Långfilm, 1947

Skepp till Indialand

Puckelryggig styrman rivaliserar med sin far sjökaptenen om vacker varietésångerskas gunst.

"När jag avslutat Skepp till Indialand greps jag av en euforisk känsla av storhet. Jag tyckte jag var förkrossande bra, fullt i klass med mina franska idoler."
Ingmar Bergman i Bilder

Om filmen

Martin Söderhjelms teaterpjäs Skepp till Indialand uruppfördes på Svenska Teatern i Helsingfors 23 oktober 1946 och hade svensk premiär i Katrineholms Folkets Park.

Bergman i Bilder

Lorens Marmstedt återkom med ett nytt pro­jekt, återigen för Sveriges Folkbiografer: en pjäs av den finlandssvenske författaren Martin Söder­hjelm, Skepp till Indialand. Författaren hade skri­vit ett eget film­manuskript men det var oan­vändbart. Lorens föreslog att han och jag skulle resa till Cannes. Jag skulle skriva manus och han skulle spela roulette. Dessemellan kunde vi äta och dricka gott och träffa för ändamålet lämp­li­ga damer. Det blev en bra tid. Jag bodde i ett litet rum högst upp i Hotel Majestic med utsikt mot järn­vägen och två brandmurar och skrev som en be­satt. På knappt två veckor var manuskriptet fär­digt. Då fanns inte många ord kvar av Martin Sö­derhjelms pjäs. 

Precis som i Kris [1946] finns några partier som visar kraft och vitalitet. Kameran står där den ska, mänskorna beter sig som de ska. I några korta ögonblick gör jag film. När jag avslutat Skepp till Indialand greps jag av en euforisk känsla av storhet. Jag tyckte jag var förkrossande bra, fullt i klass med mina franska idoler. 

Skepp till Indialand, Gertrud Fridh

Gertrud Fridh (Sally) var flitigt använd av Bergman på teaterscenen i både Göteborg och Malmö samt senare även på Dramaten.

© Nordisk Tonefilm/Folkets Hus och Parker

Inspelningen

Inspelningen av Skepp till Indialand påbörjades 28 maj 1947 och avslutades 16 juli 1947. Bergman i Bilder

Innan vi visste ordet av var vi i produktion. Jag hade den här gången mot Marmstedts vilja drivit igenom att Gertrud Fridh skulle göra den kvinnliga huvudrollen. Hon var en högt begåvad men fulskön aktris. Lorens blev skärrad när han såg provfilmen och insisterade på att hon skulle sminkas om. Därigenom kom hon att se ut som ett lu­der i någon fransk melodram.

skepp till Indialand, arkivmaterial, b00100007a

I regimanuset skriver Bergman rörande Sofies (Hjördis Petterson) utseende: "Måste hon det. Hon kan väl vara något så när hyggligt klädd, räcker om hon är härjad."

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

Efterspel

Skepp till Indialand visades vid filmfestivalen i Cannes 1948, där juryn gav filmen ett hedersomnämnande. Bergman i Laterna Magica

Jag tyckte själv att jag hade gjort en alldeles storartad film. Jag var måttlöst stolt över den. Lorens Marmstedt, som hade producerat den, visste väl inte riktigt vad han skulle tro men han tog med sig filmen till Cannes och visade den för olika uppköpare och så ringde han hem och sa 'Du måste klippa minst 400 meter, den är alldeles för tråkig.' Men jag älskade varenda meter i detta mästerverk lika mycket.

Inför premiären var allt som vanligt i sista stund och kopian kom direkt från labbet till biografen denna olycksaliga afton. Jag var där tillsammans med Stina Bergman, Hjalmars änka, som hade varit min chef på manuskriptavdelningen på SF tidigare och jag hade rest upp från Göteborg där jag arbetade på Stadsteatern mot löfte att jag satt på det första flyget ner igen på morgonen. Ja, så började filmen och det visade sig att det var fel på ljudet och jag rusade ut och började bulta på förrän till maskinrummet, men inget hände. Väl inne i salongen upptäcker jag nu att fjärde akten visad före den tredje och åter stod jag utanför den där förbannade plåtdörren till maskinrummet som ingen vill öppna och tjöt och grät. Det var dessutom så på den tiden att kritikerna verkligen gick på premiären och sen direkt till tidningen och skrev. När filmen äntligen var slut uppstod en sanslös oändlig tystnad och sedan gick vi ut för att dränka sorgerna på ett ställe vid Katarinahissen och det är faktiskt den enda gången jag supit på mig så till den milda grad att jag inte minns ett enda smack. Jag vaknade av att tidningsbudet trampade på mig i en port på Artillerigatan. Jag tog mig ut på gatan och fick tag i en taxi och åkte direkt ut till Bromma.

När jag kommer in i den lilla väntsalen, vem sitter inte där, välklädd, välluktande, fräsch och pigg, läsande morgontidningarna som alla innehöll fasansfulla avrättningar av min film, om inte Hasse Ekman och tillsammans med honom en Eva Henning, vacker som en daggkåpa. Själv luktade jag väl både det ena och andra, såg ut som fan och var ju själva bilden av Det Stora Fiaskot. Jag satte mig i ena ändan av väntsalen och tänkte att måtte de inte upptäcka mig. Men Hasse kom fram till mig och sa 'Det var några jävla recensioner - men så var ju filmen inte så bra heller.' Det hade åtminstone varit bättre om akterna kommit i ordning, sa jag. 'Är du säker på det', sa han. Och så skrattade vi tillsammans. Så satt han där bredvid mig och det kändes faktiskt väldigt skönt. 

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Ingmar Bergman, Bilder.
  • Ingmar Bergman, Laterna Magica.
  • Leif Furhammar och Jannike Åhlund, En liten bok om Hasse: Hasse Ekman som filmregissör (Göteborg: Filmkonst nr. 16, 1993).
  • Svensk filmdatabas.

Bilder / videor

Medarbetare