Teater, 1985

Fröken Julie

Bergmans uppsättning följer noggrant Strindbergs ursprungliga instruktioner med ”fylla, hångel och hor” som resultat.

"Detta är verkligen fröken Julies föreställning i alla avseenden, utformad som ett grekiskt ödesdrama snarare än som ett naturalistiskt sorgespel."

Lisbet Larsson i Expressen

Om uppsättningen

Marie Göranzon och Peter Stormare spelade huvudrollerna och Gerthie Kulle Kristin. Bergman valde att följa Strindbergs originalversion, det vill säga utan att göra några som helst språkliga moderniseringar. Denna närläsning innebar också att Bergman, tillsammans med scenografen Gunilla Palmstierna Weiss, valde att noga följa Strindbergs scenanvisningar om hur herrgårdsköket skulle se ut.

I mottagandet av uppsättningen noterades Bergmans trohet mot Strindberg och det naturalistiska anslaget å ena sidan, men kritikerna påpekade också att uppsättningen, å andra sidan, allteftersom arbetade sig ner under den naturalistiska ytan för att i upplösning nå en i det närmaste expressionistisk nivå. Flera kritiker uppmärksammade det intensiva psykologiska spel som kännetecknade uppsättningen, men åsikterna gick isär om huruvida detta var ett lyckat grepp.

Föreställningen blev en stor publiksuccé och spelades på fjorton scener runtom i Sverige. Den turnerade sedan vidare till Spanien, Island, Kanada och Italien. Så sent som 1991 inbjöds den och två andra Bergman-uppsättningar – Lång dags färd mot natt (premiär 1988) och Ett dockhem (premiär 1989) – att gästspela på New Yorks internationella teaterfestival. Marie Göranzon var i denna version ersatt av Lena Olin. Olin var även förstaval 1985 men var då gravid och kunde inte göra rollen.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
O. G. Brockett, History of the Theatre, ninth edition, (New York: Allyn & Bacon 2002).
Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, (Norstedts Förlag, 1987).
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Carlssons Bokförlag, 2002).
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Lisbet Larsson i Expressen såg uppsättningen som en intensiv skildring av Julies allt mer ångestfyllda stegring "mot den totala vanmakten, det frivilliga uppgivandet". För Larsson var det otvetydigt att Julies öde var uppsättningens kraftcentrum. "Detta är verkligen fröken Julies föreställning i alla avseenden, utformad som ett grekiskt ödesdrama snarare än som ett naturalistiskt sorgespel" och hon slog fast: "Marie Göranzon är storartad". Nackdelen med denna starka fokusering på Julies öde var, menade Larsson, att det aldrig uppstod någon verklig dynamik mellan Jean och Julie. Jean kunde i detta fall aldrig bli mer än en staffagefigur i Julies inre process.

Alla kritiker var emellertid inte övertygade om det lyckade med detta intensiva anslag i spelet. Röster höjdes för att detta inte var anpassat till Dramatens lilla scen och menade att Marie Göranzons spel snarare var att beteckna som manér och överspel.

Ingmar Björkstén i Svenska Dagbladet karaktäriserade Bergmans uppsättning på följande sätt: "Det finns stunder då hans fröken Julie och även Jean skriker med en röstvolym som inte bara måste väcka Kristin [...] utan hela godset. På Lilla Dramaten blir detta för grovt. Överdimensionerade känsloyttringar stör. Nyanser dränks i ljud och skjuter åskådarengagemanget ifrån sig."

Några kritiker betraktade Jean som den centrala gestalten i uppsättningen och menade att det var hos honom som den verkliga dynamiken låg. Flera pekade på det virila och kraftfulla i Stormares gestalt; det här är ingen billig pigtjusare, utan en man med en väl inövad elegans i maneren, en man som också uppvisar en streberaktighet och kall hänsynslöshet gentemot en Julie som låter sig förnedras.

Jean ter sig som en förbluffande sympatisk person, menade Lars Linder i Dagens Nyheter, som såg Stormares gestaltning som en av uppsättningens oväntade förtjänster. Linder såg även en logik i hur Julie är gestaltades i relation till detta: "för att handlingen trots denna mänskliga Jean ska kunna drivas till sin förfärliga fullbordan måste Julie vara just så överspänd och skräckslagen som Marie Göranzon här drivs att göra henne".

Men det var inte alla kritiker som uppskattade Stormares gestaltning. Bertil Palmqvist i Arbetet menade att valet av Stormare var egendomligt: "Han är en ganska manierad skådespelare, har en tendens att spela över, ibland nästan verka amatörmässig."

Flera kritiker lyfte fram att Gerthie Kulles Kristin hos Bergman fått en mer kraftfull framtoning än vad som är vanligt. Uppsättningen är därför att beteckna som ett triangeldrama. Kristin är en värdig rival till Julie, hon framstår som en levande och varm kvinna, som är nog så förtjust i sin Jean och som längtar till den kommande kärleksnatten. I slutet framstår hon därför mer som "en hämndens ängel än den milda person som namnet för tankarna till" (Lisbet Larson). Tomas Bredsorff i danska Politiken menade att Kristin i denna uppsättning framstod som den verkliga makthavaren "hon vet att hon har övertaget hos Jean gentemot Julie."

Endast ett fåtal föreställningar på Dramaten föregick turnén som inleddes med att gå till fjorton olika städer i Sverige.

Spanien, Madrid, Internationell teaterfestival, 28 februari – 3 mars 1986
De fyra föreställningarna bemöttes av varma applåder. Pressmottagandet uteblev dock då gästspelet överskuggades av mordet på Olof Palme.

