Långfilm, 1963

Nattvardsgästerna

Landsortspastor med krympande församling plågas av tilltagande existentiella tvivel.

"Kan du föreställa dig mina böner? Till en ekogud som gav välvilliga svar och betryggande välsignelser."
Tomas i Nattvardsgästerna

Om filmen

I januari 1961 sätter Ingmar Bergman upp Anton Tjechovs Måsen på Dramaten och August Strindbergs Leka med elden för Radioteatern. Han utnämns till konstnärlig rådgivare för AB Svensk Filmindustri (en tjänst som Bergmans idol, den nyss avlidne Victor Sjöström tidigare haft). Han får sin första Oscar, för Jungfrukällan som utnämns till bästa utländska film och den 22 april är det premiär för hans numera legendariska uppsättning av Igor Stravinskijs Rucklarens väg på Kungliga operan i Stockholm. Parallellt med allt detta ägnar han sig åt efterarbetet med Såsom i en spegel, den första filmen i vad som senare skulle kallas en trilogi.

Framgången tycks exempellös. Bergman har nu en status som gör att han kan kosta på sig att till exempel – som hände året därpå – tacka nej till ett kontrakt med MGM på 500 000 dollar, eller 24 gånger så mycket som han tjänade vid den här tiden. Han förvaltar emellertid knappast framgången på det bekväma sättet, tvärtom. "Jag var i den avundsvärda positionen att jag kunde göra vad jag ville. Det var dags för ett dödsföraktande språng."

Men dödsföraktet var nog inte bara ett uttryck för mod. För samtidigt som han inkasserar alltmer yttre framgång – inte minst internationellt – verkar Bergman ändå känna sig missförstådd. Den svenska kritiken, som visserligen inte saknar beundrare, ställer sig ändå i stort sett främmande inför en regissör som tycks evigt upptagen av religiösa grubblerier i en tid då landet i övrigt är sekulariserat, modernt och framstegsivrigt. Bergman bemöter dessa ständiga invändningar inte genom anpassning utan med kompromisslöshet. Han planerar nu en film som inte bara ska handla om en tvivlande präst; den ska dessutom vara "ful". Inga lättköpta estetiska poänger som en "massa obefogat motljus i skönt kvinnohår." Dessutom ska filmens stjärnor – Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin, två av Sveriges stiligaste skådespelare genom tiderna – göras motbjudande.

Nattvardsgästerna, Gunnar Björnstrand

Bergman hade många gånger tackat den framstående komediaktören Björnstrand (Thomas Ericsson) för att denne öppnat regissörens ögon för komedins möjligheter och fallgropar. Skådespelarens roll i Nattvardsgästerna blev därför något av en chock för den svenska biopubliken.

© AB Svensk Filmindustri


Under inspelningen av Nattvardsgästerna ger teamet filmen det passande smeknamnet Snorjohan och lipsillen. Man funderar också på en fortsättning: Snorjohan och lipsillen på nya lessamheter. Bergman räknar, kort sagt, knappast med en succé. Det är därför ingen slump att han under året ger två intervjuer där han spår ett snart slut på framgången: Veckotidningen Se publicerar en artikel där Bergman liknar sin internationella berömmelse vid en influensaepidemi som "går från land till land, når sin höjd och sedan tonar bort"; dagstidningen Expressens artikel har den talande rubriken "Utländska intresset för mig bara modesak – tar snart slut".

 

Det finns över huvud taget hos Ingmar Bergman en tendens att beklaga sig över att vara missförstådd och samtidigt kokettera med sitt utanförskap. Detta är knappast platsen för att psykologisera över orsakerna, men det säger sig självt att med en sådan attityd är framgång ett tveeggat svärd. I det perspektivet är det logiskt att filmen han nu planerar tycks menad att ge hans vedersakare nytt bränsle till bålet: och kanske är det inte "dödsföraktande" så mycket som det är psykologiskt nödvändigt.

Nattvardsgästerna, arkivmaterial, f11200001a

Arbetsbok nr 19 innehåller de första manusutkasten till både Nattvardsgästerna och Djävulens öga.

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

 

Upphovet till Nattvardsgästerna var som så ofta för Bergman ett musikstycke. Under arbetet med Rucklarens väg lyssnade han över huvud taget mycket på Stravinskij, och när 'Psalmsymfonin' spelades på radion en dag under påsken kom det för honom att han skulle vilja göra en film som utspelades i en enslig kyrka på Uppsalaslätten. I hans arbetsbok från tiden kan vi i detalj studera filmens uppkomst. Detta är den första anteckningen:

26.3.61

SAMTAL MED GUD

Söndag morgon. Psalmsymfonin.

Arbete med Rake's progress.

