Filmskaparen Ingmar Bergman till minneFace to Face sammanfattar Bergmans filmgärning och bemötandet av densamma. |
 |
Film- och teaterregissören Ingmar Bergman har avlidit vid en ålder av 89 år. Bergman inledde sin professionella bana vid teatern i slutet av 30-talet, en verksamhet som han lät revolutionera otaliga gånger, och som förblivit hans stora kärlek. Ändå är det som filmskapare han blivit världsledande.
Ingmar Bergman är inte bara en av de allra största svenska konstnärerna genom tiderna och vår främste filmregissör någonsin, utan en av de mest framstående filmskaparna i världen, vid sidan av andra giganter som Kurosawa, Ozu, Tarkovskij, Godard och Antonioni. På nationell nivå går hans inflytande knappast att överskatta. Om stumfilmarna Sjöström och Stiller utgjorde den första svenska guldåldern under 20-talet, så står Bergman samlade verk allena för Sveriges andra. Med start i 40-talet och på allvar från och med 50-talet, kom han att sätta Sverige på filmkartan åter, något han fortsatte med i ett halvsekel framöver.
Som blott 24-årig manusförfattare till Alf Sjöbergs omdebatterade skolfilm Hets, som kom 1944, stod Ingmar Bergman för en prominent ankomst i filmvärlden. Regidebuten Kris lät inte dröja men infriade i bokstavlig bemärkelse titelns betydelse. En präktig press- och publikflopp; Bergman fick sparken från Svensk Filmindustri, men kunde återvända på nåder några år senare.
Första framgången som regissör kom först med film nummer sex i ordningen, Fängelse från 1949, som signifikativt nog också var den första som Bergman utan förlaga skrev manus till (auteur, någon?). "För första gången sedan 25 år går åter Sverige i spetsen för den universella filmutvecklingen", löd till exempel den garvade filmskribenten Robin Hoods omdöme i Stockholms-Tidningen. I åtanke hade recensenten sannolikt de många, flerskiktade anslag som Bergman senare kom att fördjupa, inte minst i sin abstrakta 60-talsoeuvre.
Stupade författarambitioner och ett eftersatt svenskt filmklimat präglar i övrigt regissörens 40-talsproduktion: välskrivet men stundom alltför litterärt och med melodrama som alltför väl antyder kompromiss. Under 50-talet kom så de riktiga framgångarna, främst inkarnerad av en dubbelarbetande scenensemble. De skådespelare som Bergman instruerade på Malmö stadsteater under säsongen, däribland Ingrid Thulin och Max von Sydow, användes för filmen på sommaren - ett växelbruk som Bergman förädlade till perfektion.
Första internationella erkännandet (om än i något retroaktiv mening) kom med Sommarlek 1951, som konstnärligt bör sällas till Bergmans mer betydande. Stor hjälp hade han av Gunnar Fischers expressionistiskt anstrukna bilder och av huvudrollsinnehavaren Maj-Britt Nilsson, som hade att gjuta liv i balettdansösen Marie, från aspirerande tonår till hennes desillusionerade tillvaro vid operan 13 år senare. Bergmans bruk av återblickar var redan väl känd, men aldrig tidigare lyckades hade han gestalta dem såväl som här.
Det verkliga genombrottet kom emellertid med sekelskifteskomedin Sommarnattens leende. Dels vann den pris i Cannes 1956 och cementerade Bergmans rykte utomlands, dels – och viktigast – innebar den en helt annan frihet på hemmaplan. "Efter den där framgången med Sommarnattens leende så har jag aldrig haft någon som lagt sig i vad jag gjort, utan jag har fått göra själv vad jag velat." Till detta krävdes dock mer än 15 filmer, vilket gör tydligt att arbetsvilja, tålamod och hög produktivitet har stor del i regissörens snille.
Om Strindberg var Bergmans viktigaste ledstjärna för teatern, så spelade stumfilmaren Victor Sjöström motsvarande roll för filmen. Till båda dessa landsfäder bekände Bergman vid ett otal tillfällen sin hänförelse och genomgående inspiration. Tillfället för Bergmans frånfälle, 2007, tycks vara en kuriositet i sig; det är nämligen exakt 50 år sedan han erfor sitt allra mest framgångsrika filmår. För med två verk daterade till 1957 – Smultronstället där just en tynande Victor Sjöström flankeras av Ingrid Thulins stigande stjärna; Det sjunde inseglet, teoretiskt symboldrama som tillhör historiens mest citerade filmer – blev succén total.
Sin första Oscar vann Bergman för Jungfrukällan 1960, följt av ännu en med Såsom i en spegel året därpå, båda för bästa utländska film. Såsom i en spegel var också det första fullödiga samarbetet med Sven Nykvist, som starkt bidrog till Bergmans filmiska nyorientering som kulminerade med Persona 1966.
70-talet blev av flera anledningar inte fullt lika produktivt och framgångsrikt. Ändå var det tiden för den Oscarbelönade Viskningar och rop, Scener ur ett äktenskap och den unisont hyllade tv-operan Trollflöjten. Under exilperioden i München gjorde Bergman filmerna Herbstsonate, Ormens ägg och Aus dem Leben der Marionetten, som samtliga fick ett blandat mottagande. Återkomsten till Sverige och den renodlat svenska filmen blev desto lyckosammare. Fanny och Alexander (1982) vann inte bara fyra Oscar utan gav Bergman nära på en plats i det svenska folkhemmet. Så sent som 2003 regisserade han tv-filmen Saraband, en något oväntad men icke desto mindre lysande comeback, som visades på biografer i bland annat USA och Frankrike, där den hyllades långt mer än på hemmaplan.
