Teater, 1973

Spöksonaten

Tredje gången gillt för Bergman och Spöksonaten. Gertrud Fridh i en dubbelroll som Mumien och Fröken.

"Suveränt självrådig."
Åke Janzon i Svenska Dagbladet

Om uppsättningen

Denna uppsättningen var Bergmans tredje av Strindbergs Spöksonaten. Redan 1941 hade han satt upp den på Medborgarhuset och 1954 regisserade han den på Malmö stadsteater. Dramatikern Strindberg och i synnerhet dennes Spöksonaten kom att bli Bergmans ständiga följeslagare genom hela hans teaterverksamma liv. 

På något sätt har man ju sedan levt med texten i alla år och undan för undan har den öppnat sig. Ofta gör man ju så att man iscensätter den här pjäsen utifrån och inåt. Man börjar med att iscensätta första akten och det går bra. Sedan tar man andra akten och det går också bra. Sedan tar man tredje akten och då går det åt helsike.

Bergman valde denna gång att börja med att lösa tredje akten för att så finna lösningen till hur de två första akterna skulle tolkas. I en intervju i Svenska Dagbladet berättade han: "Dagsmedvetandets logik skall upphöra att fungera i tredje akten, för där härskar en helt annan sorts logik som är mycket mer drastisk och fruktansvärdare. Om man inte förstår att Studenten i sista akten mördar Fröken, undan för undan med ord, då faller hela akten." 

Scenografin öppnade upp spelrummet mer än traditionellt brukligt. Borta var den klassiska husfasaden; i stället var den lika med scenöppningen. Jarl W. Donnér i Sydsvenska Dagbladet tolkade detta symboliskt, som att "vi, åskådarna, är som den falske översten och andra av husets invånare, skenvarelser med obehagliga hemligheter och skuldbelastat förflutet".

Den traditionella rumsinteriören visades under de två sista akterna i form av projektioner. Dessa väggprojektioner raderades ut under spöksupén och ersattes av en projicerad tegelmur. Dessa visades även under tredje akten när Studenten gjorde upp med sitt liv. Donnér tolkade detta som en bild för "livet som ett fängelse – 'dårhuset, tukthuset, bårhuset jorden' som Studenten uttrycker det". Att på detta sätt vända scenbilden utåt mot publiken, var inte nytt för Bergman, han hade tidigare använt greppet i både Vildanden och  Woyzeck.

En utgångspunkt för Bergman var att betrakta händelseförloppet som Strindbergs egen dröm. Den karaktär som närmast kan ses som drömmaren och författarens alter ego är Studenten. Men då Studenten stundtals själv deltar i handlingen kunde han inte helt frikopplas och göras till observatör av skeendet. Bergman löste problematiken genom att ge Mathias Henrikson en sminkning som antydde en Strindbergmask och lät även projicera ett porträtt av Strindberg på mellanaktsridån. På detta vis skulle publiken påminnas om vem som var drömmaren.

Ett nyskapande grepp i denna uppsättning var att låta samma skådespelare, Gertrud Fridh, spela både Fröken och Mumien. På ett tidigt stadium fanns idén att även dubblera Hummel och Studenten. Denna tanke övergavs, men den yttre likheten mellan de två underströks med hjälp av smink.  Likheten mellan Hummel och Studenten, liksom den mellan Mumien och Fröken uppmärksammades också av flera kritiker. Samband och sammanhang trädde fram på ett tydligare sätt och den tredje akten uppfattades nu som mer integrerad med helheten. Dramats inre logik bar hela vägen.

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, (Stockholm: Norstedts Förlag, 1987).
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
  • Egil Törnqvist, Bergman och Strindberg: Spöksonaten - drama och iscensättning Dramaten 1973, (Bokförlaget Prisma, 1973).
  • Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Medarbetare