Dramatens "Scener" hyllasSå efter flera klang- och jubelföreställningar på utländsk mark har äntligen det första Bergmanmanuset fått stor premiär på svensk scen. Dramatens uppsättning av "Scener ur ett äktenskap" hyllas av kritikerna. |
 |
Teaterpremiären av Scener ur ett äktenskap (21 aug 2009) på Dramatens lilla scen – den första Bergmantexten att sättas upp på svensk scen av en annan regissör än Bergman – får huvudsakligen mycket positiva recensioner. Merparten av anmälarna är överens om att texten fortfarande är angelägen och om skådespelarnas höga kvalitet, Livia Millhagen men kanske inte minst Jonas Karlsson. Över lag uppskattas även Stefan Larssons regi.
I en recension i Sveriges Radio P1 (21 aug) menar Maria Edström, som i likhet med många av sina kolleger har sett om tv-serien inför premiären, att Stefan Larssons iscensättning omgående förpassar en bortom tidigare intryck, inte minst genom Rufus Didwiszus enkla men effektiva scenografi. Edström beskriver pjäsen med ord som "serietidningsaktig", "en svart fars", "otroligt rolig". "De [skådespelarna] river ned skrattåskor; kanske inte fullt så roligt är det meningen att vara. Men det blir en sorts absurditet som inte alls fanns i tv-versionen." Hon menar även att texten kanske är ännu mer aktuell i dag, eftersom den borgerliga idealet eftersträvas så starkt.
Margareta Sörenson, i Expressen (21 aug), nämner också farhågor som visar sig onödiga:
"Ingmar Bergman skapade en bild av den moderna kvinnans möjlighet att ta sig ur ett äktenskap som förminskade och marginaliserade henne. Idag är Marianne i Scener ur ett äktenskap någon alla känner igen. Man väntar att anakronismerna ska dyka upp, men Bergmans manus river och sliter framförallt i det som inte har med tiden och yttre omständigheter att göra. Textens värme och envetenhet gör den större än klockan, och han håller stenhårt på sin Marianne."
[...]
"Jonas Karlssons sceniska genialitet är redan en av landets mest omskrivna. Nu kan man också få se honom spela teater med bara fotsulorna vända mot publiken. Mimiskt begåvade fotsulor, visar det sig, som vid sidan av Livia Millhagens mer sansade bjuder en samtal-i-sängen-scen som sent ska glömmas. Repliker sagda upp mot scentaket får förmodligen Bergman att spöka lite extra på Dramaten, men här finns en rad listiga regival som kommenterar vägen från tevefilm till teaterscen."
Också regissören framhålls hos Sörenson:
"Stefan Larsson lägger också filmtraditionens realism och teaterns möjlighet till förhöjning i vågskålarna, och finner också där god balans, på samma sätt som Bergman själv laborerar med vikterna för att få komedi och tragedi att väga jämt."
Under rubriken "Äktenskapet får en ny törn" fyller Ingegärd Waaranperä, i Dagens Nyheter (22 aug), i:
"I glipan mellan de demonstrativa replikerna och våra aningar om hur det känns innanför (det som Bergman leder in oss i genom kameran) möter de oss här i stället med ett skådespeleri som nästan bara handlar om att sända på rätt våglängd. Storartat, och så svårt att det ibland brister och blir sändnings uppehåll.
Ingenting har alltså hänt sen teve-serien, utom att vi numera genomskådar allt redan innan det sägs. Det som tycks frigörande i det ironiska förhållningssättet slår i själva verket tillbaka med full kraft på kvinnorollen. All pjäsens syre går åt till att förhålla sig till det manliga självbedrägeriet som Jonas Karlsson gestaltar så mästerligt."
Medan Lisa Berg Ortman, i Norrköpings Tidningar (24 aug), utvecklar under rubriken "Ännu lika aktuell könskamp":
"En damtidningsjournalist (Kristina Törnqvist) ställer närgångna frågor om det utåt sett idealiska äktenskapet. Dubbeltydigheten hos Ingmar Bergmans båda tu är oidipal. Mödrarna hänger som överjag i deras liv. Mariannes frigiditet blir en konsekvens av konvenans."
[...]
"Livia Millhagen är några ögonblick porträttlik Liv Ullman från anno dazumal, och anar jag inte ett spår av hennes specifika dialekt? En generation efter tv-serien kvarstår problematiken, lika evig som besvärlig. Invektiven haglar: 'Du utnyttjade ditt könsorgan', skriker Johan och kallar sig senare 'ett barn med genitalier'. Könskampen 1973, ja kanske 2009."
Curt Bladh, i Sundsvalls Tidning (23 aug) jämför med epigonerna:
"Det ekar av Strindbergs dystra äktenskapsskildringar och Ibsens sönderfallande dockhem. Bergmans version är kvickare och mer brutalt avslöjande äktenskapets omöjlighet.
Men vad blir det av det? Inte något inlägg om kvinnlig frigörelse som hos Ibsen; tvärtom använder Johan de grövsta fördomar om kvinnosaken för att locka Marianne till feministisk ilska. Inte heller någon dyster dödsdom över äktenskapet som hos Strindberg.
Så det vi ser är scener ur inte ett utan alla äktenskap. Strindberg nickar instämmande i sin diktarhimmel, Ibsen finner i Marianne en vän till Nora, Bergman väsnas möjligen i sin himmelska teater, mer av teatral glädje än äktenskaplig ilska."
Fullt lika övertygad är inte Claes Wahlin på Aftonbladet (22 aug). Under rubriken ”Gifta på låtsas” (22/8) beskriver han Stefan Larssons metod som "parodisk":
"Saken är ju den att äktenskapet i dag inte tas på samma allvar som då; det blir därför svårt för skådespelarna att övertyga om att detta är på riktigt. Att vara gifta på låtsas anno 1973 hade sin grund i konvenansäktenskap eller borgerligt familjetryck. År 2009 är det en komedi."
Medan Sara Granath, Svenska Dagbladet (21 aug), tycks vara inne på ett liknande spår:
"På Dramaten spelas till en början ganska mycket distanserad komedi. Särskilt Jonas Karlsson visar fram sin Johan med typiska stela gester och storslagen egenkärlek. Livia Millhagen spräcker Mariannes fasad på ett tidigare stadium, men håller annars rollen på avstånd, också hon. Roligt, men inte så engagerande."
Sveriges Radio P1
Expressen
Dagens Nyheter
Norrköpings Tidningar
Sundsvalls Tidning
Aftonbladet
Svenska Dagbladet
Läs även filmskribenten Jannike Åhlunds essä om pjäsen i Dagens Nyheter (20 aug), under rubriken Dödsdans får nytt liv.
(Redaktionen för Face to Face, 24 aug 2009)