18 okt 2011

Bergman och Sverige

I historien om Ingmar Bergman och Sverige ryms de flesta av klichéerna om vårt land.

"I ett land vars klimat sällan ger anledning till annat än karbad, isbad eller finsk bastu utom möjligen en eller två gånger på året, borde vi genom filmens försorg bibringas illusionen av att det gives någon idyllisk nejd, där välskapta unga flickor plaskar omkring som Gud skapat dem utan att få gåshud ända ner mellan tårna."
Ingmar Bergman i programbladet till Sommaren med Monika.

Bergman och Sverige

Under inspelningen av Jungfrukällan skrev Bergman en kort text som publicerades på engelska under rubriken A Page from my Diary i pressmaterialet inför filmens internationella lansering. Han berättar historien om en regnig försommarmorgon 1959: ”Alla var i farten för att hålla sig varma. Temperaturen var omkring fryspunkten, då och då kom snöflingor från den isgrå dimman.”

 Teamet kämpade för att få den gamla kamerautrustningen att fungera i det bistra klimatet när plötsligt molnen skingrades och solen lyste igenom. Dags för tagning. ”Men när solens strålar trängde in och glittrade genom det mystiska mörkret i skogens vatten och genom de svenska björkarnas genomskinliga vårgrönska, ropade någon högt och pekade mot himlen.”

Två tranor flyger majestätiskt över talltopparna. Förundrade inför åsynen slutar man att arbeta för att betrakta scenen. När fåglarna försvunnit funderade Bergman ett ögonblick på hur trevligt det skulle vara att ha mer Hollywoodmässiga medel till sitt förfogande:

/.../ att få ha en kameraräls som inte var bucklig, en kameravagn som inte gnisslar. Och det vore verkligen någonting att bara för en gångs skull få göra en film med en budget över tvåhundrafemtio tusen dollar, bara för erfarenheten. Men trots allt det säger jag blankt nej till det amerikanska erbjudandet. Jag kände en plötslig lycka och lättnad. Jag kände mig trygg och hemma.

Universum, Sverige, Tranor

"Där ovanför talltopparna svävade två tranor i sin majestätiska flykt."

Vid den här tidpunkten i hans karriär motade Bergman bort en rad internationella erbjudanden med hänvisning till sin djupa samhörighet med hemlandet. Han tvivlade också på sina möjligheter att kunna göra film på ett annat språk än sitt modersmål. Denna bundenhet vid Sverige betydde emellertid inte att han var unisont hyllad där, långt därifrån. Ständigt ett föremål för debatt hade han visserligen en rad tillskyndare, men hans vedersakare var närmast hatiska. Dagens Nyheters inflytelserika chefredaktör Olof Lagercrantz avslutade till exempel sin recension av Sommarnattens leende på följande lakoniska vis: ”Jag skäms över att ha sett den.” (Senare skulle Lagercrantz hävda att hans infekterade förhållande till Bergman i mycket grundade sig på hans egen borgerliga uppväxt: Bergmans skildringar låg för nära hans egna erfarenheter.) Om Gycklarnas afton skrev en kritiker att han vägrade ”att okulärbesiktiga hr. Bergmans senaste uppkastning.”

Vår dalahäst mot världen

Bo Widerberg, vid sidan av Bergman en av Sveriges mest framgångsrika filmregissörer sedan stumfilmen, skrev en pamflett i början av 1960-talet där han anklagade Bergman för en rad saker, varav en var stagnation:

Vad man med stigande otålighet väntar sig av denne lysande tekniker och personinstruktör är att han måtte flytta sig, att han tröttnade på sin roll som vår dalahäst mot världen. Vad som krävs av en dalahäst är bara att den så troget som möjligt svarar mot föreställningarna om hur en dalahäst bör se ut, och att tillfredsställa det kravet torde i längden innebära döden för en konstnär.

Widerbergs angrepp blev oerhört uppmärksammat och är välbekant för många. Vad som är mindre känt är att Bergman svarade Widerberg med ett privat brev (som finns bevarat i Ingmar Bergmans Arkiv). Brevet är hövligt men defensivt, uppmuntrande men nedlåtande, och undertecknat: “Din tillgivne dalahäst”.

Dalahästar

Dalahästar i boxen.

Foto: Nick Sieger. Wikimedia Commons.

