Filmhistorien enligt Bergman

Några av de regissörer Bergman har uttalat sig offentligt om (det finns givetvis flera – Fassbinder, Renoir, von Trotta ... vi kommer fylla på listan).

Michelangelo Antonioni
Att Antonioni avled samma dag som Bergman, den 30 juli 2007, var inte det enda som förenade dem. Teman som kvinnor i borgerskapet anmäler sig också till jämförelse. För att inte tala om Monica Vittis och Gunnel Lindbloms frisyrer under 60-talet. Bergmans egen relation till Antonioni var tveeggad:

Han har gjort två mästerverk, de övriga filmerna kan man vara utan. Det ena är "Blow-Up", som jag sett många gånger, och det andra "Natten", också en underbar film, men mycket beroende på den unga Jeanne Moreau. I min samling har jag en kopia av "Skriet", och fy fan vad tråkig den är. Så förhärjande ledsam alltså. Du vet, Antonioni lärde sig aldrig yrket ordentligt.

Robert Bresson
Med sin asketiska stil och intresse för det religiösa är Bresson en regissör med vilken många bergmanuttolkare velat anställa jämförelser. I en jämförelse Bergman gjorde själv mellan sin egen Fängelse och Bressons Mouchette, blir resultatet Bergman–Bresson: 0–1:

Men medan Fängelse är full av besynnerligheter och utvikningar och krumsprång och koketterier, så är Mouchette klar som vatten. Det är det rena konstverket.

Och han fortsätter:

Jag är också oerhört förtjust i En prästmans dagbok, som är ett av de märkligaste verk som någonsin gjordes. Nattvardsgästerna är ganska influerad av den.

Marcel Carné
Det är inte svårt att se hur i synnerhet den unge Bergman varit djupt influerad av den franska noir-filmens främste företrädare. Dimmornas kaj finns med på Bergmans lista över världens bästa filmer. Hans egna kommentarer om Carné är många; vi väljer en opublicerad dagboksanteckning från 1945:

Har varit på bio och sett Dimmornas kaj, Marcel Carnés djupa och bittra mästerverk. Känner mig som en flugsmuts på en fönsterruta. Detta är film när en är konst. Hur har han gjort det? Enkelt, nästan torftigt, men det lever, lever och vibrerar i varje sekund, det är film i dess högsta och renaste form där allt stämmer.

Federico Fellini
Fellini och Bergman skulle göra en episodfilm tillsammans en gång. Därav blev inget (mer än ett manus som dock finns bevarat). Men de förblev vänner och kände uppenbarligen djup respekt och beundran inför varandra.

Jag var ofta hos honom i studion och såg hur han jobbade. Jag älskade honom både som regissör och person och tittar fortfarande på hans filmer, som 'La strada' och framför allt den där barndomsskildringen – vad är det nu den heter igen?

Jean-Luc Godard
Av många (till exempel, tjänstefelmässigt nog, av delar av redaktionen för ingmarbergman.se) hyllad som världens främste filmregissör. Bergman håller inte med:

Godard däremot, hans filmer har jag överhuvudtaget aldrig fått någon kontakt med och aldrig begripit mig på. De har känts chosiga, struntintellektuella och stendöda. Kinematografiskt ointressanta och oändligt tråkiga. Godard är en jävla tråkmåns.

Alfred Hitchcock
Möjligen filmhistoriens kändaste regissör och definitivt en av de mest inflytelserika. Bergmans hyllning av honom började tidigt, faktiskt innan han kanoniserats av fransmännen. I intervjuboken Tre dagar med Bergman heter det:

Han var en fantastisk filmskapare för han vågade sig på djärva och nyskapande experiment inom den totalt kommersiella industri han arbetade inom. Psycho [...] är [...] ett otroligt verk. Denna snikna karl spelade in den med ett litet team och med en osviklig logik, precision och besatthet i det rent kinematografiska uttrycket. Jag beundrar den filmen mycket.

