18 okt 2011

Egerman, Vogler & Co.

Många rollfigurer i Bergmans filmer har samma namn. Varför? Ja, säg det. Men här hittar du åtminstone hela listan!

"Hos Bergman spelar personnamnen samma roll som bilderna hos Fellini eller namnen på platser hos Proust."
Jacques Aumont

Egerman, Vogler & Co.

I Ingmar Bergmans filmiska universum är det ett fåtal för- och efternamn som ständigt återkommer. I själva verket har det repetitiva bruket varit så genomgripande att många uttolkare har försökt sig på att utreda och avkoda all denna namedropping. Några namn har betraktats som allegoriska, till exempel bibliska namn som Isak, Tomas, och så vidare. Andra har tolkats utifrån sitt etymologiska ursprung. Till exempel är Alma latin för ”själ”, alltså skulle syster Alma i Persona vara en symbol för människans känsloliv, psyke eller inre tillstånd. Kanske det.

Reservatet_arkivmaterial

Manuskript till Reservatet (1968).

Stiftelsen Ingmar Bergman

Namnet Vogler, som är ovanligt men inte helt sällsynt i germanska språk (i Sverige fanns enligt Statistiska Centralbyrån trettiofyra personer med namnet 2004) är besläktat med fågel, och då Bergman enligt uppgift är rädd för fåglar har Vogler-figurerna ibland betraktats som hotfulla. Men vad gör vi åt det faktum att flera av dem inte är det? Ytterligare andra i den stora skaran Bergmanexegeter har letat efter nycklar till namnen i Bergmans eget liv. I hans senare verk, framför allt i författarskapet, så har ämnet ofta varit oförblommerat biografiskt, och där har också namnen varit lätt maskerade eller helt autentiska. I Den goda viljan heter till exempel huvudpersonerna Henrik Bergman och Anna Åkerblom, medan deras verkliga förlagor (det vill säga Bergmans föräldrar) heter Erik Bergman och Karin Åkerblom. I Söndagsbarn däremot, har rollfigurerna de ”riktiga” namnen. Dessa autenticitetsskapande stilgrepp har ytterligare spätt på föreställningen att också namnen i Bergmans tidigare verk kan tolkas biografiskt.

Men det rör sig om en komplex namnlek. Henrik och Anna är vanliga namn i Bergmans tidigare, uppdiktade filmer. Ska man då ändå förstå de rollfigurerna som porträtt av föräldrarna? Tag Henrik Egerman i Sommarnattens leende till exempel, en ung präststudent. Är han en tidig version av pappan, också han präst? Eller den moderliga Anna i Viskningar och rop: är hon i själva verket Karin? Men i den filmen finns ju också en annan rollfigur som heter Karin? Om man sedan går till Bergmans självbiografi Laterna magica blir ingenting enklare. Där förekommer exempelvis en Andrea Vogler (hon sägs vara hans tidigare hustru Käbi Lareteis pianolärare). Detta är visserligen inte sant, men det kan inte gärna alla dessa namndetektiver veta. Med detta synsätt, nog måste det ha funnits en otäck herr Vergérus någonstans i Bergmans förflutna? En avskydd lärare, kanske?

fanny och alexander, Jan Malmsjö, Bertil Guve

Biskop Vergerus (Jan Malmsjö): "Jag hatar inte dig, Alexander. Jag älskar dig".

Foto: Arne Carlsson © AB Svensk Filmindustri

Även om det kan ligga någon sanning bakom alla dessa mer eller mindre sofistikerade tolkningar, behöver de heller inte vara mer än tillfälligheter. Som det heter i den första anteckningen till det som skulle bli Viskningar och rop: ”Anna. Det är ett bra namn visserligen har jag använt det i en massa sammanhang tidigare men det är så bra”. Så det finns skäl att vara skeptisk till föreställningen att de återkommande namnen har ett symbolvärde. Däremot fyller de en funktion: de etablerar villkoren för åskådaren, liksom de bekanta ansiktena hos de återkommande skådespelarna. Filmforskaren Jacques Aumont har resonerat kring hur personnamnen hos Bergman spelar samma roll som bilderna hos Fellini eller namnen på platser hos Proust: en envis besatthet av att repetera det tillsynes ovidkommande som därmed förstärker berättelsens kraft.

Efter repetitionen, Lena Olin, Erland Josephson

Den åldrade regissören Henrik Vogler (Erland Josephson) och den unga skådespelerskan Anna Egerman (Lena Olin).

Foto: Arne Carlsson © AB Svensk Filmindustri

Namnuttolkningarna är nästan en egen genre i bergmanforskningen. En annan populär form av kartläggning rör vilken typ av person som bär vilket namn. Vogler är således ofta en konstnär av något slag (en kringresande magiker i Ansiktet, en skådespelerska i Persona). Vergérus är ofta en auktoritär, gärna vetenskapligt informerad gestalt (ett medicinalråd i Ansiktet, en sträng biskop i Fanny och Alexander). Egerman är ofta något där emellan. Mer kan sägas i ämnet, men för vår del uppmanar vi den Bergmanintresserade att jämföra rollfigurerna med samma namn i de olika filmerna. Koppla gärna analysen till de olika skådespelarna som gestaltar dem och jämför deras utseende, gestik, och så vidare. Klokast är nog att själv bestämma sig för namnens eventuella innebörd. För att underlätta analysen kan ni gärna använda er av guiden ni hittar nedan. 

 

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv
  • Jacques Aumont, Ingmar Bergman: "Mes films sont l’explication de mes images" (Paris: Cahiers du cinema, 2003).
  • Frank Gado, The Passion of Ingmar Bergman (Durham, N.C.: Duke University Press, 1986).