GengångareDramatens stora scen, 2002 Radikalt bearbetad version av Ibsens drama."Det blev stor glädje med Gengångare och jag tycker det är roligt att sätta punkt med den." - Ingmar Bergman "Det känns som om Strindberg och Bergman har träffats över några öl och bestämt sig för att hotta upp Ibsen." - Stefan Eklund, Borås Tidning |
 |
När Ingmar Bergman sätter upp sin egen översättning av Gengångare på Dramaten 2002 är det en starkt bearbetad version av Ibsens pjäs som spelas. Bergman har flyttat om, skrivit om, dragit från och lagt till. Denna radikala bearbetning ställer Pernilla Augusts Fru Alving i händelsernas absoluta centrum.
Bergman fogar även in några repliker från Strindbergs Pelikanen och Spöksonaten. Så sammanför han de, för honom, så centrala dramatikerna i en och samma uppsättning. Uppsättningen spelades på Dramatens stora scen. Scenografin antydde en 1800-talsinteriör. Ett högt fönster i fonden lät ana, genom ett regndis, en park. Långa, tunga mörkgröna sammetsdraperier omgav fönstret. Ett porträtt av den döde kammarherren Alving påminde tyst om hans närvaro i människors liv, också efter döden. Spelets förlades till scenens främre del. Möblemanget var placerat på vridscenen och i långsamma åkningar skiftades scenbilden; interiör och aktörer var hela tiden vända ut mot salongen. Trots att uppsättningen spelades på stora scenen, skapades en intim kammarspelsatmosfär. Flera kritiker uppfattade uppsättningen som en hyllning till den tradition som Dramaten representerar, särskilt dess skådespelartradition.
Bergman ger även pjäsens andra kvinnoroll, Regine, stort utrymme. Angela Kovács gör henne till en osentimental, modern kvinna som vet vad hon vill och som använder sin sexualitet för att nå dit. Pernilla August gör en ovanligt ung Fru Alving, unisont hyllad av kritikerkåren. Jan Malmsjös pastor Manders döljer köttsliga lustar under sin skenheliga prästfasad och har svårt att hålla fingrarna borta från den utmanande Regine. Jonas Malmsjö spelar den dödsdömde, syfilitiske Osvald med väldig frenesi, även han trollbunden av Regines utstrålning. Deras explicita hånglande gör Fru Alvings livslögn omöjlig att upprätthålla.
O. G. Brockett, History of the Theatre, ninth edition, New York: Allyn & Bacon 2002.
Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, Norstedts Förlag, 1987.
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002 (Carlssons Bokförlag 2002).
Per Arne Tjäder, Fruktan, medkänsla och kritisk distans: Den västerländska dramateorins historia, Studentlitteratur, 2000.