Man måste göra det som är nödvändigt, är ingenting angeläget eller nödvändigt ska man ingenting göra. Följande har kommit för mig som hastigast. Jag ska försöka att skriva ner det så naket och så enkelt som möjligt fast jag vet ju inte hur det går

På nästa uppslag kommer så den första beskrivningen av det som skulle bli Nattvardsgästerna:

Detta vet jag;

Ett "Jag" går in i ödekyrkan för att samtala med Gud för att äntligen falla på knä, be öppet, tala med gud. Få svar, slutgiltigt ge upp motståndet eller [oläsligt] eller denna [oläsligt] komplikation. Bindningen till den [oläsligt] till fadern till trygghetskravet eller den som inte existerar som är som gäckande möss ur förflutna sekler och generationer. Nå.

Framme vid detta primitiva altare i denna övergivna kyrka utspelar sig sen detta drama om ett mänskoliv. Mänskor materialiserar sig och försvinner.

Jag går in i kyrkan låser dörren och stannar där i en feber. Väntar på undret som är att få dricka ur kvinnobröstet.

Blasfemin, föraktet, hatet som inte vet gräns. Han möter kyrkans altare. Nattens förtvivlade tystnader. Gravarna, de döda. [Oläsligt] och råttorna. Lukten av död och förgängelse. Timglaset. Fasan som kommer den natten. Botten är nådd. Getsemane. Korsfästelsen. [Oläsligt.]

Jag går ur min väg, min egen väg bort från detta som är föråldrat redan och som jag inte vill tänka på. Jag lämnar tacksamt mitt gamla [oläsligt], detta grå ingenting, hopsjunket, likgiltigt bakom mig. I och med detta är jag väl fri att gå. Men Skulden. Jag stryker den. Jag går ej ur kyrkan förr än jag fått ett svar och det må bli som det vill men här stannar jag.

Bergmans vän, författaren och sedermera filmregissören Vilgot Sjöman blev tidigt indragen i projektet. Han skulle senare bli filmens regiassistent, och har dokumenterat sina upplevelser i den utmärkta boken L-136: Dagbok med Ingmar Bergman. Men på det här tidiga stadiet fungerar han som bollplank: mellan påsk och midsommar skriver Bergman ned små utkast och Sjöman läser och kommenterar. Ganska snart har personen från de första anteckningarna blivit en präst, och Sjöman är skeptisk till "ännu en filmpräst som dignar under trostvivel" (även om han då inte säger det högt), men den 14 juni utvecklar Bergman ämnet på ett sätt som intresserar också den icke-troende Sjöman:

– Du förstår: den här prästen har ett hat till Kristus som han inte vill erkänna för någon. Han är avundsjuk på Kristus.

Avundsjuk?

– Ja, och svartsjuk. Han känner något i stil med den hemmavarande sonens hat mot den förlorade sonen, den där som får allt intresse när han äntligen kommer hem: gödd kalv, o.s.v.

Det är vidare frestande att tro att prästen i filmen äger ett släktskap med Bergmans far Erik; samtidigt heter han Tomas Ericsson. Tomas (tvivlaren), Eriks son. Är prästen ett självporträtt?

Nattvardsgästerna, arkivmaterial, C009

Det handskrivna manuset till Nattvardsgästerna.

Foto: Anders Roth © Stiftelsen Ingmar Bergman


I början av juli reser Bergman med sin hustru till det hyrda sommarnöjet på Torö, där han snabbt skriver det första manuskriptet. Emellanåt redogör han för Sjöman hur arbetet framskrider. Den 20 juli får Sjöman en rapport där det framgår att Bergman är klar över att Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin ska spela huvudrollerna. Prästens hustru, som tills nu varit i livet, är död:

 

– Jag vaknade en morgon och tog livet av henne. Det kändes hemskt skönt. Och riktigt.

Han skrattar stort när han berättar det. [...]

– Nu har prästen fått en älskarinna i stället. En hysterisk, ensam, medelålders, plattbröstad lärarinna på landet. Så nu går det undan.

Andra viktiga element är också på plats:

"Jag brukar ju ge fan i utrikespolitiken, men i våras läste jag i tidningarna om ryssarna och kineserna, och då upptäckte jag att det inte är amerikanarna som ryssarna är rädda för, utan kineserna. Kineserna som blir så drillade att de mycket väl kan tänkas släppa loss ett atomkrig. Och hela den där läsningen försatte mig i en väldig ångest."

Filmens slut anger Bergman som "sprittningen av en ny tro". Det är svårt att skriva. Men i samtal med Sjöman tror han sig ha hittat en lösning:

Har du hört talas om "duplikation?" Vissa söndagar har prästen två högmässor att förrätta: både den i huvudförsamlingen och sedan i kapellförsamlingen. Nu finns det en praxis i svenska kyrkan som säger att det räknas som mässfall när det bara är tre personer i kyrkan. Jag gör så här: När Björnstrand kommer till kapellförsamlingen, kommer kyrkvärden emot honom och säger: 'Bara en enda gudstjänstbesökare här.' Ändå gör prästen gudstjänsten. Mer behövs inte för att ange det nya som rör sig inom prästen.

