© AB Svensk Filmindustri

”När filmen var på planeringsstadiet och hette ’Tapeten’ skrev jag såhär i min arbetsbok: ’Den ska bli en historia på tvären och inte på längden. Hur fan det nu ska gå till.’ Anteckningen är från nyårsdagen 1960 och även om det är konstigt uttryckt förstår jag precis vad jag menar: en film som ska gå in i en oprövad djup­dimension.
Arbetsboken (mitten av mars):

 

© AB Svensk Filmindustri

"Det är en gud som talar till henne. Hon är ödmjuk och underdånig mot denna gud som hon tillber. Gud är både mörk och ljus. Ibland ger han henne obegripliga tillsägelser, dricka saltvatten, döda djur och så vidare. Men ibland är han kärleksfull och ger henne starka upplevelser, även sexuella. Han nedstiger och förklär sig till Minus, hennes yngre bror. Samtidigt tvingar guden henne att avsvärja sig äktenskapet. Hon är bruden som väntar sin brudgum och hon får inte förorena sig. Hon drar in Minus i sin värld. Och han följer henne villigt och med iver eftersom han befinner sig i pubertetens gränsland. Guden misstänkliggör och miss­tecknar Martin och David för att varna henne. Däremot utrustar han Minus med de märkvärdigaste egenskaper.

 

© AB Svensk Filmindustri

Vad jag ville, djupast sett, var uppenbarligen att skildra ett fall av religiös hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken.
Martin, den äkta mannen, ger sig i kamp med denna gud för att vinna tillbaka Karin till sin värld. Men efter­som han är en påtaglighetsmänska måste hans ansträngning vara utsiktslös."

Det står vidare i arbetsboken:

 

© AB Svensk Filmindustri

"En gud nedstiger i en mänska och tar sin bostad i henne. Först är han bara en röst, en tung vetskap eller en befall­ning. Hot­full eller vädjande, frånstötande men också eggande. Så ger han sig alltmer tillkänna och mänskan får pröva gudens styrka, lära sig älska honom, offra till honom, tvingas till den yttersta hängivenheten och den fullständiga tomheten. När denna tomhet uppnåtts tar guden sin mänska i besittning och utför sina värv genom hennes händer. Han lämnar henne sedan tom och utbränd och utan möjlighet att längre leva i världen. Det är detta som sker med Karin. Och gränslinjerna som hon måste överskrida är tapetens sällsamma mönster.

Här finns parallellt med de vackra orden en kärv föreställning om hur den gud ser ut som jag försöker materialisera."