En fascinerande mängd paralleller."
- Fritz Rumler, Der Spiegel

Nora/Julie/Szenen einer Ehe 

Ur samlingarna

I en ambition att visa sin tyska publik prov på den skandinaviska dramatikertraditionen och sina egna rötter i denna, ville Bergman göra tre uppsättningar vilka skulle spelas samtidigt på olika scener. De pjäser han valde var August Strindbergs Fröken Julie, Henrik Ibsens Ett dockhem (eller Nora som den kallas i Tyskland) samt hans egen Scener ur ett äktenskap. Den ursprungliga tanken var att dessa texter skulle spelas parallellt på Residenztheaters tre scener. Av praktiska skäl gick inte detta att förverkliga och istället spelades en kraftigt bearbetad Nora för att efter paus följas av Fröken Julie. Pjäsversionen av Scener ur ett äktenskap spelade på Marstall.

Nora 

Ur samlingarna

Bergman skulle komma att sätta upp Henrik IbsenEtt dockhemDramaten år 1989. Uppsättningen i München ger en aning om vilken läsning Bergman skulle komma att göra i Stockholm. Redan här finns en tydlig betoning på den erotiskt sensuella sidan hos Nora.

Flertalet kritiker såg i Bergmans uppsättning en Nora som redan i spelets början bär på den insikt som hon kommer att uttrycka i slutet och som leder till att hon väljer att gå. Nora framstod som kvinna som var väl medveten om vilka villkor verkligheten ställde och som klart såg hur hon skulle använda sina kvinnliga tillgångar för att klara dessa. Detta var en kvinna som såg på verkligheten med handfast och nykter blick.

Julie 

Ur samlingarna

Den svenska nationalutgåvan av August Strindbergs verk hade just getts ut och däribland Fröken Julie. Bergman upptäckte att det finns ett replikskifte mellan Jean och Kristin som Strindberg strukit från manus, men som nu återinsatts. Där framgår det att Jean hade blivit vittne till hur Julie förnedrat sin fästman på stallbacken genom att "leka" hästdressyr. Två gånger ger Julie honom ett rapp, men det tredje gången tar han spöet från henne och ger henne ett rapp över ena kinden.

För att dölja den röda strimman pudrar Julie kinden och Kristin kommenterar detta med att hon ser ut att vara vitsminkad. Upptäckten av de återinsatta replikerna inspirerade Bergman att söka nya dimensioner i pjäsen. I hans tolkning har Julie episoden på stallbacken i färskt minne och den präglar hennes sinnesstämning och hennes agerande under kvällen. I det grymma spelat med Jean tillfogas hon ännu ett sår och det tredje såret, det genom hennes stupe, blir bara en konsekvens av de två tidigare.

 

Stiftelsen Ingmar Bergman

Sammantaget blev inte experimentet någon framgång. Flera kommenterade att det fanns något nästan spekulativt och jippoartat i det att låta en regissör ha premiär med tre uppsättningar under en och samma kväll.

Källa 

Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002 (Carlssons Bokförlag, 2002)