Senare skulle Bergman i Laterna Magica minnas det som att detta slut kom för honom vid ett kyrkobesök i sällskap av sin åldrige far:

Det var en disig vårvinterdag med starkt ljus över snön. Vi anlände i god tid till den lilla kyrkan norr om Uppsala. Före oss väntade fyra besökare i de trånga bänkarna. Kyrkvärden och vaktmästaren viskade i vapenhuset. På orgelläktaren rumsterade den kvinnliga musikdirektören. Då sammanringningen tonade bort över slätten hade prästen inte visat sig. Det uppstod en lång tystnad i himlen och på jorden. Far rörde sig oroligt och muttrade. Efter ytterligare minuter hördes en rusande bilmotor i den sliriga backen, en dörr smällde och prästen flåsade genom mittgången. Då han nått altarringen vände han sig om och såg ut över sin menighet med rödkantade ögon. Han var tunn och långhårig, det välansade skägget dolde knappt en flyende haka. Han pendlade med armarna som en skidåkare och hostade, håret var krusigt över hjässan och han var röd i pannan. Jag är sjuk, sa prästen. Jag har nästan trettioåtta i feber, det är en förkylning. Han sökte deltagande i våra blickar. Jag har ringt till kyrkoherden och han gav mig tillstånd att genomföra en förkortad gudstjänst. Således utgår altartjänst och nattvardsgång. Vi sjunger en psalm och jag håller min predikan, så gott det går, sen sjunger vi en psalm och så får det vara bra. Nu ska jag genast gå in i sakristian och sätta på mig prästkappan. Han bugade och stod några ögonblick obeslutsam som om han väntat en applåd eller åtminstone ett tecken på samförstånd. Då ingen reagerade, försvann han bakom en tung dörr.

Far började resa sig i bänken, han var upprörd. Jag måste tala med den där figuren. Du måste släppa fram mig. Han kom ut ur bänken och linkade hårt stödd på käppen in i sakristian. Där följde ett kort men upprört samtal.

Efter några minuter visade sig kyrkvärden. Han log genast och förklarade att det skulle bli både altartjänst och nattvardsgång. Han log genast och förklarade att det skulle bli både altartjänst och nattvardsgång. En äldre kollega skulle vara pastorn behjälplig.

Ingångspsalmen sjöngs av organisten och de fåtaliga kyrkobesökarna. I slutet av andra versen tågade far in i vit mässkrud och käpp. Då sången tystnat vände han sig mot oss och talade till oss med sin lugna, fria stämma: Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet.

För egen del undfick jag slutet av Nattvardsgästerna och kodifieringen av en regel som jag alltid följt och skulle följa allt framgent: Oavsett allt, ska du hålla din gudstjänst."

Manuskriptet är daterat "Torö, 7 augusti 1961, S.D.G.- S.D.G. står för Soli Deo Gloria" 'Åt Gud allena äran'. Så signerade också Johannes Sebastian Bach sina verk.
 

Nattvardsgästerna, Ingrid Thulin

Att Märta (Ingrid Thulin) skulle vara en Kristus-gestalt hade Bergman inte mycket förståelse för.

© AB Svensk Filmindustri


Inspirationskällor
Om upprinnelsen till filmen var Stravinskijs Psalmsymfoni så saknas heller inte andra inspirationskällor. Med tanke på filmens religiösa tema så har den varit föremål för en till och med för Bergman ovanligt avancerad exegetik: teologiskt orienterade uttolkare har sett filmen som ett mer eller mindre förtäckt passionsspel. Det har sagts att Tomas Ericsson genomgår sju 'stationer' vilka motsvarar Kristi Golgatavandring. Andra ser Märta Lundberg som filmens Kristusgestalt (hon är som Jesus 33 år; hon har stigma-liknande eksem på händer och vid hårfästet). Senare skulle Bergman kommentera detta så här:

 

Märta är för mig någonting av det material som helgon görs av, alltså hysterisk, maktlysten, men också med en inre vision. Till exempel det där med eksemet på händerna och i pannan: det hade jag knyckt direkt ifrån min andra fru som led av detta och som gick med stora plåster i pannan och med ombundna händer. Men att det på något sätt hade med stigmatisering att göra är fullständigt fel. Märta är för mig någonting ursinnigt, levande, bångstyrigt, besvärligt. [...] Märta tycker jag är ett vidunderligt fruntimmer. Hon är en naturkraft, medan den stackars pastorn håller på att gå åt helvete.

Men även om Bergman har avfärdat alla dessa religiösa tolkningar saknar de alltså inte fog: åtminstone är det uppenbart att han själv har sett filmen som en teologisk parabel. Det framgår inte minst av L-136 där han själv talar just om Tomas olika 'stationer' (vilket i och för sig lika gärna som till Golgata kan hänvisa till Strindbergs Till Damaskus). Och Algot Frövik, den handikappade kyrkvaktmästaren, är en ängel. "Verkligen, bokstavligen: en ängel. Det är femti gånger mer religion i den mannen än i hela prästens figur." Flera gånger återkommer Bergman också till att tolka sin egen film religiöst-allegoriskt: Tomas är Nya Testamentets lame man, som bärs av Märta och Algot. Detta bibelställe har uppenbarligen haft en stor betydelse för filmen: i det handskrivna manuset citeras det såsom motto:

"Då förde de till honom en lam man, som låg på en säng.
När Jesus såg deras tro, sade han till den lame:
Var vid gott mod min son; dina synder förlåtas dig. (Matt. 9.2.)"