Men den kanske mest spridda typen av uppmärksamhet kring Bergman vid den här tiden gällde hans förmodade demoni och – antagligen kopplat till detta – hans rykte som kvinnokarl, besatt av att förföra sina skådespelerskor. Maaret Koskinen har skrivit en fascinerande artikel om bilden av Bergman i Sverige och hon konstaterar:



Utanför Sverige är Ingmar Bergman så gott som uteslutande förknippad med en finkulturell, för att inte säga elitistisk sfär. Därför väcker det alltid en viss förvåning om man antyder att han här hemma också spelat en rakt motsatt roll, förknippad med populärkultur, personfixering och kultladdad kändisstatus. Går man till populärpressen – filmmagasin, kvällspress, damtidningar – växer en lika underhållande som förfärande tydlig bild fram: Ingmar Bergman och (föreställningarna om) hans privatliv har på den offentliga arenan fungerat som en veritabel såpa, så enveten och ihållande att den egentligen bara kan jämföras med den uppmärksamhet som numera enkom förlänas kungahus och filmstjärnor.

din tillgivne dalahäst

© Stiftelsen Ingmar Bergman

Åk Bergman!

Under 1960- och 70-talen blev det svenska kulturklimatet påtagligt politiserat. Bergman anklagades för att vara ett fossil, alltför intellektuell och värst av allt: borgerlig. Hans skapande drabbades inte särskilt om man undantar inspelningen av En passion. Bergmans publik fanns i andra länder och var stor nog för att försörja honom väl. Ändå verkar Bergman bitter över 1968 års vänsterrörelse, ”vår provinsiella kulturrevolution” som enligt Bergman själv framförde krav på att ”Dramaten borde brännas och att Sjöberg och Bergman lämpligen borde hängas i Tornbergs klocka på Nybroplan.” Beskrivningen är från Laterna magica och han fortsätter:



Det är möjligt att någon modig vetenskapsman en dag vågar undersöka hur vårt kulturliv skadades direkt och indirekt av sextioåttarörelsen. Det är möjligt men knappast troligt. Frustrerade revolutionärer håller sig fortfarande fast i sina skrivbord på redaktionerna och talar bittert om ”förnyelsen som kom av sig”. De inser inte (och hur skulle de kunna det!) att deras insats var ett dödligt hugg mot en utveckling som aldrig får avskiljas från sina rötter.

Det något problematiska förhållandet mellan Ingmar Bergman och Sverige kulminerade 1976, när han greps av polisen mitt under en repetition på Dramaten, anklagad för skattebrott. Visserligen var han oskyldig (utredningen lades så småningom ned), men i det allmänna medvetandet var han dömd på förhand. Bergman drabbades av ett nervöst sammanbrott och efter en kort sjukhusvistelse flydde han landet, ackompanjerad av ledarartiklar med rubriker som “Åk, Bergman, vi kommer inte att sakna dig”. Trots talltoppar och tranor kände sig Bergman alltså till sist tvungen att avsluta sitt förhållande med Sverige. Efter sex år i frivillig Tysklandexil återvände Bergman till hemlandet 1982.

Oavsett Bergmans konjunktursvängningar i hemlandet så har han allt sedan det internationella genombrottet i mitten av 1950-talet varit ett viktigt varumärke för Sverige. Utan jämförelser i övrigt är Ingmar Bergman en representant för sitt land på ett liknande sätt som ABBA, Björn Borg, IKEA och Stieg Larsson.

I den redan citerade Visionen i svensk film hävdar Bo Widerberg att man måste vara utlänning för att kunna uppskatta Bergman, åtminstone dialogen: ”Jag undrar i vad mån Bergmans utländska översättare har del i hans framgång, om folk helt enkelt talar mindre konstigt i den amerikanska upplagan av hans filmer.”

 Oavsett orsaken, så har utlandets, och i synnerhet USAs, förhållande till Bergman ofta varit svärmiskt. Och det beror nog inte bara på hans filmers kvaliteter. Skandinavisk exotism, lättklädda, frispråkiga kvinnor och en ibland moderiktig dysterhet är andra, minst lika viktiga faktorer. Bergman har, kort sagt, blivit synonym med en internationell bild av Sverige, på gott och ont.

