18 okt 2011

Döden, döden, döden

Man behöver inte ha sett en enda Bergmanfilm för att kunna frammana bilden av Döden, i svart slängkappa och med vitmålat ansikte.

"'Vem är du?' 'Jag är döden.'"
Det sjunde inseglet (1957)

Döden, döden, döden

Ämnet ”Bergman och döden” låter som ett skämt; en parodi för belevade konsumenter av Brucknersymfonier, Kafkanoveller och slottsviner. Och nog har i synnerhet den personifierade Döden i Det sjunde inseglet förlöjligats – eller mer respektfullt hyllats – i otaliga filmer, TV-program och tecknade serier. Döden har på så sätt gjort en spännande resa från europeisk konstfilm till populär underhållning. Den Bergmaninspirerade bilden av döden är så återkommande att den amerikanske kritikern Hubert I. Cohen i sin bok Ingmar Bergman: The Art of Confession har gjort följande reflektion: ”I själva verket kan vi ibland till och med halvt föreställa oss att en svartklädd figur med en åtsmitande, svart huva runt sitt kalkvita ansikte kommer att besöka vår egen hädangång, och att han kommer att tala svenska – med engelska undertexter över midjan.”

 Döden som tema i Bergmans filmer är förvisso återkommande, men egentligen knappast mer än för många andra filmskapare. Och det dör betydligt fler människor i vilken actionfilm som helst än i Bergmans samlade produktion. Att Bergman och döden ändå försvarar sin plats i Bergmans universum är därför nästan helt och hållet Det sjunde inseglets förtjänst. Men det var inte där det började.

En sällsam historia_arkivmaterial

Kapitel ett, scen ett.

Stiftelsen Ingmar Bergman

Det är, som filmforskaren och Bergmankännaren Maaret Koskinen har visat, i en prosatext som Bergman skrev som tjugoåring och som (antagligen lyckligtvis) aldrig blev publicerad, som vi för första gången stöter på den figur som senare skulle dyka upp i Det sjunde inseglet. Den handskrivna, elvasidiga texten har – med en säkert helt medveten referens till Edgar Allan Poe – rubriken ”En sällsam historia”. Det rör sig om en ganska högspänd novell om en anonym berättare som stöter på en vacker men alltför starkt parfymerad kvinna i en blomsteraffär. Kvinnan visar sig naturligtvis vara prostituerad, därtill änka, småbarnsmor och sprutnarkoman. I textens slut hittar berättaren henne död, ihjälslagen av en kund. Det är en beskäftig granngumma som får berätta om hennes baneman: ”Å i natt mötte jag henne i trappa med en karl. Och han såg då ut så jag blev både kall och rädd. Alldeles vit i syna var han, och inga ögon såg det ut som han hadde, och en stor slokhatt på huvet hadde han, och en lång svart kappa till.” Novellen avslutas med att berättaren går ut på gatan med uppfälld krage mot regnet och höststormen, men innan dess hade han gått fram till den döda kvinnan och smekt henne på pannan: ”- Stackars liten, tänkte jag. Dödens vackra lilla sköka ville du vara, och Han gav dig betalt på sitt vis.”

Så såg det alltså ut första gången som Döden dyker upp hos Bergman, men figuren skall som bekant återkomma. I Sommarlek får Marie stöta på en svartklädd (denna gång kvinnlig) gestalt med vitt ansikte strax före hennes pojkvän mister livet i en dykolycka.



Sommarlek, Maj-Britt Nilsson, Mimi Pollak

Marie (Maj-Britt Nilsson) och fru Calwagen (Mimi Pollak), Henriks faster.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Upprinnelsen till Det sjunde inseglet var en övningspjäs som senare blev en fullfjädrad enaktare under titeln Trämålning. Scenen där riddaren möter döden är i stort sett oförändrad i alla tre versioner. Men just denna scen har åtminstone två andra förebådare i Bergmans produktion. Hans allra första uppsatta egenskrivna pjäs, Kaspers död från 1942, handlar om en skådespelare som får besök av döden i form av två tjänstemän.

Kaspers död griper i sin tur sannolikt tillbaka på en medeltida pjäs som på engelska går under namnet ”Everyman” och handlar om hur huvudpersonen, Everyman eller på svenska Envar, får veta av Döden själv att slutet är nära. Han ber förgäves om uppskov. Pjäsen har fått en modern gestaltning av Hugo von Hoffmanstahl 1911 med namnet ”Jedermann” och i svensk översättning Det gamla spelet om Envar. 

En intressant omständighet är att Bergman faktiskt satte upp just den pjäsen i april 1956. Manuskriptet till Det sjunde inseglet är daterat 5 juni 1956... Och mer än så: rollen som Envar spelades av samme Max von Sydow som skulle ha motsvarande roll i Det sjunde inseglet.



Bearbetningen av dödsmotivet i ett antal pjäser och förstudier, med kulmen i Det sjunde inseglet, ledde hur som helst till att Bergman enligt egen utsago blev av med sin dödsskräck. Det har emellertid inte hindrat honom från att fortsätta att låta den förmänskligade döden ta plats i hans produktioner. I såväl Opera- som Dramatenversionen av Backanterna finns en otäck vit gudsgestalt och i Larmar och gör sig till figurerar döden i form av den vitmålade clownen Rigmor som uppmanar huvudpersonen Carl Åkerblom att sodomisera henne.

Larmar och gör sig till,  Börje Ahlstedt, Agneta Ekmanner

Det ständigt återkommande morbror Carl (Börje Ahlstedt) hemsöks av den kvinnliga clownen Rigmor (Agneta Ekmanner)

Foto: Arne Carlsson © SVT Bild

I sin sista film Saraband tar döden visserligen inte mänsklig gestalt, men är i högsta grad närvarande som ständigt samtalsämne, överhängande hot och möjlig utväg. Hans allra sista verk, Tre dagböcker, är en sammanställning av Bergman och dottern Maria von Rosen av deras och hustrun/modern Ingrids dagböcker under dennas sista tid i livet. Henrik i Saraband: "Vi går hela livet och undrar över döden och det som följer eller inte följer. Och så är det så här enkelt. Genom musiken kan jag ibland få en aning. Som hos Bach." Döden är, kort sagt, ett ämne Bergman ägnade sig åt från sitt allra första verk till det allra sista.

 

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv
  • Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima, Bergman om Bergman (Stockholm: P.A. Norstedts & Söners Förlag, 1970).
  • Hubert I. Cohen, Ingmar Bergman: The Art of Confession (New York: Twayne, 1993).
  • Maaret Koskinen, I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2002).
  • Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Guide to References and Resources (Boston: G.K. Hall & Co., 1987).