Märta: Stackars Tomas. Vad är det, Tomas?
Tomas: Dig är det likgiltigt.
Märta: Säg i alla fall.
Tomas: Guds tystnad.
Märta: Guds tystnad?
Tomas: Guds tystnad.

Märta: Tomas, vad du måste lära dig.
Tomas: Säger lärarinnan det?
Märta: Vad du måste lära dig att älska.
Tomas: Skulle du lära mig det då?
Märta: Jag kan ingenting. Jag har inga såna krafter.

Märta: Tomas, jag har aldrig trott på din tro. Huvudorsaken har naturligtvis varit att jag aldrig själv plågats av några religiösa anfäktelser. Jag växte upp i en okristen familj med massor av värme och ömhet och sammanhållning och glädje. Gud och Kristus existerade inte annat än som vaga begrepp. När jag kom i kontakt med din tro föreföll den mig dunkel och neurotisk. På nåt sätt grymt känsloladdad och primitiv. Det var särskilt en sak som jag absolut inte förstod. Och det var din besynnerliga likgiltighet inför Jesus Kristus.

Märta: Gud, varför har du skapat mig evigt missnöjd, rädd och så bitter? Varför måste jag förstå min bedrövelse, varför måste jag lida så mycket in i helvete av min likgiltighet? Om Du har en avsikt med mitt lidande, så tala om den för mig. Då ska jag bära min plåga utan att klaga. Jag är stark. Du har gjort mig så förfärligt stark, både i kroppen och i själen. Men Du ger mig ingen uppgift för min styrka. Ge mig en mening med mitt liv och jag ska bli din lydiga tjänarinna.

Märta: Jag bad om klarhet och jag fick det. Jag har förstått att jag älskar dig. Jag bad om en uppgift för min styrka och jag fick den också – uppgiften är du.

Märta: Jag älskar dig, och jag lever för dig. Ta mig och använd mig. Innanför all falskhet och spelad stolthet har jag bara en önskan: Att få leva för någon. Och det är hemskt svårt. När jag tänker efter begriper jag inte hur det ska gå till. Kanske är det fel alltihop. Säg att det inte är fel, älskade.

Tomas: Jag var som ett litet barn när jag prästvigdes. Så hände allting med en gång. Jag blev tillfälligtvis sjömanspräst i Lissabon, det var under spanska inbördeskriget. Jag vägrade att se och förstå. Jag vägrade att acceptera verkligheten. Jag och min gud levde i en värld, en särskilt ordnad värld där allting stämde. Du måste förstå, jag är ingen bra präst. Jag har trott på en orimlig, alldeles privat, faderlig gud som visserligen älskade människorna, men mig mest av alla. Förstår du, Jonas, mitt fruktansvärda misstag? Förstår du vilken dålig präst det måste bli av en instängd, bortskämd, ängslig stackare?


Tomas: Vi lever i vår enkla vardag. Och så tränger fasansfulla upplysningar in i tryggheten. Det är outhärdligt. Sammanhangen blir så överväldigande och gud blir så avlägsen.


Tomas: Kan du föreställa dig mina böner? Till en ekogud som gav välvilliga svar och betryggande välsignelser.

Tomas: Om det är så att gud inte finns, vad gör det för skillnad? Livet blir begripligt. Vilken lättnad. Döden blir ett utslocknande, en upplösning av kropp och själ. Människornas grymhet, deras ensamhet, deras rädsla, allt blir självklart, genomlyst. Det obegripliga lidandet behöver inte förklaras. Det finns ingen skapare, ingen uppehållare, ingen tanke.

Tomas: Jag är trött på dina omsorger, ditt pjoller, dina goda råd, dina små ljusstakar och borddukar. Jag är utledsen på din närsynthet, dina fumliga händer, din ängslighet, dina ängsliga ömhetsbetygelser. Du tvingar mig att sysselsätta mig med dina fysiska omständigheter. Din dåliga mage, ditt eksem, dina dagar, dina förfrusna kinder. Jag måste äntligen ut ur bråten av idiotiska omständigheter. Jag är trött på alltihop, allt som har med dig att göra.
Märta: Varför har du inte sagt något förut?
Tomas: Jag är väluppfostrad. Ända från födseln har jag fått lära mig att kvinnor är högre väsen, beundransvärda varelser, okränkbara martyrer.
Märta: Och din hustru?
Tomas: Henne älskade jag. Hör du det, jag älskade henne. Jag älskar inte dig, för jag älskar min hustru. När hon dog så dog jag. Det är mig fullkomligt likgiltigt om livet fortsätter eller vad som händer med mig. Fattar du vad jag säger. Jag älskade henne, och hon var allt det som du aldrig kan bli, som du ideligen försöker att vara. Det blir bara fult och parodiskt när du härmar hennes beteende
Märta: Jag kände henne inte.

Märta: Jag kan knappt se dig utan glasögonen. Du är alldeles suddig, ansiktet är som en vit fläck. Du är inte riktigt verklig.

Märta: Varje gång jag har känt hat mot dig, så har jag ansträngt mig för att förhandla hatet till medlidande. Inte klarar du dig. Du går under, käraste Tomas. Ingenting kan rädda dig. Du kommer att hata livet ur dig själv.
Tomas: Kan du inte vara tyst? Kan du inte lämna mig i fred? Kan du inte tiga?

Kyrkvaktmästare: Kristi lidande, pastorn. Man tänker fel när man talar om Kristi lidande, är det inte så?
Tomas: Hur menar herr Frövik?
Kyrkvaktmästare: Man tänker för mycket på själva tortyren så att säga. Men den kan ju inte ha varit så svår. Ja ursäkta, det låter naturligtvis förmätet men rent kroppsligt har jag nog i all anspråkslöshet lidit så att säga lika mycket som Kristus. Hans plåga var tämligen kort dessutom. Fyra timmar, eller så.
Tomas: Ja.
Kyrkvaktmästare: Jag tyckte jag såg ett mycket större lidande bakom det där kroppsliga. Jag kanske har fått fel för mig, men tänk på Getsemane, pastorn. Alla lärjungarna somnade, de hade inte begripit nånting. Inte nattvarden, inte nånting. Och så när rättstjänarna kom så sprang de. Och så Petrus, som förnekade. I tre år hade Kristus talat med dessa lärjungar. De hade levt dagligen tillsammans. De hade helt enkelt inte fattat vad han menade. De övergav honom, allihop. Han blev lämnad ensam. Pastorn, det måste ha varit ett lidande. Att förstå att ingen förstår. Att bli övergiven när man verkligen behöver nån att lita på. Ett förfärligt lidande. Ja, men det var ändå inte det värsta. När Kristus blev uppspikad på korset och hängde där i sina plågor så skrek han: "Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Han skrek allt vad han orkade. Han trodde att hans fader i himmelen hade övergett honom. Han trodde att allt vad han hade predikat var lögn. Kristus drabbades av ett stort tvivel minuterna innan han dog. Det måste ha varit hans mest fasansfulla lidande. Jag menar Guds tystnad.