Apropå en Bergmanretrospektiv i New York 2004 kunde man läsa i The New Yorker:

There is no mistaking the look of a Bergman picture, or even the sound of it. Close your eyes, or avert them from the subtitles, and you find yourself swept up afresh in the sway of his dialogue. It may be unintelligible, but, like the libretto of an opera in an unfamiliar tongue, it makes a mysterious music of its own, and the blend of clucking and lulling in the Swedish voice seems wonderfully apt to Bergman’s mood.

Sommarlek, Maj-Britt Nilsson, Birger Malmsten

Platsen för Maries (Maj-Britt Nilsson) och Henriks (Birger Malmstens) sommarromans var natursköna Dalarö.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Ända sedan stumfilmstiden har svensk film varit berömd för sitt förhållande till naturen. I filmer som Victor Sjöströms Berg-Ejvind och hans hustru (1918) eller Mauritz Stillers Sången om den eldröda blomman (1919) fick de omgivande miljöerna, det skandinaviska landskapet med skogar, fjäll och fjordar, spela en roll i dramat.

Med undantag från stiliserade ateljéproduktioner som Scener ur ett äktenskap så har Bergmans filmer ofta följt denna tradition. Från skärgårdsskildringarna under tidigt 50-tal till Fåröfilmerna under 60- och 70-talen så har naturen införlivats i dramat med symbolmättad innebörd eller som atmosfärrik fond. Årstidernas växlingar, som svenskar är så stolta över, har apostroferats redan i filmernas titlar (Sommarnattens leende, Höstsonaten och så vidare).

Den skandinaviska naturen har med andra ord hjälpt Bergman på traven. Men viktigare än granskogar och fjälltoppar har nog en utländsk föreställning om Sverige varit, en föreställning som förknippar vårt land med två – kanske motsatta, kanske förbundna – företeelser: ångest och synd.

Ångest är min arvedel 

I Woody Allens Manhattan (1979) vill Diane Keatons rollfigur Mary uppta Ingmar Bergman i sin ”Academy of the overrated”. Huvudpersonen Alvy (spelad av regissören) protesterar: ”Bergman? Bergman is the only genius in cinema today, I think.” Mary replikerar:

God, you're so the opposite, I mean you write that absolutely fabulous television show, it's brilliantly funny and his view is so Scandinavian, it's bleak, I mean all that Kierkegaard, right? It's real adolescent, you know, fashionable pessimism, I mean The Silence, God's silence, OK, OK, OK, I mean I loved it when I was a graduate but I mean alright, you outgrow it, you absolutely outgrow it!

Munch, Skriet

Edvard Munch, Skriet (1893). Bilden är beskuren.

“All that Kierkegaard”, tillsammans med det skandinaviska kulturarvet (med diktstrofer som Pär Lagerkvists “Ångest, ångest är min arvedel” eller Edvard Munchs målning “Skriet”) verkar för många ha blivit sinnebilden av det nordiska lynnet. Filmer av Bergman eller för den delen de finska bröderna Kaurismäki har säkert bidragit. Att en filosof som Artur Schopenhauer får Kierkegaard att framstå som en glad gamäng eller att filmer av Todd Solondz får Bergman att verka som en optimist, tycks inte hjälpa: tyskar eller amerikaner betraktas för den skull inte som dysterkvistar. Rätt eller fel, vi skandinaver verkar ha svårt att komma ifrån bilden av sig själva som grubblande självmordskandidater.

Denna och andra myter har tagits på sådant allvar i Sverige att landets officiella webbplats, sweden.se, känner sig manade att en gång för alla göra upp med dem, enligt följande:

När man som svensk rör sig ute i stora världen träffar man ofta människor som först inte verkar han någon som helst uppfattning om vårt land. Efter en stund brukar det dock krypa fram att de faktiskt har några få men högst bestämda föreställningar. Det handlar i allmänhet om samma gamla mytbilder om Sverige som ett kryptokommunistiskt land befolkat av isbjörnar, dumma men villiga blondiner och tungsinta, hårt drickande självmördare. Det verkar som om dessa klichéer skulle ha ett eget liv. Därför är det lika så gott att vi ”betar av” dem en efter en:

– Den svenska synden. Denna myt har sitt ursprung främst i svensk film med inslag av nakenhet från 1950-, 60- och 70-talen. Med verkligheten har den inte mycket att skaffa. Sant är att svenskar har en mer avslappnad attityd till nakenhet och sex än många andra folk. I hård statistik över sådant som tonårsgraviditeter och könssjukdomar ligger Sverige dock i botten i internationella jämförelser.