Flera filmer anmäler sig till jämförelse. I sin avskalning liknar Nattvardsgästerna mer än någon annan Bergmanfilm verk av Carl Theodor Dreyer eller Robert Bresson. Den senares Prästmans dagbok ser också Bergman för tredje gången tillsammans med Ulla Isaksson och Vilgot Sjöman strax före inspelningen. Och Dreyers resonemang om "abstraktion" som ett medel att nå bortom tingens yta, att genom förenkling rensa motivet från allt ovidkommande och därmed förstärka föremålens "andliga innehåll", är också en metod som Bergman har tillämpat i Nattvardsgästerna. Oavsett om han läst Dreyers bok Om filmen: Artikler og interviews, som hade utkommit ett par år tidigare (1959), så är det uppenbart att han tillägnat sig metoden i sin omvittnade beundran av Dreyer.

Inspelningen
Nästan alla Bergmans filmer är inspelade under sommaren, av flera skäl. Dels var han upptagen av teaterarbetet under övriga året; dels gjorde han enligt egen utsago filmer för att ge sina skådespelare arbete under sommarsäsongen när teatrarna var stängda. Dessutom är sommaren ett motiv i sig i hans filmer: SommarlekSommaren med MonikaSommarnattens leende, och så vidare.

 

Nattvardsgästerna, arkivmaterial, b03100014a

Ur regimanuset till Nattvardsgästerna.

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman


Nattvardsgästerna, som fick den amerikanska distributionstiteln Winter Light, skulle däremot äga rum under vintern. Som Bergman långt senare skulle sammanfatta sin film: "Det är den svenska mänskan vid den svenska verklighetens slut och den svenska väderlekens lågpunkt." Alltså inleddes inspelningen den 4 oktober 1961. "Det blev en påfrestande inspelning som släpade sig fram genom femtiosex dar. Det är en av de längsta inspelningar jag har haft och en av de kortaste filmer jag gjort. "Inspelningens svårigheter hade många orsaker. Det kan inte ha varit obetydligt att få trodde på filmen: SF var skeptiska; skådespelarna hade svårt att förstå sina roller; till och med Bergmans hustru Käbi Laretei hade efter manusläsningen konstaterat att det visserligen var ett mästerverk, 'men ett tråkigt mästerverk.' "

 

Men det största bekymret hade med Gunnar Björnstrand att göra. Ingen annan skådespelare har medverkat i så många bergmanfilmer som Björnstrand; ingen har varit en så kongenial uttolkare, ofta av en rollfigur som ägt många likheter med Bergman själv. Björnstrand var för den svenska publiken mest känd som komediaktör, och det var också med Bergmans komedier i början av femtiotalet som samarbetet dem emellan inleddes. Nu skulle han emellertid spela en av filmhistoriens allra dystraste karaktärer.

Den stilige, kvicke komedianten reducerad till ett vrak. Att det dessutom rörde sig om en präst ansatt av tvivel på Guds existens kan inte ha gjort det lättare för den konverterade katoliken Björnstrand. Men han var professionell – allt detta skulle nog ha varit möjligt. Problemen var större än så. I Bilder sammanfattar Bergman det hela lakoniskt och tillrättalagt: "Gunnar led av att behöva framställa en mänska som var så osympatisk. Det gick så långt att han hade svårt att komma ihåg vad han skulle säga, vilket aldrig hänt förut. Han hade dessutom problem med hälsan och för hans skull arbetade vi under relativt korta arbetspass."

 

Nattvardsgästerna, bakombild, Bergman

Bergman m fl under inspelningen av Nattvardsgästerna.

© AB Svensk Filmindustri


"Problemen med hälsan" var inte bara en vanlig förkylning. Den 27 september, några dagar före inspelningsstart, genomgår Björnstrand en hälsoundersökning. Det finns många partsinlagor i den här historien, men enligt hans hustru, författaren Lillie Björnstrand, så skedde denna på Bergmans initiativ, med förevändning att rollen var så krävande. Björnstrand invände att han mådde prima, men SF:s personalläkare framhärdade och genomförde kontrollen. Diagnosen löd högt blodtryck och ordinationen blev sträng: ingen alkohol, inget sexuellt umgänge, och så vidare. Annars, hette det, riskerade han hjärnblödning och förlamning. Däremot såg läkaren ingen anledning till att han skulle dra sig ur inspelningen, trots Lillies vädjan.

