Teater, 1991

Backanterna

Daniel Börtz operaversion av Euripides drama tillkommer på Bergmans initiativ.

"När en filmens mästare tar sig an en opera borde bildspråket bli så starkt att det neutraliserar musiken. Och var så säker på att bildspråket i Backanterna verkligen är starkt! Men var lika säker på att det ingalunda reducerar Börtz konst till klingande bakgrund. Nej, denna musik hörs borra djupt i gudar och människor."
Leif Aare i Dagens Nyheter

Om uppsättningen

Operans libretto baserades på Euripides pjäs Backanterna. Pjäsen handlar om konflikten mellan två principer representerade av guden Dionysos och kung Pentheus. Den senare står för manligheten, förnuftet, renheten, och ordningen. Mot detta ställs Dionysos som en orgiens, hängivelsens, nattens, besatthetens och de hemliga riternas representant. I centrum för handlingen står backanterna, en grupp kvinnor, som dyrkar Dionysos. Dionysos, förklädd till en ung vacker yngling, lurar Pentehus att överge sina moraliska principer och övertalar honom att smygtitta på backanternas orgier, vilket är strängt förbjudet och ovillkorligen leder till hämnd på den som vågar sig på detta. Det hela slutar i tragedi. I konflikten mellan guden och kungen offras backanterna. Förblindad av extas sliter backantinnan Agave sönder sin egen son Pentheus i en våldsam hämnd för hans tilltag att spionera.

Ursprungstexten bearbetades och backantinnorna sattes i centrum för skeendet. Bergman diktade de olika kvinnornas förhistoria, vilken stod att läsa i Operans program. Istället för en anonym skara kvinnor gjorde Bergman dem till en grupp individualister som tilläts träda fram, var och en, med ett individuellt uttryck. Gruppen var med andra ord ett individualiserat kollektiv, gestaltade av noga utvalda solister. Bergman gjorde ett tillägg och skapade en fjortonde backantinnan, Talatta, en stum dansroll som framfördes av Mariane Orlando. Talatta blev en dynamisk dubbelgångare till Dionysos.

Operan Backanterna gjordes för tre medier. Utöver operaföreställningen gjordes även en TV-version och skivbolaget Caprice gav ut TV-versionens ljudband på CD. Ett par år senare skulle Bergman även sätta upp en renodlad teaterversion av Euripides drama.

 

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).

Medarbetare