Finland, Vasa, Vasa Teater, 15-17 april 1986
De tre föreställningarna gick för utsålda hus och recensenterna var entusiastiska.

Island, Reykjavik, 7-8 juni 1986
Bergman gjorde ett sällsynt besök i Reykjavik och framträdde vid en presskonferensen där han bland annat talade om Strindbergs olika versioner av pjäsens manus och om sin kärlek till teatern. Sitt eget arbete vid teatern beskrev han som 'en naturlig, enkel, oneurotisk och kreativ process'.

Kanada, Quebecs Internationella Teaterfestival, Grand Theatre, 12-14 juni 1986
Trots att Bergmans Fröken Julie bemöttes av stående ovationer blev de tre gästspelsföreställningarna inte fullbokade.

Italien, Spoleto Musik-och teaterfestival, 23, 25, 27 juni 1986
I festivalen ingick bland annat ett retrospektiv över utvalda Bergmanfilmer.

Skottland, Edinburgh Teaterfestival, 30 augusti-1 september 1986
Föreställningen ägde rum på den renoverade King's Theatre där akustiska problem med högtalarsystemet medförde att simultantolkningen ekade tillbaka till scenen. Men recensionerna lät sig inte störas, Bergmans version av Fröken Julie fick strålande recensioner. t ex skrev Michael Billington in The Guardian att "Bergman får oss att se Strindberg med helt nya ögon" och i The Observer skrev Michael Ratcliffe att "Fröken Julie framstår som rikare och fylligare pjäs än någonsin tidigare."

Serbien, Belgrads Internationella Teaterfestival, september-oktober 1986
Föreställningen delade festivalens stora pris med en föreställning av danska Odinteatern.

Storbritannien, London, Lyttleton, 17-18 juni 1987
Fröken Julie presenterades tillsammans med Bergmans uppsättning av Hamlet från 1986. Den kontrovers som bemötte Shakespeareproduktionen berörde överhuvudtaget inte Julie. Kritikerna kallade den tvärtom, "ett nytt mästerverk".

USA, Los Angeles, James A. Dolittle Theatre, 22-27 september 1987
Bland annat prisades Bergmans utveckling av Kristins roll. En kritiker avslutade sin recension, "Om detta hade varit en Bergmanfilm skulle Julie och Kristin ha gett sig av och startat hotellet och lämnat kvar Jean att putsa herrns stövlar".

Japan, Tokyo, Globeza Teater, 27-29 juni 1988
Både Hamlet och Fröken Julie gästspelade i Tokyo, Hamlet blev helt utsåld tack vare japanska företags sponsorstöd till Shakespearerelaterade evenemang. Strindbergs pjäs var långt ifrån lika välkänd och gick för halvfulla hus.

Sovjetunionen Moskva, Mchat Teatern, 21-25 september 1988
De fem föreställningarna gick för fulla hus och under premiärkvällen köade hundratals människor utanför teatern för att slutligen riva kravallstaketen och storma teatern i sin iver att få tag på biljetter. Snart cirkulerade biljetterna på svarta börsen.

USA, New York, Brooklyn Academy of Music (BAM), 10-20 juni 1991
Fröken Julie var en av tre föreställningar som gästspelade på BAM, de andra var Lång dags färd mot natt och Ett dockhem. De tre New York-föreställningarna bemöttes med stor entusiasm. Bergmans sinne för detaljer kallades "kameraskarpt" och produktionen hävdades vara "ett perfekt genomförande av en stor klassisk text." Denna Fröken Julie var en något uppdaterad, mindre stiliserad version av 1985 års uppsättning där Lena Olin ersatt Marie Göranzon i titelrollen. Lena Olin berättade i en intervju i Aftonbladet att föreställningen nu innehöll "mer blod, svett och tårar".

Fröken Julie av August Strindberg skrevs 1888 och är författarens mest kända och spelade drama. Handlingen äger rum i ett herrgårdskök under midsommarnatten. Mellan fröken Julie och betjänten Jean utspelas ett drama som till synes huvudsakligen är av erotisk karaktär. Men mötet mellan dem kompliceras av dynamiken i den sociala hierarki som råder mellan dem. Nattens förförelse kan, med den logik som Strindberg bygger upp dramat med, endast sluta i tragedi; Julie tar livet av sig. Vittne till denna erotiska folie à deux är kokerskan Kristin, som har ett gott öga till Jean. Hon är den tredje part som, på distans, nyktert betraktar och kommenterar händelserna.

Pjäsen hade urpremiär på Studentersamfundet i Köpenhamn 1889. Den spelades i Berlin på Freie Bühne 1892, men det var först efter premiären i Paris 1893 på André Antoines experimentscen som den rönte uppmärksamhet. Premiären betecknades av Antoines som en verklig sensation, inte minst för att den så tydligt levde upp till kravet på en scenens naturalism. I Fröken Julie förenas den klassiska traditionen att strikt följa reglerna om tidens, rummets och handlingens enhet med en intensivt genomborrande och osentimental skildring av karaktärernas psykologiska konflikter och processer. Strindberg var väl insatt i tidens teaterdebatt och hade tagit intryck av naturalismens syn på människan som en produkt av ärftliga och sociala faktorer. Mötet mellan betjänten Jean och den adliga Julie är inte bara ett möte mellan en man och en kvinna, det är också ett möte mellan två världar vars villkor obönhörligen formar både psyke och karaktär.

I Sverige spelades Fröken Julie först 1906, bland annat på Strindbergsscenen Intima teatern. 1917 togs den upp på Dramaten i regi av Tor Hedberg. Alf Sjöberg satte 1949 upp Fröken Julie på Dramaten och två år senare filmatiserade han dramat, med Anita Björk och Ulf Palme i huvudrollerna.