Television, 1975

Trollflöjten

Kongenial filmatisering av Mozarts opera på fejkad Drottningholmsteater.

"Här finns illusionsteaterns ädla magi. Ingenting är, allting föreställer. I samma ögonblick som ridån går upp manifesteras överenskommelsen mellan scen och salong: Nu diktar vi tillsammans!"
Ingmar Bergman i Bilder

Om filmen

Wolfgang Amadeus Mozarts Trollflöjten är otvivelaktligen en av historiens mest berömda operor. Den uruppfördes 30 september 1791 på Theater auf der Wieden i Wien. Tilläggas kan att librettisten Emanuel Schikaneder vid denna tid även var teaterns chef. Det svenska uruppförandet ägde rum 30 mars 1812 på Kungliga Operan i Stockholm.

Trollflöjten, Josef Köstlinger

Josef Köstlinger (Tamino) och musikern ansvarig för att frambringa den magiska flöjtens förtrollande toner.

Foto: Per Adolphson © SVT Bild

 

Bergmans televisering kom att bli mycket omskriven i pressen redan under förberedelse- och produktionsstadierna. Inte minst var det de för TV jämförelsevis höga produktionskostnaderna som skapade rubriker. Beroende på hur man räknar skulle den komma att kosta mellan 2,5 och 4 miljoner kronor, det överlägset högsta beloppet för en svensk TV-produktion dittills. Precis som i fallen Viskningar och rop och Fanny och Alexander, höjdes irriterade röster som klagade på de resurser som Bergman fick och därmed förvägrades andra, mindre bemedlade regissörer och producenter. TV-producenten John Sune Carlson, som var facklig representant, sade exempelvis senare i en intervju: ”Det var en enorm skillnad mellan de oinskränkta möjligheter som skapades för Bergman – i skärande kontrast till alla andra producenter på TV. Vi hade ju mycket ont om pengar och det har vi fortfarande, säger han. Missnöjet grundade sig inte på avundsjuka utan var ett 'rättvisekrav'.”

Det visade sig dock – som i de andra just anförda fallen ­– att oron var obefogad. Med den omfattande utlandsförsäljningen inräknad blev Trollflöjten en ekonomisk framgång för TV2, med en vinst på ett par miljoner kronor.

Trollflöjten, Håkan Hagegård

För inspelningen lätt Bergman bygga en fullskalig kopia av Drottningholmsteaterns scen i Filmhuset. Trollflöjten skulle komma att bli den överlägset dyraste svenska TV-produktion dittills.

Foto: Per Adolphson © SVT Bild

Inspirationskällor

Bergmans kärlek till Trollflöjten grundlades i tidig ålder. Ur Bilder

Jag var tolv år när jag för första gången såg Trollflöjten på Operan i Stockholm. [...] Jag hade redan då min dockteater. Där spelade jag huvudsakligen sådant som fanns att hämta ur barnbiblioteket Sagas teatervolymer. Vi var fyra tämligen jämnåriga omkring verksamheten. [...] Vi gjorde allting själva: dockor, dockornas kostymer, dekor och belysning. Det fanns både vridscen, sänkscen och rundhorisont. Vi blev alltmer sofistikerade i vårt programval. Jag började se mig om efter skådespel med stiliga belysningar och täta dekorationsbyten. Det var naturligt att Trollflöjten började sysselsätta teaterdirektörens fantasi. En kväll såg direktoratet Trollflöjten och beslöt sätta upp stycket. Tyvärr föll projektet, eftersom det visade sig alltför dyrbart att införskaffa en någorlunda komplett grammofoninspelning av verket.

Trollflöjten har blivit en följeslagare genom livet. [...] Så småningom kom jag till Malmö Stadsteater. På stora scenen gavs minst två operor varje säsong och jag röstade ivrigt för att vi skulle spela Trollflöjten. Jag var angelägen om att själv sätta upp den. Det hade nog blivit så om inte teatern helårsengagerat en tysk operaregissör av den gamla stammen. Han var i sextioårsåldern och hade under en lång karriär satt upp det mesta i operaväg. Det blev naturligtvis han som iscensatte Trollflöjten, en statuarisk mastodont­föreställning med tunga byggnationer. Jag upplevde den med dubbel besvikelse.

Det finns en annan linje som löper samman med min kärlek till Trollflöjten. Som pojke var jag en strövare. En oktoberdag gav jag mig ut till Drottningholm och Drottningholms slottsteater. Av någon anledning var sceningången öppen. Jag trädde in och såg för första gången den just nyrenoverade barockteatern. Jag minns med stor tydlighet att det var en förhäxande upplevelse: ljusdunklet, tystnaden, scenrummet. Jag har i min föreställning alltid sett Trollflöjten innesluten i det där gamla teaterhuset, i den fina akustiska trälådan med sitt milt sluttande scengolv, sina fonder och sidostycken. Här finns illusionsteaterns ädla magi. Ingenting är, allting föreställer. I samma ögonblick som ridån går upp manifesteras överenskommelsen mellan scen och salong: Nu diktar vi tillsammans! Det är alltså självklart att Trollflöjtens drama utspelar sig i barockteatern med barockteaterns effektiva och ojämförliga maskineri.