 

"Gunnar blev dödsskrämd. Kunde inte sova, kunde inte släppa tanken på död och förlamning. Det var ett helvete. Vi vakade oss igenom de nätter, som åsterstod [sic] tills han skulle upp till tagningarna i Dalarna." När han dagen efter anländer till ateljén för repetition är stämningen tryckt. I sin intervjubok återger Vilgot Sjöman en fråga till Bergman denna dag: "Du ser så oförskämt belåten ut, när du talar om Gunnars sjukdom?" Bergman svarade skrattande: "Det är klart att det är underbart att Gunnar är så vissen och dålig när han ska spela en sån här roll. Tänk om jag fått en brunbränd och vital kille som skulle spela sliten och hålig!"

Nattvardsgästerna, Ingrid Thulin, Gunnar Björnstrand

Märta (Ingrid Thulin): "Jag älskar dig, och jag lever för dig. Ta mig och använd mig. Innanför all falskhet och spelad stolthet har jag bara en önskan: Att få leva för någon. Och det är hemskt svårt. När jag tänker efter begriper jag inte hur det ska gå till. Kanske är det fel alltihop. Säg att det inte är fel, älskade."

© AB Svensk Filmindustri


Det är en obehaglig tanke att regissören i någon mån välkomnar en svår sjukdom för filmens skull, men det skulle bli värre. Björnstrand är så nedbruten av beskedet att han bestämmer sig för att få en "second opinion" och låter sig undersökas av hjärtexperten Clarence Craaford. Resultatet blev det helt motsatta: blodtrycket var betydligt lägre, det fanns ingen risk för vare sig hjärtinfarkt eller hjärnblödning och Craaford satte ut hälften av medicinerna Björnstrand tidigare ordinerats; efter en vecka slutade han helt att medicinera och kände sig frisk igen. Det är omöjligt att nu värdera skuldfrågan, men klart är att Björnstrand själv misstänkte att hans regissör på något sätt manipulerat honom till att tro sig sjuk. Han sade det knappast högt, men den känslige Sjöman uppfattar något i relationen mellan dem:

 

Det finns en spänning mellan Ingmar och Gunnar. Den har tydligen ökat de senaste dagarna. Vad den innehåller vet jag inte mycket om ännu. Hos Gunnar märker jag en känsla av att vara ofri; en föreställning om att Ingmar har ett djupt förakt för skådespelare, "och när man har gjort ett bra jobb, så är det ändå inte man själv som får äran av det". Hos Ingmar märker jag en aggressivitet som han inte kan kamoflera: han blir stickig i tonfallet, och Gunnar låser sig ännu mera. Gunnar är tyst eller aggressiv tillbaka. Ingmar verkar besviken. Gunnar också. Hur ska den spänningen påverka filmen?

Även efter att han befunnits frisk är Björnstrand bruten. Rollen är svår, men svårare måste misstanken vara att hans vän Ingmar bedragit honom. Bergman förblir emellertid tillsynes osentimental. Vid ett tillfälle oroar sig maskören ­­­Börje Lundh över att Björnstrands utseende förändrats; han har magrat betydligt. De frågar Bergman hur de skall göra, eftersom filmens första hälft ännu inte är inspelad: "Det gör inget om han är lite hålig där i kinderna. Bara bra i stället. Magra på du, bara!"

Anklagelserna mot Bergmans roll i den här otäcka historien – som såvitt vi vet endast består i en felaktig diagnos och en överslätande attityd – har inte upphört. I samband med TV-premiären av Saraband 2003 skrev dottern Gabrielle Björnstrand en debattartikel i Expressen under rubriken "Gabrielle Björnstrand om sin far: Bergman psykade sin favoritskådespelare".

Hon konstaterar att "ingen arbetsledare har rätt att missbruka människor och det finns ingen specialetik för så kallade genier." I sammanhanget är det på sin plats att påminna om Bergmans återkommande tanke om konstnären som kannibal, som för sin verksamhet profiterar på andras lidande: jämför David i Såsom i en spegel, Elisabet Vogler i Persona eller Elis VergérusEn passion.

Björnstrands prestation är, inte minst med tanke på dess villkor, lysande. En av Sveriges främsta skådespelare genom tiderna i sin kanske allra främsta roll. Med Sjömans ord: "Jag ser Gunnars prestation i Nattvardsgästerna växa fram till en stor prestation – men den växer fram ur en ångestpress."

Nattvardsgästerna, Max von Sydow

Max von Sydow (Jonas Persson) hade sedan rollen som Antonius Block i Det sjunde inseglet hunnit bli en etablerad del av den bergmanska skådespelarensemblen.

