Teater, 1941

En spöksonat

Den första av Bergmans fyra iscensättningar – den sista så sent som 2000 – av Strindbergs kammarspel blir en kritikerframgång men ett publikt fiasko.

"Efter tre föreställningar sa Bergman: 'Nu stänger vi, de ska fan inte spela me så få djävlar i salongen!'"
Ur Lillie Björnstrands Inte bara applåder.

Om uppsättningen

Detta var den första svenska uppsättningen av pjäsen efter urpremiären på Intima teatern 1908. I programmet till sin andra uppsättning av pjäsen i Malmö 1954 skrev Ingmar Bergman följande om denna produktion:

1941 var jag direktör för en mycket liten teater, den rymde 99 platser och inrymdes i Medborgarhuset i Stockholm och vi spelade för mycket små barn, det var Elddonet, Midsommarnattsdrömmen och Clownen Beppo. En dag började vi spela för vuxna och startade med Spöksonaten, som inte visats sedan Gamla Intimans dagar.

Ensemblen bestod av Erland Colliander som Hummel, Dagny Lind som Mumien, Gunnar Björnstrand som Översten, Peter Lindgren gjorde Studenten, Marianne Öhman spelade Fröken och Sture Ericsson spelade den Döde, alla hade tio kronor per kväll och ingenting i repetitionspengar (det var så på den tiden).

Det vilda tilltaget rönte också en viss framgång, vi var ju faktiskt ett första förebud till de senare så omtyckta vinds- och källarteatrarna. Initiativet kvävdes i sin linda av ett antal förståndiga personer med borgarrådet Oscar Larsson i spetsen. Allt återgick till ordningen. Oscar drog in en del av sitt utlovade anslag och teatern spelade Rödluvan, en Spöksonat för barn.

Emellertid minns jag hur den bräckliga ensemblen lyftes som på en våg av dramats väldighet, vi fick vara med om teatern som magi: att slungas utanför våra egna gränser, att stödjas i vår otillräcklighet, inte slås sönder av den.

Tio föreställningar var planerade men det blev bara sex.

I Lillie Björnstrands bok Inte bara applåder om maken Gunnar, som här gjorde sin första Bergman-roll, står det att läsa:

I flera veckor repeterade de utan ett öres betalning med Ingmar som hade garanterat tio föreställningar à tio kronor. Premiären gick fint, kritiken var välvillig men i salongen satt bara de närmast sörjande och de hade ju fribiljetter. Efter tre föreställningar sa Bergman: 'Nu stänger vi, de ska fan inte spela me så få djävlar i salongen!' Och så överlämnade han trenne tior till Gunnar som tack för jobbet. Men Gunnar var inte nöjd. 'De här räcker inte ens till hyran och jag behöver lite mat också.' 'Mat!', skrek Ingmar, 'vem i helvete tror du har råd med mat. Lev på kaffe och bullar, de gör jag.'

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlsson Bokförlag, 2002).
  • Lillie Björnstrand, Inte bara applåder, (Tiden, 1975).

Medarbetare