18 okt 2011

Änglar och dämoner

Ingmar Bergman hade rykte om sig att vara en demonregissör. Men han hade också, som bekant, sina egna dämoner.

"Jag tillhandahåller mina egna änglar och dämoner."
Sebastian i Riten (1969)

Demonologi

Åtminstone sedan femtiotalet, inkluderade Ingmar Bergman en djävul i sin signatur. Ibland bestod till och med signaturen av en gullig liten fan . Man kan undra varför. Ett inspelningsreportage i Filmjournalen från 1947 inleds på följande vis:

För något över en vecka sedan stod en ung man med omisskännligt terrierutseende på en pråm i den stockholmska skärgården och förbannade vädrets makter. Han var klädd så som han har gått klädd sedan han kom till Stockholm för ett par månader sedan; ett par bruna manchesterbyxor, blåa gymnastikskor, en gammal sportskjorta av obestämd kulör och som kronan på verket – en brun basker över det toviga håret. Full av vrede men med ett självironiskt småleende knöt han nävarna och stirrade upp i det grå: "Det får inte regna, det får inte regna!"

Egendomligt nog började det regna i alla fall. Det är svårt att säga vem som blev mest förvånad; regissören Ingmar Bergman eller skådespelarna runt omkring honom. Hets-Ingmar eller Djävuls-Bergman som han också kallas i de trängre kretsarna brukar ha god tumme med "makterna" efter ett par lyckade strindbergsuppsättningar och det är sällan någon har lust att haspla ur sig något genmäle när han samlar sig till en tagning eller något annat utbrottsliknande.

Arbetsbok nr 48

"– må taga den som norpar detta block". Detalj av Arbetsbok nr 48 (1940).

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

Epitetet ”demonregissör” var alltså något som fäste vid Bergman tidigt. Och det hörs fortfarande då och då. I en amerikansk artikel från 2004 heter det till exempel: ”He long ago earned the nickname of the ’demon director’, such are the demands that he makes on his performers.” Bergman själv har erkänt att hans första trevare som filmskapare kunde verka ganska demoniska. När hans första manuskript (Hets) skulle filmatiseras av Alf Sjöberg, fungerade Bergman som regiassistent och för de sista tagningarna blev han anförtrodd regissörsrollen. ”Dessa sista exteriörer fick jag order att filma, eftersom Sjöberg hade andra uppdrag. De var mina första professionella bilder. Jag var galen av upphetsning. Den lilla filmtruppen hotade att gå hem. Jag skrek och förbannade så att folk vaknade och tittade ut genom sina fönster. Klockan var fyra på morgonen.” (Bilder) En artikel från 1960 med rubriken ”Sluta upp med pratet om min demoni, säger Ingmar Bergman”, inleds med en sannolikt ganska exakt beskrivning av den gängse bilden vid tiden.

Vi har hört berättas om domptören som med mungiporna flottiga av sadism piskar skälvande skådespelare till prestationer långt ”over evne”. Vi har hört rykten om demonregissören som kramar sina ingenyer till sista andliga blodsdroppen, begår andlig våldtäkt' mot dem. Vi har hört talas om den hänsynslöse egocentrikern som inte skyr några medel för att nå sina mål.

Fanny och Alexander, bakombild, Bergman, Pernilla Allwin

Bergman och Pernilla Allwin (Fanny Ekdahl) under inspelningen av Fanny och Alexander.

Foto: Arne Carlsson © AB Svensk Filmindustri

Men som det snart skall visa sig i artikeln, så är föreställningen om Bergman som demonregissör inte särskilt rättvisande. Kanske låg något i det under hans tidigaste period, men han delade knappast Alfred Hitchcocks uppfattning om skådespelare som ”boskap”. Tvärtom verkar hans skådespelare och andra medarbetare aldrig tröttna på att vittna om den värme, tillit och omtanke som han förmedlade under filminspelningar eller teaterrepetitioner. Det betyder för den skull inte nödvändigtvis att han var ovanligt godhjärtad: bara att han visste bättre än försöka skrämma sina medarbetare till goda resultat. Kanske sammanfattas denna aspekt av Bergmans instruktionsfilosofi i ett replikskifte i Efter repetitionen:

Anna Egerman: Många regissörers väg är kantade av ihjälslagna skådespelare. Har du någonsin brytt dig om att räkna dina offer?