© AB Svensk Filmindustri


Filmens andra stjärna var Ingrid Thulin, som just återvänt till Sverige efter en hollywoodsejour: hon hade spelat in De fyra ryttarna i regi av Vincente Minnelli. Under inspelningen skulle både hon och Bergman skämta om att hon blivit "hollywoodifierad". Men rollen som Märta Lundberg var långt ifrån glamour. Och även om hennes roll var något mindre krävande än Björnstrands, så var den inte mindre lysande. Den långa scenen när hon – i en enda tagning – läser ett brev rakt in i kameran, utan hjälp av textskyltar eller annat fusk, är ett mästarprov. Att hon knappt blinkar en enda gång under tagningens åtta minuter är det minst svåra i prestationen. Sminkösen Gullan Westfeldt har också påpekat att hon endast en gång, under alla tagningar där Märta Lundberg gråter, har fått lägga på glycerin; tårarna är annars hennes egna.

 

Och inte heller Thulin saknade yttre tryck. Hennes make Harry Schein avskydde filmen – bland annat menade han att repliken om kineserna och atombomben var så löjlig att den liknade Grönköpings Veckoblad. "Jag tyckte att det var så dåligt att jag försökte få Ingrid att säga nej till Nattvardsgästerna. Jag intrigerade som fan, men jag föll på eget grepp?" Mellan tagningarna drog sig Thulin ofta undan, till sitt hotellrum eller så låg hon och vilade på en av kyrkbänkarna, skymd för alla. Bergman: "Ingrid är som bävern på Skansen. Alla stirrar på den men får aldrig ser mer än skylten av henne. Visar sig inte ens när den ska matas."

Sven Nykvist och Bergman hade samarbetat på tre filmer tidigare, Gycklarnas aftonJungfrukällan och den föregående Såsom i en spegel. Den senare hade varit svår inte minst belysningstekniskt. Mycket av filmen skedde i skymning eller gryning, vilket ofta gav dem endast tio minuter att ta scenerna innan det blev för ljust eller mörkt. När Nykvist läst manus till Nattvardsgästerna blev han därför lättad:

– Det här blir enkelt, sa jag till Ingmar. Tre timmar i en kyrka mitt på dan, då förändras inte ljuset mycket.

Ingmar brusade nästan upp.

– Du vet inte mycket, du. Det är precis vad det gör, och det är precis det jag är ute efter. Den gradvisa, nästan omärkliga förändringen, i det närmaste skugglös.

Den blyertsgrå, kontrastfattiga tonen från Såsom i en spegel skulle bibehållas och kraven på realistiskt ljus skärpas. Och som alla andra minns Nykvist inspelningen som oerhört krävande:

Det var inte någon lättsam film i sig och jag ska inte sticka under stol med att jag gick in i filmen under starkt motstånd. Efteråt minns jag den som en tung inspelning - med mycken irritation mellan Ingmar och mig. Samtidigt svetsades vi samman på ett märkligt sätt, och för mig som fotograf är det nog denna film som är den stora vändpunkten, den då jag lärde mig reduceringens stora betydelse, att ta ner allt konstljus, allt ologiskt ljus. Ingmar bokstavligt talat tvingade mig att vara hundraprocentigt realistisk i min ljussättning.

Det finns emellertid en scen där Bergman frångår sina principer om vad de kallar "logiskt" ljus, och det är en av de sista scenerna, under Algot Fröviks diskussion med Tomas om Kristi lidande. "Gör ett vackert ljus, Sven. Frövik är en ängel." Nykvist minns också att i stort sett hela filmen är inspelad i mulet väder.

"Endast i en scen, med Gunnar Björnstrand på knä vid altarringen, ska solen bryta fram genom molnen, Guds nåd! Det var den svåraste scenen av alla. Vi skulle i en åkning från kyrkportens mörker följa den solstråle som bryter fram och sakta glider över kyrkfönstren för att till sist stanna vid altaret." Och han sammanfattar: "Från ljussynpunkt är Nattvardsgästerna en av Ingmars märkligaste filmer, men det är få som tänker på det när de ser den. Enkelhet är otacksammare än skönljus. Ingen begriper vilket arbete som ligger bakom."


Efterspel
Nattvardsgästerna är den första av Bergmans filmer där man påbörjar redigeringsarbetet redan under inspelningen. Ett rum på hotellet i Rättvik där man bor tjänstgör som provisoriskt klipprum. Den 22 november 1961 går Bergman och Nykvist tillsammans med klipparen Ulla Ryghe igenom alla tagningar med kyrkointeriörer, som tagits i Skattungbyns kyrka. Under kontrollkörningen av kyrkointeriörerna kommer Bergman och Nykvist fram till att bilderna är för vackra: "Hela denna briljans! Detta charmanta över ljuset, tycker inte du att det är fel, Sven?"

De kommer fram till att scenerna måste tas om, och man bestämmer sig för att rekonstruera Skattungbyns kyrka i Råsundaateljéerna. Ulla Ryghe berättar efteråt för Vilgot Sjöman att hon under Bergmans och Nykvists samtal satt tyst och hoppades att de skulle ta om scenerna, annars skulle regissören och fotografen under resten av inspelningen plåga sig själva och sin omgivning med de där tagningarna som aldrig blev riktigt bra.