Akira Kurosawa
Liksom Fellini en generationskamrat till Bergman, med vilken han ofta också jämförts. Kanske inte så mycket vad gäller stil och ämne som i att de bägge är inbegrepp av 50- och 60-talens regissörsstjärnor. Bergman beundrade honom mycket.

Nu vill jag säga, att Jungfrukällan är ett olycksfall i arbetet. Den är litet turistsnygg och en usel imitation av Kurosawa. Det var min mest hängivna japanska filmperiod, jag var nästan lite samuraj själv!

F. W. Murnau
En av stumfilmstidens mest hyllade regissörer, både för sina tyska och amerikanska verk. Bergman instämmer, och passar på att erkänna stumfilmen som företeelse:

Då hade du Friedrich Wilhelm Murnau och hans "Sista skrattet" med Emil Jannings, som inte har några texter utan bara berättar i bild och gör det med en underbar rörlighet och sensualism i bildvalet. Och hans "Faust" med Jannings och Gösta Ekman i titelrollen och mästerverket "Soluppgång". Tre häpnadsväckande filmer som säger oss att Murnau, samtidigt som Erich von Stroheim var inne på samma linje i Hollywood, hade kommit långt när det gäller att skapa ett originellt och självständigt filmspråk.

Roberto Rossellini
Flera av Bergmans tidiga filmer var tydligt influerade av neorealismen i allmänhet och Rossellini i synnerhet. Men Rossellinis något senare verk, såsom det lågmälda äktenskapsdramat Resa i Italien (1954) verkar också ha varit viktiga inspirationskällor för Bergman genom hela karriären.

Rossellinis filmer var en upplevelse – den här oerhörda enkelheten och torftigheten, gråheten.

Victor Sjöström
Den svenska stumfilmstidens mest kända regissör var också skådespelare, inte minst i inte en utan två av Bergmans filmer. Han var också Bergmans absoluta idol. Förutom Körkarlen (som Bergman ofta utropat till världens bästa film genom tiderna) så brukar han ofta nämna en annan:

Ingeborg Holm är fortfarande sann och gripande och märkvärdigt modern. Kör man den i dess rätta hastighet, som är sexton rutor i sekunden, så är den fotografiskt och scenerimässigt helt perfekt. Ofta arbetar han med spel i två plan – i förgrunden är det ett spel, och så ser man till exempel genom en dörr att det samtidigt pågår någonting helt annat i bakgrunden.

Andrej Tarkovskij
En annan av de regissörer som Bergman ofta jämförs med. På goda grunder: de var dessutom varandras idoler.

När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han för resten förklara? Han är skådare, som förmått iscensätta sina visioner i det tyngsta men också villigaste av alla medier. Jag har hela mitt liv bultat på dörren till de rum där han rör sig så självklart. Bara någon gång har jag lyckats smyga mig in.

Orson Welles
Mest känd för debutfilmen Citizen Kane, och av många ansedd som en av de allra främsta. Liksom i fallet Godard anmäler Bergman avvikande uppfattning:

För mig är han bara en bluff. Det är tomt. Det är ointressant. Det är stendött. "Citizen Kane", som jag har i min samling – det är ju alla kritikers älskling, alltid överst på alla omröstningslistor, men jag tycker filmen är skittråkig.

Bo Widerberg
Den näst mest kände svenske regissören under Bergmans tid var inte så nådig mot sin äldre kollega. Bergmans respons var artigt patroniserande, vilket måste ha varit ännu mer irriterande. Om Widerbergs berömda utfall, där han kallade Bergman för "vår andes dalahäst mot världen", skulle Bergman senare säga följande:

Jo, det var ju en rolig formulering. Men jag har aldrig varit arg eller bitter på honom för den, för trots allt var vi ju i samma bransch, denna jävla horeri- och slakteribransch. Bosse Widerberg var smart som fan. Han tänkte: om jag offentligt kastar mig över Bergman, då profilerar jag mig! Det är ju så det går till i våran bransch. Själv sa jag aldrig ett taskigt ord om honom under hela hans liv. ”Kvarteret Korpen” är ett alldeles fläckfritt mästerverk. Han var en underbar, storartad filmregissör.

