Teater, 1958

Sagan

I slutet av Malmö-perioden regisserar Bergman för andra gången Hjalmar Bergmans drama.

"Riktigt bra blev det likafullt inte. Det hjälper inte ens att den ene Bergman (Ingmar) gör vad han någonsin kan för att förlösa - och samtidigt balansera - den andres (Hjalmars) verk."

Henrik Sjögren

Mottagande

Uppsättningen blev Bergmans sista på Intiman. Flera kritiker påpekade att pjäsen hade en del inbyggda problem, vilket bland annat visade sig i de tvära kasten mellan det lyriska och det strävt realistiska. Pjäsens linje kunde te sig dunkel och svår att följa, men Bergman lyckades ändå ge texten klarhet och pregnans. Ivar Harrie i Expressen gick så långt som att skriva att Bergmans uppsättning var fulländad och att han överträffat sig själv. Hans Ruin i Snällposten var dock inte helt lika övertygad och menade att regissören inte lyckas överbrygga textens skarvar mellan det romantiska och det realistiska.

Per Erik Wahlund hävdade att Bergman mognat som regissör och utvecklat en förmåga att lyhört tolka istället för att "omtolka". Han fortsatte: "'Sagan' är en av de mjukaste och följsammaste iscensättningar han signerat: den yngre Bergman har ödmjukt underordnat sig den äldre, i trygg förlitan på hans slagrutesäkra dramatiska instinkt".

Liksom flertalet kritiker framhävde Ebbe Linde skådespelarprestationerna, särskilt Naima Wifstrands, men underströk att det hela var resultatet av ett gott kollektivt arbete. "Det var ett lagarbete som befäste Malmös ställning som vår för närvarande mest levande skådebana." Även Bibi Andersson fick mycket beröm.

Henrik Sjögren i Kvällsposten betecknade dramat som "en kärlekens ringdans, där alla är narrar, men mest de som litar till klokheten". Han lyfte fram Ingrid Thulins tolkning av Rose som bärande i uppsättningen: "Den centrala scenen blir den där Rose upptäcker att det inte är kärleken som är dårskapen, utan klokheten, där livets torrt kalkylerande respektabilitet som snärjer i henne i form av den ehrenstålska familjens enighet att för vinnings skull förneka hennes kärlek till Gerhard."

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Margareta Wirmark (red.), Ingmar Bergman: Film och teater i växelverkan, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 1996).
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Paris, Théâtre Sarah Bernardt, 23–25 april 1959
Gästspelet av Sagan sammanföll med Paris-premiären av Smultronstället. Alla tre föreställningarna var utsålda och i publiken fanns utöver Hjalmar Bergmans änka Stina, bland andra Albert Camus, Jeanne Moreau och Samuel Beckett. 400 journalister från 25 länder satt också i salongen.

Hjalmar Bergman skrev pjäsen 1919, men enligt hustrun Stina Bergman bestämdes det att pjäsen inte skulle få spelas förrän makarna var döda. Men Per Lindberg, som kände till stycket, gav sig inte förrän han fick sätta upp pjäsen på Dramatikerstudion i Stockholm 1942.

Flera kritiker har kommenterat att stycket är svårt att karaktärisera och därmed är det också svårt att göra en tolkning som gör alla dess skiftningar och nivåer rättvisa. Pjäsen har till vissa delar en utpräglad lyrisk karaktär som, i andra delar, kontrasteras mot en betydligt mer robust realism som vittnar om författarens insikt om livets brutalitet. Handlingen har karaktär av dröm, av fantasi; det är en saga om kärleken ljus och om svekets svärta. Sagan, dramats huvudperson är den unga flickan, vid namn Gudrun, som för länge, länge sedan blev dränkt av sin käresta, riddar Sune. Självmant håller hon huvudet under vattenytan till dess livet flytt.

Hundra år senare stiger hon upp ur källan och söker gripa in i människornas öden genom att främja kärleken. Det går inte riktigt som hon tänkt sig, men det slutar ändå lyckligt, även om det krävs offer på kärlekens altare. Denna gång är det den fattiga Astrid som älskar riddar Sune, som i sin tur ämnar gifta sig med en dotter, Rose, ur den fina släkten Ehrenståhl. Rose, i sin tur, älskar sin kusin Gerard, en bortskämd och egoistisk cyniker. Romantik blandas med en skildring av beräknande krasshet som leder till ett köpslagande med känslor. Flera, även Ingmar Bergman, har påpekat att pjäsen har stora likheter med Alfred de Mussets pjäs Lek ej med kärleken.