Inspelningen avslutas den 14 januari 1962. Skådespelarna är sannolikt lättade över att pärsen är över, men för Bergman, Nykvist och Ryghe fortsätter arbetet oförtrutet. För mixaren Olle Jacobsson och ljudläggaren Evald Sandersson har det knappt börjat. Under klippningen funderar Bergman på att klippa ned den inledande mässcenen. Det är en av de mest kompromisslösa scenerna i Bergmans filmografi; den ursprungliga tanken var att den medvetet mördande tråkiga scenen skulle uppta halva filmen.

Sjöman invänder också mot idén med att de lagt ned ett oerhört arbete på den. Bergmans svar: "Tror du det får hindra en" Aldrig nånsin. Är det galet så är det galet; och då ska det ut. Hur mycket man än slet med det." Ulla Ryghe är också skeptisk till att klippa ned scenen, hon tycker att obönhörligheten försvinner. Bergman menar dock att det finns ett publikt skäl att korta den. "Folk kan bli så utmattade av den, att de blir oemottagliga för resten av filmen. Får de tråkigt i början, lyssnar de inte på resten heller." Även i denna sin hittills mest kompromisslösa film kan han inte bortse från publikens krav; "publikhoran" som han lätt kokett har sett sig som, finns ännu kvar i honom.

Nattvardsgästerna, Ingrid Thulin

Märta (Ingrid Thulin): "Gud, varför har du skapat mig evigt missnöjd, rädd och så bitter? Varför måste jag förstå min bedrövelse, varför måste jag lida så mycket in i helvete av min likgiltighet?"

© AB Svensk Filmindustri


Brevscenen hade varit ett elddop under inspelningen, inte bara för Thulin utan också för ljudteknikern som hade oerhörda svårigheter att placera mikrofonen så att alla ljudnyanser kom med men inte kamerasurret. Inte utan bitterhet konstaterar Bergman under ljudmixningen att ingen kommer att förstå vilken teknisk utmaning scenen var: "De tror bara att det är att sätta en kamera rakt framifrån." Han beklagar också den internationella publiken: "Hela brevet förstörs på internationell marknad, för då kommer åskådarens blick att gå upp och ner mellan texten och Ingrids ögon. Synd. Det kommer att bryta hela fascinationen med hennes ögon. Det här är verkligen en specifikt svensk film."

 

Under ljudläggningsarbetet finns heller ingen plats för sentimentalitet. Scenen när Märta ska trösta Tomas vid altaret hade varit oerhört gripande under inspelningen (liksom den är det i den färdiga filmen), men just nu är Bergmans attityd ganska korthuggen, när han beordrar mixaren och ljudläggaren: "Håll ut dialogen, killar, så man får alla dom här smetiga, läskiga kyssarna – det är så att man vill spy på kärringen…. Det ska skälla en hund på Perssons gård (och det ska inte vara nån tax, utan en lappspets)."

Hundskall på hundskall som den stackars ljudläggaren Evald Andersson försöker lägga på avfärdas: "Det där är en arkivhund. Den kan vi inte ha! [...] En arkivhund till. … Nej, killar, nu får ni tamejfan skaffa en riktig hund. Så här kan vi ju inte hålla på."

När arbetet väl är klart och det börjar dra ihop sig för premiär konstaterar Bergman återigen, liksom han gjort redan medan han skrev manuskriptet, att detta knappast blir någon blockbuster. Han och Kenne Fant räknar med att filmen kommer att spela in 400.000 kronor i Sverige, den lägsta summan på länge i Bergmans karriär. De tror sig också säkra på att få ett kvalitetsstöd på 200.000. Dessutom är filmen såld till utlandet för en halv miljon ("stackars satar, dom vet inte vad dom har köpt!"). Så ekonomiskt ska filmen gå ihop, men knappt.

Filmen har offentlig premiär i Stockholm den 11 februari 1963 (den hade haft en recettpremiär i Falun kvällen innan, till förmån för den ratade inspelningslokalen Skattunge kyrka). Pressreaktionen kan sammanfattas i det telegram som Kenne Fant skickade till Bergman, på semester i Schweiz: "Två för. Två emot. En mittemellan." Robin Hood i Stockholms-Tidningen var definitivt emot: "Vad angår mig individen Bergmans religiösa självbespeglingar hit och dit? En persons mellanhavande med Gud ska hållas privat i den egna kammaren, inte mot entré med nöjesskatt på bio."

Lill i Svenska Dagbladet var för, men konstaterar att hon kan bli ensam:

Ingmar Bergman sätter alltså sin publik på det yttersta provet. Tar den emot också denna domedagspredikan utan knot och med öppet sinne, så har han vunnit den definitivt – och en seger över allt konventionellt filmtänkande desslikes. Personligen var jag som alltid ett hjälplöst offer för den Bergmanska suggestionen, den energi som förvisso icke ligger i yttre åthävor och medel, det allvar och angelägenhet varmed han förmedlar sin Jakobskamp och tvingar till deltagande. Jag föreställer mig att många kommer att plågas och vrenskas, att opponera och kritisera, att håna och begabba.