Henrik Vogler: Jag älskar skådespelarna, därför kan jag aldrig skada dem.

Bergman, Torsten Flinck och Lena Endre i Misantropen (1995).

Bergman, Torsten Flinck och Lena Endre under repetitionerna av Misantropen (1995).

Foto och ©: Bengt Wanselius

Men, kanske man bör tillägga, lovsånger till Bergman som personinstruktör sjungs ljudligast av dem som inte råkat ut för hans misshag. Ett från skvallerpressen känt exempel på motsatsen är när hans Dramaten-uppsättning av Misantropen 1995 skulle turnera i USA. Huvudrollen som Alceste spelades av Thorsten Flinck, vars begåvning enligt Bergman nästan saknade motstycke. Skådespelaren och inte minst regissören Flinck var emellertid redan då känd som den svenska teaterns gossen Ruda. Med undantag från det omtalade drogmissbruket liknade den offentliga bilden av Flinck nästan exakt den som femtio år tidigare hade vidlått Bergman själv: ett självförbrännande geni med enorma krav på sig själv och sin omgivning.

Det är inte svårt att se hur Bergman kände igen sig i sin unge adept. En ömsesidig respekt som går över i identifikation brukar ofta vara en stabil grund för ett sammanbrott och det var vad som hände. 
Misantropen hade fått genomgående goda recensioner men strax före den planerade turnén till New York såg Bergman sin föreställning på nytt, för första gången sedan premiären. Han gillade, kort sagt, inte vad han såg. Flinck, skulle han senare hävda, hade övergivit den regi han tidigare fått – och åtminstone till premiären hållit sig till – och med Bergmans ord ”öppnat eget”. Bergman lyckades få Dramaten att ställa in turnén och hans offentligt framförda kritik av Flinck gjorde splittringen mellan dem total.
Men som sagt: Flinck är ett undantag. Om övriga medarbetare antingen förblivit lojala oavsett eventuella demoniska utfall från sin regissör, eller om de helt enkelt aldrig utsatts för dem, vet vi inte. Bara att de som någonsin arbetat med honom inte verkar glömma det.


Dämonlista

Bergmans dämoner såsom sammanfattade i dokumentären Bergman och Fårö (Marie Nyreröd, SVT, 2003)

Marie Nyreröd

Demon eller inte, så finns det helt visst demoner i Ingmar Bergmans universum. Han hänvisar ständigt till sina egna ”dämoner”, som andra kanske skulle kalla för neuroser eller ångestattacker. Föreställningen om metafysiska krafter utifrån som verkar på konstnärens psyke kan åtminstone delvis vara inspirerad av Bergmans idol August Strindberg, vars namn på sina demoner var ”makterna”. Jämför exempelvis följande två citat, det första från Bergman i Laterna magica, om när han ligger på sjukhus:

För övrigt är detta en tid av häftiga plågor. I protest mot professorns anvisningar upphör jag helt med både valium och mogadon. Effekten blir omedelbar. Den undantryckta ångesten slår upp som en svetslåga, sömnlösheten är total, dämonerna rasar och jag tror att jag ska slitas sönder av invärtes detonationer.


Och Strindberg, i Inferno (1897):

För att utforska gränslinjen mellan liv och död lutar jag mig på sängen, tar proppen ur flaskan med en cyanförening i och låter den sprida sina förödande dofter. Han nalkas, liemannen, mild med vällustfullt skick, men i sista ögonblicket inträffar alltid någon eller något som bryter tvärt av; uppassaren med något ärende; en geting som flyger in genom fönstret. Makterna förvägra mig den enda glädjen, och jag böjer mig för deras vilja.

Liksom Strindberg har Bergman ofta lyckats göra bruk av sina demoner, att – som han ofta säger – ”spänna dem för vagnen” och låta dem göra nytta.

 

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv
  • Ingmar Bergman, Laterna magica

  • Anthony Lane, "Smorgasbord: An Ingmar Bergman retrospective", New Yorker, 14 juni, 2004.

  • Henrik Sjögren Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002 (Carlssons Bokförlag, 2002).

  • Markel, "Skeppet går till Indialand", Filmjournalen 29 (nr. 30, 1947).

  • Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Guide to References and Resources
  • August Strindberg, Inferno (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1897).