Göteborgs stadsteater

Foto: Georg Cassirer
© Göteborgs Stadsteater

Göteborgs stadsteater invigdes den 29 september 1934 och ansågs vara en av de mest tekniskt fulländade scenerna i Europa. Dess läge vid Götaplatsen gjorde den till en central byggnad med Konstmuseet (1923) i fonden och Konserthuset (1935) mittemot teatern.

Teaterns arkitekt var Carl Bergsten och den legendariske regissören/scenografen Knut Ström, som jobbat med August Strindberg, var scenteknisk konstruktör. Teaterns förste chef blev Torsten Hammarén (1884-1962) som hämtades från Lorensbergsteatern. Han hade tidigare även varit chef på Helsingborgs stadsteater. Knut Ström blev försteregissör och som invigningspjäs valdes Shakespeares Stormen, där man kunde utnyttja stora delar av den nya tekniken.

Göteborgs stadsteater blev under Hammarén ett annorlunda komplement till Dramaten i Stockholm genom djärvare repertoar (efter kriget spelade man bland annat Tennessee Williams och John Osborne), ett utstuderat ensemblespel och en regissörsstab som även innehöll Helge Wahlgren. Under andra världskriget var repertoaren stundtals uttalat antinazistisk och på den lilla scenen Studion (tillkommen 1937) spelade man intimare dramatik som inte passade på den stora scenen.

Tidigt 1946 flyttade Ingmar Bergman, hustrun Ellen och deras två barn till Göteborg. Till debut på teatern valdes Albert Camus Caligula, med Bergmans vän från studenteatern Anders Ek i titelrollen. Liksom Bergman gjorde Ek sin debut för Göteborgs stadsteater i pjäsen. Redan tidigt kommer Bergman i konflikt med Torsten Hammarén som vid ett tillfälle tar över en tidig repetition. Konflikten byts dock snart ut mot ett mentorskap. Bergman i Laterna magica: "Jag utnämnde honom genast i mitt hjärta till den fadersfigur som jag saknat sedan Gud övergivit mig. Han antog rollen och spelade den med all samvetsgrannhet de år jag stannade på hans teater."

I samma bok berättar även Bergman hur han bevittnar en av Hammarén ledd repetion av Kaj Munks Kärlek. Hammarén beskriver där i varje detalj hur varje enskild skådespelare ska röra sig och säga sina repliker. Scenen tycks berövad varje uns av spontanitet och stendöd. När scenen dock görs av skådespelarna i sin helhet uppstår "en ledig, avspänd och rolig konversation [...] Skådespelarna, som är säkra på sina noga inrutade revir, känner frihet att gestalta. De fantiserar oväntat och humoristiskt. De ger sig aldrig på motspelarna utan respekterar helheten, rytmen." Lärdomen var bestående och anammades av Bergman i hans egna regi. Den repeterade scenen citerades som en hyllning till Hammarén av Bergman när han 1995 satte upp Yvonne, prinsessa av Burgund på Dramaten.

När Hammarén såg att Bergman inte gjort några anteckningar eller sceneribeskrivningar i sin regibok blev han också skeptisk. Lärdomen blev att från denna stund så ritade Bergman upp varje sceneri och då han går till repetitioner har han anvisningar som är "tydliga, användbara och helst stimulerande. Bara den som är väl förberedd har möjlighet att improvisera." I Laterna magica skriver han om det bestående inflytande Hammarén och Herbert Grevenius haft på honom: "Vid min begynnelse står Torsten Hammarén och Herbert Grevenius som omutligt stränga änglar. Av Hammarén lärde jag mig hantverket, av Grevenius en viss tänktereda. De nöp mig, knådade mig och tillrättavisade mig."

Caligula blev en stor succé och kritikern David Hallén skrev i Aftonbladet:

"Stadsteatern bjöd på stor konst igår. Fransmannen Albert Camus' 'Caligula' är ett betydande konstverk, uppbyggt med den verklige dramatikerns och diktarens förmåga att forma, ge liv och hålla sin linje från den första repliken till den sista. Ingmar Bergmans regi var ingenting mindre än ett slags pånyttfödelse av scenkonsten på den här breddgraden."

Bergman, som huserade på Studio-scenen och även satte upp sina egna pjäser Dagen slutar tidigt och Mig till skräck, vantrivdes dock i Göteborg, och skrev i Laterna Magica att "staden var hermetisk, teatern var en avgränsad värld, man talade inte med varandra annat än i yrket." En olycklig arbetssituation hjälps inte av ett kaotiskt privatliv där han lever med hustrun Ellen, deras barn (snart tre stycken) och svärmor (med ytterligare ett barn) i ett hus utanför staden. På kvällarna sitter han istället i sitt arbetsrum på teatern, putsar manuskript och skriver filmer. Snart börjar han också pendla till Stockholm. Under tiden fortsatte han också  att göra film för Lorens Marmstedt, bland andra Skepp till India land, Fängelse och Till glädje.

1949 återvände Bergman till Stockholm och blir året efter en oturlig konstnärlig ledare för Marmstedts Intima teatern. 1950-53 var Stig Torsslow, som kom från Malmö stadsteater dit Bergman var på väg två år seare, chef på teatern och Bengt Ekerot (även han med förflutet i Malmö) gjorde entré som regissör. Torsslows efterträdare var Karin Kavli som gav många nya svenska dramatiker, bland annat Erland Josephson, en chans på teatern.

Citerade källor 

Myggans nöjeslexikon
Laterna magica av Ingmar Bergman

Verk som refererar till detta ämne