Det fick hon rätt i. Filmen sågs av betydligt färre än vad Bergman blivit van vid (även om de redan i nästa film Tystnaden skulle återvända och till och med mångfaldigas, men sannolikt av dubiösa orsaker; filmen skulle kallas pornografisk). Bergman blev nog sannspådd när han under inspelningens andra dag konstaterade: "I morse hamnade jag i en sjujävla lång bilkö. Jag blev sittande där och såg på förarna i dom andra bilarna. Och tänkte: Du kommer inte att se Nattvardsgästerna, och du kommer inte att se Nattvardsgästerna, och du kommer inte att se?"

Nattvardsgästerna, promotion, programbald

Svenskt programblad för Nattvardsgästerna.

© AB Svensk Filmindustri


Nattvardsgästerna gav också upphov till en teologisk debatt, inte minst som flera dagstidningar gjorde enkäter bland präster om deras intryck av filmen. Som Vilgot Sjöman påpekar, användes filmen utan egen förskyllan som slagträ i den då aktuella debatten mellan hög- och lågkyrklighet, där de förra såg filmen som, med Biskop Bo Giertz ord: "ett mäktigt och skakande dokument över svenska kyrkan i dess djupaste förnedring".

 

Utomlands blev filmen som väntat ganska illa mottagen. Det hade legat nära till hands att Bergmans tanke på filmen som så typiskt 'svensk' skulle göra den obegriplig för den internationella publiken, om det inte varit så att inte heller svenskarna begrep den. 'Tråkig' var det gängse omdömet här som överallt. Newsweek hade en talande rubrik på sin recension: "Wake Up, Ingmar".

Nattvardsgästerna vann ett par priser på mindre festivaler, men av sin samtid betraktades den överlag som en mellanfilm. Det skulle dröja innan den blev erkänd som ett mästerverk (om den nu någonsin har blivit det).

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Ingmar Bergman, Bilder.
  • Ingmar Bergman, Laterna Magica.
  • Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima, Bergman om Berg­man (Norstedts, Stockholm 1970).
  • Gabrielle Björnstrand, "Gabrielle Björnstrand om sin far: Bergman psykade sin favoritskådespelare", Expressen, 12 januari 2004.
  • Lillie Björnstrand, Inte bara applåder, (Stockholm: Tiden, 1975)
  • Sven Nykvist, Vördnad för ljuset: om film och människor, red. Bengt Forslund, (Stockholm: Bonnier, 1997).
  • Vilgot Sjöman, L-136: dagbok med Ingmar Bergman, (Stockholm: Norstedt, 1963).
  • Svensk filmdatabas.
  • Jörn Donner, Ingmar Bergman: Djävulens ansikte, (Stockholm: Aldus/Bonnier, 1965).
  • Svensk filmdatabas.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Regi och manus
  • Sven Nykvist, Foto
  • Ulla Ryghe, Klippning
  • P.A. Lundgren, Arkitekt
  • Max Goldstein, Kläder
  • Börje Lundh, Maskör
  • Gullan Westfelt, Smink
  • Katinka Faragó, Scripta
  • Karl-Arne Bergman, Rekvisita
  • Evald Andersson, Ljudläggning
  • Stig Flodin, Ljudtekniker
  • Olle Jakobsson, Mixning
  • Gerhard Carlsson, Elektriker
  • Yngve Söderlund, Passare
  • Rune Håkansson, Passare
  • Lars-Owe Carlberg, Inspelningsledare
  • Allan Ekelund, Produktionsledare
  • Lenn Hjortzberg , Regiassistent
  • Vilgot Sjöman, Regiassistent
  • Brian Wikström, B-ljud
  • Rolf Holmqvist, Fotoassistent
  • Peter Wester, Fotoassistent
  • Bertha Sånnell, Sömmerska
  • Sten Lindén, Chaufför
  • Gunnar Björnstrand, Tomas Ericsson, präst
  • Ingrid Thulin, Märta Lundberg, lärarinna
  • Gunnel Lindblom, Karin Persson
  • Max von Sydow, Jonas Persson, fiskare, Karins man
  • Allan Edwall, Algot Frövik, kyrkvaktmästare
  • Olof Thunberg, Fredrik Blom, organist
  • Kolbjörn Knudsen, Knut Aronsson, kyrkvärd
  • Elsa Ebbesen-Thornblad, Magdalena Ledfors, änkefru
  • Tor Borong, Johan Åkerblom, hemmansägare, högmässobesökare
  • Helena Palmgren, Doris, Hannas femåriga dotter
  • Eddie Axberg, Johan Strand, pojken i skolsalen
  • Ingmari Hjort, Perssons dotter
  • Stefan Larsson, Perssons ena son
  • Johan Olafs, landsfiskalens medhjälpare
  • Lars-Olof Andersson, Fredrikssons pojke
  • Christer Öhman, Fredrikssons pojke
  • Sirkka Jehkinen, stand-in för Gunnel Lindblom