Teater, 1956

Erik XIV

Bergman sätter för första och enda gången upp ett av Strindbergs historiedramer.
"Det shakespeareskt mångfaldiga, det shakespeareskt livsbrokiga i dramat måste tyglas, och Bergman tyglade det utan att stryka en enda scen och så vitt jag kunde uppfatta ett enda ord."
Hans Ruin

Om uppsättningen

Bergman fick mycket uppmärksamhet för hur han med scenografen Per Falks hjälp hanterat den gigantiska scenen. I lek och raseri skriver Henrik Sjögren:

Över det väldiga scengapet hade ett massivt brovalv slagits. Förscenen kunde genom blixtsnabba skiften av sparsam rekvisita möbleras för olika scener. Lika snabbt växlade de kopparstickartade projektioner som antydde tidsfärgen borta på rundhorisonten. Det var en genomtänkt och hållbar teknisk disposition av teaterrummet. Scenen blev 'ett elastiskt intrument i regissörens hand. Den kunde både växa och krympa', konstaterade Hans Ruin som i SDS målande beskrev det liv som utvecklades inom den strama dekorativa ramen [...]

 

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
       

Medarbetare