Som starka ledord i Bergmans samlade filmuniversum märks fantasi, tvivel och förspillda relationer, reflekterat i återblickar (Till glädje), speglar (Såsom i en spegel), masker (Ansiktet, Persona) och sällsamt ljus (Nattvardsgästerna). Trots en rad olika stilarter framstår upprepningen som både medel och mål; i sämsta fall tröttande, nästan alltid berikande, i bästa fall banbrytande.
Bergmans internationella framgångar i slutet av 50-talet inspirerade filmsverige på flera plan. Sakteliga började man inse att konstnärliga ansatser faktiskt kunde ge avkastning. Det statliga filmavtalet uppstod i Harry Scheins regi 1963 (Bergman var sannolikt hans själsliga sekundant), ett avtal som banade väg för andra svenska regissörer i världen: Bo Widerberg, Jan Troell, Vilgot Sjöman, Mai Zetterling och senare Roy Andersson. Paradoxalt är att flera av dessa filmskapare ofta invänt mot (upphöjandet av) Ingmar Bergmans konstnärskap.
Trots dominansen på hemmaplan har Bergman aldrig nått samma erkännande i Sverige som utomlands, något som på dödsdagen underströks av författaren och dramatikern P O Enquist, som arbetat med Bergman och som hörsammat beundrande kommentarer från en rad utländska kolleger. Godard har sagt att "Sommaren med Monika är den originellaste filmskaparens mest originella film". En affisch av samma film skymtar i bakgrunden i Truffauts De 400 slagen. Eric Rohmer har utnämnt Det sjunde inseglet till den vackraste filmen någonsin. Så även om Bergman själv aldrig bekänt sig till den franska nya vågen, allra minst Godard, utan snarare till föregående, mer klassiskt skolade fransmän, Marcel Carné inte minst, så har Bergmans inflytande i filmvärlden och inte minst för nouvelle vague varit oerhörd. Sinnebilden för denna inspiration skulle kunna vara just Monika, den av Harriet Andersson inkarnerade "jumperbrallis" och héros ordinaire som bildat modell för flera huvudpersoner inom den franska nya vågen, ofta på tvärs mot samhällets rådande konventioner.
Som Bergman ofta betraktas vara en klassiskt skolad regissör, i viss, negativ bemärkelse ofta beskriven som "litterär" eller "teatral" och i någon mening konventionell, så är det på sin plats att understryka vikten av Bergman inte bara som stilbildare utan också som experimentell filmskapare. Detta är inte minst påtagligt under filmregissörens 60- och 70-tal, där ljussättningen i Nattvardsgästerna och färgsättningen i Viskningar och rop bara är två exempel på helt unika stilövningar.
Den största missuppfattningen, som belackarna och däribland många svenskar, alltjämt fortsätter att odla är Bergman som blott och bart varande tungsinning. En ångestriden demonregissör, en borgerskapets berättare och en "familjelat" kvinnokarl – hur många dåliga egenskaper krävs egentligen för att bli impopulär på hemmaplan? Bo Widerberg anklagade Bergman för att filma "vertikalt", det vill säga att inte rikta sig till folket, ett intressant påstående som dock kräver nyansering.
Förvisso förbättrades Bergmans rykte genom tv-succén Scener ur ett äktenskap och den stundtals publikfriande Fanny och Alexander, medan det senaste decenniets aktivt värnade eftermäle - från Malou i TV4 till Sommarprat i radion - tycks placerat den nu hädangångne 89-åringen på folkhemmets tröskel. Ändå gäller det nog privatpersonen Ingmar mer än konstnären Bergman, då hans verk alltjämt lockar få landsmän.
Utomlands har möjligen dysterstämpeln varit mer till godo, bidragit till mytbildningen kring en enligt sägen oförvitlig demonkonstnär, som passar den svenska modellen exemplariskt, rakt nedärvd från Swedenborg, Strindberg, Dagerman och vidareförd genom bland andra Norén.
Stor del till i denna förenkling lär finnas i den återkommande döds- och gudstematiken i Bergmans filmer, främst symboliserad genom Det sjunde inseglets lieman och dödsdans, förstärkt och fördjupad i den kärva, avskalade 60-talsproduktionen, där Nattvardsgästerna, Tystnaden och inte minst Persona kommit att räknas som några av regissörens allra främsta filmer.
Men faktum är att Bergman genomgående skridit till verket med en stor portion humor och kvickhet. Fars och burlesk (i Djävulens öga och För att inte tala om alla dessa kvinnor), svarta melodramer (från Fängelse till Kvinnodröm), hollywoodska äktenskapskomedier (Kvinnors väntan och En lektion i kärlek), som i geni och esprit stundtals ter sig jämförbara med genombrottskomedin, folklustspelet Sommarnattens leende.
Även i de dystraste av Bergmanfilmer, som relationsdramat Scener ur ett äktenskap och det kvävande kammarspelet Saraband, tycks komiken nära förestående. Mitt i all svartsjuka, mental tortyr och perversion utropar Erland Josephsons farfar, cynikern par excellence, en sista konklusion: "Ett bra förhållande mellan man och kvinna består av två komponenter: gott kamratskap och handfast erotik."
Det är hög tid att skratta åt eländet. Och framför allt är det hög tid, inte minst för oss svenskar, att uppdatera föreställningen om Ingmar Bergmans konstnärskap, som inte bara spänner över en livslång och exceptionellt fruktbar växelverkan mellan teaterscenen och filmateljén, utan över flera av de motiv och teman som anstår en verklig mästare: glädje och sorg, dröm och verklighet, liv och död.
JON ASP - chefredaktör, Ingmar Bergman Face to Face