– Socialism. Nej, Sverige är en genomdemokratiserad marknadsekonomi, låt vara med starkare fördelningspolitiska inslag än i många andra länder.

– Självmord. En seglivad myt utan verklighetsbakgrund. Sanningen är helt enkelt den att Sverige var det första landet som började föra ärlig statistik över självmord. I själva verket ligger vi även här lågt i internationella jämförelser.

– Isbjörnar. Nej.

– Vackra blondiner. Ja.

– Kallt klimat. Ja och nej. Den svenska vintern är lång och kall, men sommarhalvåret är däremot varmt och behagligt. Klimatet mildras av den varma Golfströmmen i Nordatlanten.

Den svenska synden 

Av alla dessa myter (om de nu är det) så har föreställningen om den svenska synden varit särskilt viktig för Ingmar Bergmans internationella popularitet. Som sagt spelar den svenska filmen över huvud taget under 1950- och 60-talen en stor roll. Arne Mattsons Hon dansade en sommar (1951), innehöll ett nakenbad som gjorde filmen till en internationell succé. Andra filmer följde, inte minst av Ingmar Bergman. Sommaren med Monika, Jungfrukällan och Tystnaden blev alla föremål för en intensiv censurdebatt och deras utländska framgångar kan nog inte bara tillskrivas deras konstnärliga kvalieter. Den svenska synden på film nådde en höjdpunkt med Vilgot Sjömans nya vågen-inspirerade filmer Jag är nyfiken – gul (1967) och Jag är nyfiken – blå (1968). Bägge filmerna innehöll explicita sexscener inom ett sofistikerat metafilmiskt ramverk. Den första av de två filmerna är enligt vissa källor fortfarande den populäraste utländska filmen i USA genom tiderna, vilket nog har mindre att göra med dess modernistiska stil än med ett par korta scener med nakna kroppar.

Monika Diary of a Bad Girl

"Filmed in Sweden" tänktes nog säga det mesta.

Ingmar Bergmans filmer har, trots sitt så uppenbart seriösa innehåll, nog tjänat på dessa associationer i samband med den internationella marknadsföringen. I USA lanserades bergmanfilmer med ekivoka titlar som hade lite eller ingenting att göra med varken filmernas innehåll eller deras originaltitlar. Sålunda fick Sommarlek titeln Illicit Interlude och Sommaren med Monika blev till Monika – Story of a Bad Girl. Bergman själv tycktes spela med. I ett programblad för den senare filmen slog han fast, om än inte utan ironi, att nakenbad borde bli obligatoriskt i alla svenska filmer:

I ett land vars klimat sällan ger anledning till annat än karbad, isbad eller finsk bastu utom möjligen en eller två gånger på året, borde vi genom filmens försorg bibringas illusionen av att det gives någon idyllisk nejd, där välskapta unga flickor plaskar omkring som Gud skapat dem utan att få gåshud ända ner mellan tårna.

Slutligen talar de amerikanska annonserna för ett par av Bergmans mest krävande, kompromisslösa filmer för sig själva. Persona blev exempelvis marknadsförd med följande, kanske inte helt adekvata tag-line: ”Ingmar Bergman has followed the Swedish freedom into the exploration of sex”. Och distributören av Tystnaden måste ha uppskattat New Yorks Posts recension, eftersom den citerades i annonsen: ”Bergman at his most powerful! A sexual frankness that blazes a new trail.”

Det är alltså knappast förvånande att de tyska och franska orden Schwedenfilm och films suédoises fortfarande är synonyma med pornografisk film, eller att det amerikanska distributionsbolaget Swedish Erotica inte har någonting som helst med Sverige att göra.

 

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv
  • Ingmar Bergman, "Ingmar Bergman intervjuar sig själv inför premiären på 'Sommaren med Monika'"
  • Ingmar Bergman, Laterna magica
  • Maaret Koskinen, “Från erotisk ikon till klanhövding”, Dagens Nyheter, 2 januari, 2004.
  • Svensk filmografi

  • Anthony Lane, “Smorgasbord: An Ingmar Bergman retrospective”, The New Yorker, 14 juni, 2004.

  • Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Guide to References and Resources
  • Bo Widerberg, Visionen i svensk film (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1962).
  • www.sweden.se