"Hon [Marianne] blir lyssnaren i detta komplexa kammardrama som Ingmar Bergman har liknat vid en concerto grosso. En konsert för hel orkester med fyra solister. Genom dessa fyra personer talar han om förlamande sorg, saknad och smärta, livutan mening, döden, tro och tvekan, ångest, svek och självförakt. Man hör hans röst bakom orden. Och det är starkt, gripande. Mer konkret är språket i Saraband vackert. Inte i takt med tiden, tycker kanske en del, men det skulle låta falskt om 85-årige Bergman försökte uppdatera sitt sätt att uttrycka sig."
- Kristina Torell i Göteborgs-Posten

"Det har sina risker att i likhet med Bergman ta flerfaldiga avsked: först avskedet från filmmediet med 'Fanny och Alexander', följt av flera återkomster som manusförfattare, och så nu till sist (fan tro't) avskedet också från tv-dramat. De som talat sig varma för den mogne Bergmans frodighet i 'Fanny och Alexander' torde ha det svårare med det avskalade uttrycket i hans sista verk. En sak är emellertid säker: 'Saraband' följer upp 'Scener ur ett äktenskap' med obönhörlig konsekvens. Också där fanns en viss ojämnhet, till följd av de starka känsloutbrotten och av växlingarna i intensiteter. Men dansens skönhet är större än de enstaka stegens. Med 'Saraband' fullbordar Bergman 'Scener ur ett äktenskap' - och visar samtidigt att all konst i någon mening måste förbli ofullbordad."
- Astrid Söderbergh-Widding i Svenska Dagbladet

"Saraband bar från början arbetsnamnet Anna. Kanske är den frånvarande Anna egentligen filmens huvudperson. Annas ansikte fyller rutan gång på gång. Den frånvarande kärleken som lämnat efter sig en övergiven värld fylld av hat och oförsonlighet. Anna har monopoliserat kärleken och godheten. Och vad blir då kvar åt dom stackare som ska leva vidare? Henrik för över sin kärlek till hustrun på dottern i en relation som på ytan ser faderligt omtänksam ut där den gemensamma passionen för musiken binder samman men under ytan är chockerande incestuös. Han går till sist under när dottern lämnar honom.”
[...]

De sista bilderna visar Johan som stönande av döds- eller livsångest i nattens vargtimme ber att få krypa ner i Mariannes säng. Han står naken och huttrande inför oss, en böjd gubbe. Också hon tar av sig nattskjortan och de ligger nakna bredvid varandra i sängen - det kunde vara en tröstscen men här blir det tvärtom en accentuering av ensamheten för ingen av dem förmår av tafatthet ge någon värme eller tröst. Den tröstande gesten att få vila i en famn uteblir, båda vänder ryggen till."
- Maria Bergom Larsson i Aftonbladet

"Den yttre problematiken må vara omodern (när sprang du senast in i ett 21-årigt cellogeni som talar flytande tyska?), men de grundläggande frågorna i dessa tio sammanfogade dialoger är eviga.
[...]

Jag kan inte minnas när jag senast kände en sådan rädsla för annalkande ålderdom och ensamhet - med oundviklig bitterhet som bihang - som just under minuterna efter Saraband."
- Andres Lokko i Expressen

"Börje Ahlstedt är ett gammalt proffs; att han hos Ingmar Bergman visar sitt mogna mästerskap är inte att förvånas över. Men att han - i ganska korta scener, med de minsta medel - i sina ögon, i sin kropp lyckas förmedla berättelsen om ett helt liv är ett skådespelarkonstens mirakel."
- Bo Strömstedt i Expressen

"Lika efterlängtad som den avslutande filmen i filmtrilogin om Tolkiens ring har varit i breda lager, lika efterlängtad var Bergmans avslutande film Saraband i de svenska intellektuella lager som alltid förbehållslöst vördat Ingmar. Många var antagligen förvånade över att Saraband var så... ja, dålig.
- Jens Runnberg i Falu Kuriren

"Frågan är om inte maestron här och var rent av hamnar i knät på pekoralet. Lika oavsiktligt komisk låter Johans utbrott: 'Livet är ett helvete och vem fan har sagt att man ska ha roligt i helvetet' liksom 'Jag är för liten för min ångest'.

Men det är som alltid jävlar anamma i Bergmans svartsyn. Och här har han onekligen åstadkommit en besk existentiell cocktail, 'bourgeoisie black', när han låter sitt världsberömda skilsmässopar, Johan och Marianne (Liv Ullmann), återförenas i en gammal gård i Orsa finnmark.
[...]

Bergmans herrskap lever fan så illa trots silverskedar i munnen. Och kanske är Ingmar Bergman i den slutliga analysen en rätt konventionell pessimist i helsvart som fyller sin filmiska gottpåse med livsångest och meningslöshet på ett synnerligen bildmässigt sätt."
- Dixie Eriksson i Nerikes Allehanda

"Självklart tänker jag inte ifrågasätta Bergmans hantverksskicklighet. Inte många kan som han få sina skådespelare att prestera sitt allra yttersta, eller skapa sådan dynamik och styrka med en så avskalad form. Men för svensk films skull, och alla filmtittares välbefinnande, är det kanske dags att släppa vördnaden, respekten - och rädslan - för Bergman. Inse att gubben hör (tidiga) 1900-talet till och faktiskt har gjort sitt i filmhistorien."
- Mats T Olsson i Borås Tidning

"I 'Saraband' blir framförallt Börje Ahlstedts intill döden plågade figur det dramatiska navet. Vi betraktar hur en människa krackelerar, hur trycket inifrån spränger sönder själen. Det sker i en mycket bergmansk tillit till närbildens magi. Bergman har själv sagt 'Kinematografins stora landvinning är närbilden, det nakna mänskliga ansiktet' och som ingen annan filmregissör har han fulländat sin egen teori."
- Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad

"Ingmar Bergman är ett geni och kan inte göra något dåligt. Så lyder axiomet i svenskt kulturliv. Ärligt talat - det struntar jag i.
Jag vill inte se Bergmans borgerliga ångest eller veta ett enda dugg mer om hans familj. Han lever i en helt annan, begränsad, värld än flertalet av oss."
- Eva Åkesson i Göteborgs-Posten

"Josephson prickar in de sylvassa elakheterna i dialogen med närmast otäck precision. En skithög det är svårt att inte älska att hata.
Värre är det med Henrik och Karin. Deras relation är, minst sagt, skruvad.
I kombination med en dialog som stundtals doftar dammig tv-teater, blir resultatet i några scener stelt och teatraliskt överspel."
- Jan-Olov Andersson i Aftonbladet