Världens bästa filmer genom tiderna enligt Bergman (1994)

Cirkus
 (The Circus, Charles Chaplin, USA 1928)


Dimmornas kaj (
Quai des brumes, Marcel Carné, Frankrike, 1938)


Dirigenten (
Dyrygent, Andrzej Wajda, Polen 1979)


Kvarteret Korpen (Bo Widerberg, Sverige 1963)

En kvinnas martyrium
 (La passion de Jeanne d'Arc, Carl Th. Dreyer, Frankrike, 1927)


Körkarlen (Victor Sjöström, Sverige 1921)
Rashomon – Demonernas port
 (Rashomon, Akira Kurosawa, Japan 1951)


La Strada – Landsvägen (
La Strada, Federico Fellini, Italien 1954)


Sunset Boulevard
 (Sunset Blvd., Billy Wilder, USA 1950)


Två tyska systrar
 (Die bleierne Zeit, Margarethe von Trotta, BRD 1981)


Den yttersta domen (
Andrej Rublev, Andrej Tarkovskij, Sovjetunionen 1969)




De bästa svenska filmerna enligt Bergman (2000)

Körkarlen (Victor Sjöström, 1921)


Gösta Berlings saga (Mauritz Stiller, 1924)


Rågens rike (Ivar Johansson, 1929)


Söderkåkar (Weyler Hildebrand, 1932)


Karl Fredrik regerar (Gustaf Edgren, 1934)


Karriär (Schamyl Bauman, 1938)


Dollar (Gustaf Molander, 1938)


Ett brott (Anders Henrikson, 1940)


Pengar – en tragikomisk saga (Nils Poppe, 1946)


Den allvarsamma leken (Rune Carlsten, 1945)


Bara en mor (Alf Sjöberg, 1949)


Flicka och hyacinter (Hasse Ekman, 1950)


En djungelsaga (Arne Sucksdorff, 1957)


Elvira Madigan (Bo Widerberg, 1967)


Syskonbädd 1782 (Vilgot Sjöman, 1966)


Här har du ditt liv (Jan Troell, 1966)


Som natt och dag (Jonas Cornell, 1969)


Harry Munter (Kjell Grede, 1969)


Äppelkriget (Tage Danielsson, 1971)


Vem älskar Yngve Frej? (Lars Lennart Forsberg, 1973)

Det sista äventyret (Jan Halldoff, 1974)


Trollflöjten (Ingmar Bergman, 1975)


Giliap (Roy Andersson, 1975)


Långt borta och nära (Marianne Ahrne, 1976)


Ett anständigt liv (Stefan Jarl, 1979)


Barnens ö (Kay Pollak, 1980)


Mamma (Suzanne Osten, 1982)


Den enfaldige mördaren (Hans Alfredson, 1982)


Midvinterduell (Lars Molin, 1983)


Mitt liv som hund (Lasse Hallström, 1985)


Amorosa (Mai Zetterling, 1986)


Miraklet i Valby (Åke Sandgren, 1989)


Glädjekällan (Richard Hobert, 1993)


Potatishandlaren (Lars Molin, 1996)


Fucking Åmål (Lukas Moodysson, 1998)

Bergmans bästa enligt Bergman (1990)

"Jag upplever i dag att jag i Persona – och senare i Viskningar och rop – kommit så långt jag kan komma. Att jag i frihet rör vid ordlösa hemligheter som bara cinematografin kan lyfta fram."

Bergmans sämsta enligt Bergman (1974)

Kris
Skepp till Indialand
Sommarlek (senare omprövad)
Nära livet
Till glädje
Det regnar på vår kärlek
Musik i mörker
Sånt händer inte här
Djävulens öga