PersonaLångfilm, 1966 Sjuksköterskan Alma talar och patienten Elisabet tiger och så blandar de ihop sig med varandra."Persona kommer att bekymra, förbrylla och frustrera de flesta biobesökare. Åtminstone skulle man kunna tro det." - Susan Sontag |
 |
Årsskiftet 1962-1963 blir Ingmar Bergman chef för Kungliga Dramatiska Teatern. Det skulle visa sig vara ett krävande arbete: hela verksamheten måste omorganiseras, det var "en olöslig och ofattbart kaotisk situation." Mot bättre vetande drar han inte ned på sitt filmarbete, vilket krävde sin tribut: dubbelsidig lunginflammation och akut penicillinförgiftning. Slutligen blev han på våren 1965 inskriven på Sophiahemmet där han började skriva på Persona, "mest för att öva handen."
Fysiskt och psykiskt ett vrak började han grubbla över konstens roll i allmänhet och sitt eget arbete i synnerhet. "Det handlade inte om någon aversion mot min yrkesutövning. Trots att jag är en neurotisk mänska har min relation till yrkesutövningen alltid varit häpnadsväckande oneurotisk. Jag har haft en förmåga att spänna dämonerna framför stridsvagnen. De har tvingats göra nytta. Samtidigt som de i enrum har ägnat sig åt att plåga och genera mig. Loppcirkusens direktör låter som bekant artisterna suga hans blod."
Under samma tid tilldelades han Erasmuspriset (delat med Charlie Chaplin). Oförhindrad att själv ta emot priset skrev han ett essäistiskt formulerat tacktal som lästes upp i Amsterdam av SF:s VD Kenne Fant. Essän, med titeln Ormskinnet, sammanfattade grubblerierna under sjukhusvistelsen liksom den sammanfattar Bergmans förhållande till konsten i stort. Persona kom på många sätt att bli en illustration till essän (om det inte är tvärtom), så att Ormskinnet publicerades som förord till den amerikanska utgivningen av Personas manuskript är följdriktigt.
Den första anteckningen till det som skulle bli Persona skrevs den 12 april 1965:
"Tyngd och sorg och gråt – som växlar till häftiga glädjeutbrott. En händernas känslighet. Den breda pannan, strängheten, ögonen utforskar den [oläsligt] barnslighet.
Vad är det nu jag vill med det här, jo jag vill börja från början. Inte hitta på inte hetsa upp inte krångla till utan börja från början med mitt nya – om jag har något.
Hon har alltså varit skådespelerska – det får man kanske kosta på sig? Och så tystnade hon. Ingenting märkvärdigt med det."Dessa tidiga anteckningar ger en enastående sammanfattning av filmen. Persona har ofta betraktats som en vändpunkt i Bergmans arbete och ansetts markera just en ny början, precis som han föresatt sig. Sedan verkar skrivandet ha gått fort. Några sidor längre fram i arbetsboken kommer för filmen viktiga ord som "Tala med varandra", "Erotik", "Vittnesmål", "Fysionomiska studier", med mera. Här finns även redan en nyckelscen: ”Vad tjänar det till att vara konstnär. Syster Alma håller ett glödande försvarstal för detta och får sedan igen orden hon sagt.”
Och så en marginalanteckning av en manusförfattare som redan kan kosta på sig att raljera över sitt arbete: "Den ena upp den andra ner och så var det inge mer".
De två kvinnorna i Persona har ibland tolkats som en och samma (liksom för övrigt systrarna i såväl Tystnaden som Viskningar och rop). Det är en analys som har fog för sig, åtminstone om man skall tro upphovsmannens intentioner: "Kan man göra det här till ett inre förlopp? Jag menar antyda att det här är en tonsättning av olika stämmor i samma själs concerto grosso?"
De musikaliska liknelserna har ofta återkommit när Bergman velat beskriva filmen. Senare skulle han kalla filmen för en sonat för de två instrumenten Andersson och Ullmann. På frågan om sonaten skulle gå i dur eller moll svarade han att den blir varken eller, "som modern musik!"
"Handövningarna" börjar alltså ge visst resultat och detta skulle nog kunna bli en film trots allt. Bergman funderar på rollbesättning och kommer fram till att huvudpersonerna skulle göras av Bibi Andersson och den lovordade unga norska aktrisen Liv Ullmann. Han hade aldrig sett henne agera, men när han en gång hade varit hemma hos Gunnel Lindblom och tittat på diabilder hade en bild flimrat förbi från inspelningen av filmen Kort är sommaren (1962), där Andersson och Ullmann bägge medverkade. Han slogs av hur lika de var, vilket lär ha varit ursprungsidén till Persona.
Kenne Fants rimliga fråga efter denna begäran var vad filmen skulle handla om och Bergman svarade: "Ja, det handlar om en som snackar och en som tiger och så jämför de händer och så blandar de ihop sig med varandra." "Jaha", sa Kenne. Jag sa: "Det blir en väldigt liten film så den kan nog bli hemskt billig." Kenne ställde upp helhjärtat. Det ska jag aldrig glömma."
Fants godvillighet att finansiera ett så riskabelt projekt skall dock ses i ljuset av att den ett par år gamla Tystnaden blev en enorm kassasuccé, till och med SF:s största någonsin. I det perspektivet är generositeten lättare att förstå.Det färdiga manuskriptet är inte helt olikt de spridda anteckningarna i arbetsboken men även om texten kan se ut som en improvisationsövning är den "ytterligt noggrant planerad." Inte desto mindre inleds manuset med en sorts brasklapp om att mycket av filmen kommer att växa fram under inspelningen.
Läs mer om inspirationskällorna för filmen