Hustruskolan/Kritiken över Hustruskolan

Om uppsättningen

När Ingmar Bergman valde att sätta upp Hustruskolan på Dramaten, satte han även upp Kritiken över Hustruskolan. Tanken var att de bägge styckena skulle spelas i direkt följd. Skälet till detta kan spåras i turerna kring Bergmans avsked som chef för Dramaten, cirka ett halvår tidigare.

I samband med avskedet hade han uttryckt besvikelse och bitterhet över det "ovett" – som han menade – hade östs över honom och hans insats som chef och reorganisatör av Dramaten. Den teaterdiskussion som Molière för i Kritiken över Hustruskolan blev även för Bergman ett träffsäkert inlägg mot vissa yttringar i 1960-talets kulturdiskussion. Den fråga som ställs i Kritiken, och som också blev Bergmans fråga, är om det till syvende och sist inte är så att "regeln över alla regler" är att behaga, och om en pjäs inte når fram till publiken så är det inte publiken som ska klandras.

Molière ställer frågan: "[M]enar man att en hel publik inte skulle begripa om den haft roligt eller ej?". Några år senare kommenterade Bergman detta med att vara teaterchef och i hans uttalande kunde man höra ett eko av Molière. Bergman menade att för en teaterchef var det alltid ett misslyckande med tomma platser i en salong. Och så länge det fanns tomma platser i salongen, så "måste man hålla på med det enkla, det rejäla, det påtagliga, det elementärt underhållande". Utan en publik blir teatern endast ett luftslott, en inrättning utan verkligt berättigande. En teater måste alltid ha en verklighetsförankring och "verklighetsförankringen för en teater, det är publiken".

Till skillnad från Molière, som spelade Kritiken efter Hustruskolan, valde Bergman att inleda kvällen med den. Den omvända ordning var inte helt lyckad och kritikerna ställde sig frågande och i vissa fall negativa till uppsättningen.

I en intervju med Henrik Sjögren berättade Bergman följande om Hustruskolan och samarbetet med Georg Rydeberg:

Hustruskolan har jag överhuvudtaget förträngt. Inte Kritiken, den var bra, men själva Hustruskolan blev en katastrof. Georg Rydeberg ville inte spela gammal gubbe, en misslyckad gubbe dessutom, erotiskt misslyckad. Det tyckte han var skittråkigt och svarade med den egendomliga aggressionen att inte lära sig rollen, ett intressant sätt att motsätta sig föreställningen. Det var hans protest. Då ramlade ju alltihopa.

Bo Strömstedt beskrev i Expressen hur Rydebergs Arnolphe alltmer kläs av sin värdighet och "står med ålderdomen grinande mellan sina glesa hårtestar – och man säger sig: nu ser jag den åldrande mannens tragedi. Men vad man ser är bilden av den åldrande mannens tragedi; och den når en inte."