...men filmen är min älskarinna hyllad i CannesStig Björkmans andra dokumentär baserad på Ingmar Bergmans bakomfilmsmaterial fick ett mycket varmt mottagande vid premiären i Cannes, där den visades i festivalen klassikersektion. |
 |
Premiärvisningen av ...men filmen är min älskarinna sågs inför ett fullsatt Salle Buñuel i festivalpalatset, närmare 400 åhörare. Festivalchefen Thierry Frémeaux introducerade filmen tillsammans med filmens regissör Stig Björkman, som mottog stående ovationer efter visningen.
Världsledande branschmagasinet Variety beskriver filmen som mångsidigt insiktsfull och med väsentlig marknadspotential:
"Laced with often insightful audio-only observations not just from Bergman himself but also name helmers, this sequel to helmer Stig Bjorkman's docu short 'Images From the Playground' has instant fest appeal, and could play offshore on upmarket cablers."
Samma kritiker, Leslie Felperin, antyder emellertid att han vill se mer:
"Juxtaposing scenes from eight films by the late Ingmar Bergman with little-seen behind-the-scenes footage of the Swedish helmer at work, 65-minute made-for-Swedish-TV docu "But Film Is My Mistress" feels like a passionate but-all-too brief afternoon quickie."
Expressens Jonas Holmberg ser en klar utveckling från Stig Björkmans första film baserad på Bergmans bakomfilmsmaterial.
"Där den förra filmen Bilder från lekstugan främst nyanserade Bergmans persona, är det här hans yrkesutövande som behandlas i bakombilderna.
[.]
För att vara sinnebilden av det ensamma manliga geniet rör sig Bergman väldigt tätt intill sina medarbetare."
Holmberg fortsätter:
"När bakomkameran tittar på Höstsonaten från sidan av ser vi Hollywoodstjärnan Ingrid Bergman som suckar och verkar osäker över hur hon egentligen ska kunna arbeta med den mytomspunne mästaren.
Men när samma skeende ses från rätt håll, genom Nykvists kamera som rör sig från Liv Ullmann i fåtöljen till Ingrid Bergmans ansikte på mattan, då är det plötsligt pianisten Charlotte Andergast som ligger där. Då lever hon, som väckt till liv av filmapparaturens chocker.
[.]
Närbilden på Ingrid Bergman på mattan är bara en av många oförglömliga närbilder i Bergmans produktion, genomträngande bilder som filmiskt förtätas med affekter som överskrider karaktärernas psykologi. Harriet Andersson som plötsligt tittar in i kameran i Sommaren med Monika, Bibi Andersson som blir ett med Liv Ullmann i Persona, Ingrid Thulin som läser ett brev i Nattvardsgästerna, alla är de närbilder som fjärmas från skådespelarnas kroppar och rollfigurernas våndor och blir till intensiva sekunder av liv i sin egen rätt."
Nättidningen The Global Film Village beskriver filmen som "djupt personlig" och en av de allra främsta dokumentärerna under årets Cannesfestival.
"Few directors have ever achieved the look and feel of a Bergman film coupled with stories that touch our souls and remain with us", menar recensenten Marla Lewin, som samtidigt passar på att komplimentera festivalens klassikersektion.
"After seeing this film, I want to see all his films again and am thankful that we are able to do that because of home video and preservation efforts. That is what film festivals do best as they expose us to master works through their curation and point us in a new direction."
Variety utser några av filmens höjdpunkter: "Highlights in the archive docu material include Bergman laughing with Bibi Andersson and Liv Ullmann on the set of "Persona," guiding lenser Sven Nykvist for a tricky shot in "Shame" and discussing line readings and motivations with Ingrid Bergman on the set of "Autumn Sonata."
Recensenten framhäver även filmens klippning och musik, "graceful editing by Dominika Daubenbuchel and a soulful score by Matti Bye pull it altogether beautifully".
Jonas Holmberg avslutar sin recension i Expressen med filmens titel som undertext:
"Teatern var kanske Bergmans hustru. Men det är älskarinnan som fortfarande lever med hela arvet."
Variety, 20 maj
The Global Film Village, 23 maj
Expressen, 20 maj
(Redaktionen för Face to Face)