18 okt 2011

Filmhistorien enligt Bergman

Att ha ett intresse för film är kanske inte så ovanligt bland filmskapare – i Bergmans fall rörde det sig dock om mer än så.

"Inte förrän 1949 när jag kom utomlands för första gången och var två månader i Paris och kutade på cinemateket vid Rue de Messine, började jag studera film på allvar."
Ingmar Bergman

Bergmans bio

Den 14 juli 1975 var en höjdpunkt i Ingmar Bergmans liv. Inte för att det var hans femtiosjunde födelsedag, utan för den present han unnat sig själv: en egen biograf. Ända sedan han som ung pojke sprungit på biograferna Slotts i Uppsala och Fågel blå i Stockholm, hade hans fascination för rörliga bilder mer liknat en passion.

 

teckning_ca_1934

Teckning av Ingmar Bergman, c:a 1934.

© Stiftelsen Ingmar Bergman

 

När han i Laterna magica ska beskriva hur han prövade sin första egna kinematograf inne i barnkammarens garderob blir han så exalterad att han tappar tråden:

Då jag rörde veven (det här går inte att förklara, jag kan inte ge ord åt min upphetsning, jag kan när som helst återkalla lukten av den heta metallen, garderobens doft av malmedel och damm, veven mot min hand, den darrande rektangeln på väggen).

Jag rörde veven och flickan vaknade, satte sig upp, reste sig långsamt, sträckte ut armarna, svängde runt och försvann till höger. Om jag fortsatte att veva, låg hon där igen och gjorde sedan om precis samma rörelser.

Hon rörde sig.

När han så som medelålders, enastående framgångsrik filmregissör själv unnat sig en riktig biograf är det således ingen tillfällighet att han kallade den ”Kinematografen”.

 

Självbiografi 1939

Bergmans självbiografi (i flera hänseenden) anno 1939.

© Stiftelsen Ingmar Bergman

 

Glöm det där med hemmabio. Av en gammal lada i byn Dämba på Fårö hade han låtit bygga en välfungerande biograf, utrustad med två 35mm- och en 16mm-projektor.

Från maj till oktober såg han minst en film om dagen, sex dagar i veckan. Hans dotter Lena har räknat ut att han måste ha tillbringat åttatusen timmar i kinematografen.

Hans hushållerska skötte logistiken och var biografmaskinist. Av Sveriges filmdistributörer och Svenska Filminstitutets cinematek lånade han filmkopior som han avnjöt själv eller i sällskap. Han hade dessutom Sveriges kanske största privata cinematek i form av filmkopior i olika format.

 

Rolfs lista 1991

Rolfs lista 1991. Rolf Lindfors var chef för Svenska Filminstitutets filmarkiv; detta är första sida av fem av det årets önskelista.

© Stiftelsen Ingmar Bergman

 

Kinematografens repertoar var minst sagt blandad. Han såg allt. I juli 1981 såg  han, enligt en bevarad visningsjournal, bland annat nya filmer som Tess, Det våras för Frankenstein, I nattens mörker, Stalker och Shining, men också klassiker som original-Frankenstein eller Kärlek och journalistik. Dessutom såg han ganska ofta om sina egna filmer.

 

Visningsjournal juli 1981

Ur visningsjournal juli 1981.

© Stiftelsen Ingmar Bergman

 

När Bergman så uttalade sig om sina kollegers arbeten – samtida eller historiska – var han ganska välinformerad, kan man säga. Till vänster finns en del av hans listor och andra tyckanden, att hålla med om eller irriteras av; ofta förundras över. Gillade han den? Hur kan han inte gilla den? Och så vidare.

 

Brev 1930

I ett brev till föräldrarna från sin sommarvistelse hos mormodern i Uppsala berättar den tolvårige Bergman att han har köpt en ny kinematograf.

© Stiftelsen Ingmar Bergman

 

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv
  • Jan Aghed, "När Bergman går på bio", Sydsvenska Dagbladet, 12 maj 2002.
  • Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima, Bergman om Bergman.
  • Ingmar Bergman, "Filmen om Birgitta-Carolina", Stockholms-Tidningen, 18 mars, 1949.
  • Olivier Assayas och Stig Björkman, Tre dagar med Bergman.
  • Ingmar Bergman, Laterna magica, Stockholm: Norstedts, 1987.
  • Bergmans lista / Bergman's List, Göteborg: Filmkonst, 1994.
  • Bergmans 1900-tal: En hyllning till svensk film, från Victor Sjöström till Lukas Moodysson, Göteborg: Göteborg Film Festival, 2000.
  • Ingmar Bergman, Bilder, Stockholm: Norstedts, 1990.
  • Ingmar Bergman, Kommentar till Serie Ö, Cinemateket/Svenska Filminstitutet, 1973.