Fröet såddes i slutet av 60-talet. Radioorkestern hade sedan flera år givit offentliga konserter i Cirkus på Djurgården. [...] En kväll träffade jag dåvarande chefen för musikradion Magnus Enhörning. Vi satt och språkade under pausen och jag påpekade att det här var rätta lokalen för att göra Stravinskijs Oedipus Rex. 'Det gör vi', sa han. [...] Enhörning frågade om jag hade något mer operaförslag och då hör jag mig själv säga: 'Jag vill göra Trollflöjten. Jag vill göra Trollflöjten för TV'. 'Vi gör den med', sa Enhörning, och så började en omständlig beslutsprocess. [...] Utan Magnus Enhörnings envisa entusiasm hade Trollflöjten förblivit ogjord. Han var outröttlig och gammal i gården. Han kunde handgreppen och hittade de rätta beslutsvägarna.

Först av allt behövde vi en dirigent. Jag frågade Hans Schmidt-Isserstedt, en gammal vän. Med ett oefterhärmligt tonfall svarade han: "Nein Ingmar, nicht das alles noch mal!" Det var ett exakt sätt att uttrycka en av komplikationerna med Trollflöjten: musikaliskt är den svindlande svår. Trots detta får dirigenten sällan någon glädje av sina ansträngningar. Jag vände mig därför till Eric Ericson som jag beundrade och respekterade som kör- och oratoriedirigent. Han sa bestämt nej. Men jag gav mig inte. Han hade allt det jag tänkt mig: värmen i musicerandet, lidelsen för människor och - framför allt - en känsla för den naturliga rösten som han utvecklat under sin makalösa väg som kördirigent. Till slut accepterade han.

Eftersom vi inte skulle spela Trollflöjten på en scen utan framför en mikrofon och en kamera hade vi inte behov av stora röster. Vi behövde däremot varma, sinnliga, personliga röster. För mig var det dessutom helt avgörande att pjäsen spelades av unga mänskor, med naturlig närhet till de svindlande kasten mellan glädje och smärta, sentiment och passion. Tamino måste vara en vacker ung man. Pamina måste vara en ljuvlig flicka. För att inte tala om Papageno och Papagena.


Trollflöjten, Birgit Nordin

Maktkampen mellan Sarastro (Ulrik Cold) och Nattens drottning (Birgit Nordin) förvandlades i Bergmans tolkning till scener ur ett äktenskap.

Foto: Per Adolphson © SVT Bild

Inspelning och efterspel

Bergman fortsätter i Bilder:

När vi filmade märkte jag att havandeskapet varit långvarigt. Aldrig har en iscensättning rullat ut sig så hinderlöst. Lösningarna stod i kö och anmälde sig självmant. I inget fall rörde det sig om tvångsförlossning eller en idé som kommit till enbart för att jag skulle visa mig duktig som regissör. Det var en kreativ tid, som dag och natt lyftes och bars av Mozarts musik.

[…] Filmen klipptes på Fårö. När arbetskopian låg färdig med ett komplett ljudband hade vi urpremiär i min dåvarande filmateljé. Premiärgästerna var medarbetare, grannar, barn och barnbarn. Det var en sen augustikväll med magiskt månsken över havet. Vi drack champagne, tände kulörta lyktor och ett litet fyrverkeri.

 

Trollflöjten, bakombild, Nina Harte, Lauri Lehto

Nina Harte kryper in i drakkostymen.

Foto: Per Adolphson © SVT Bild

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Ingmar Bergman, Bilder.
  • Svensk filmdatabas.
  • Svensk filmdatabas.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Regi, manus och man i publiken
  • Wolfgang Amadeus Mozart, Musik och liberetto
  • Måns Reuterswärd, Producent
  • Sven Nykvist, Foto och man i publiken
  • Siv Lundgren, Klippning
  • Henny Noremark, Scenograf
  • Donya Feuer, Koreograf och kvinna i publiken
  • Katinka Faragó, Scripta
  • Karin Erskine, Kläder
  • Britt Falkemo, Smink
  • Bengt Ottekil, Smink
  • Arne Högsander, Dockmakare
  • Rune Larsson, Rekvisita
  • Kenneth Jönsson, Rekvisita
  • Lars Söderberg, Rekvisita
  • Ove Reiman, Ljussättare
  • Anders Bergkvist, Passare
  • Daniel Bergman, Passarassistent och pojke i publiken
  • Eric Ericson, Orkesterledare
  • Peter Hennix, Ljudtekniker
  • Helmut Mühle, Ljudtekniker
  • Bengt Törnkrantz, Mixning
  • Stefan Gustafsson, Elektriker
  • Lars Stålberg, Elektriker
  • Wiktor Paldin, Elektriker
  • Karl Wikander, Snickare
  • Jan Bjelkelöv, Snickare
  • Juha Halminen, Snickare
  • Åke Andersson, Snickare
  • Tove Österberg, Målare
  • Pascual Di Bianco, Målare
  • Anna-Lena Hansen, Målare
  • Cecilia Drott, Smink
  • Lennart Larsson, Målare
  • Stefan Eidin, Passare
  • Ann-Mari Jartelius, Inspelningsledare
  • Lars-Olof Andersson, Produktionssekreterare
  • Thorbjörn Nerdrum, Produktionsassistent
  • Kerstin Forsmark, Regiassistent
  • Lars Karlsson, B-foto
  • Holger Plahn, Ljudassistent
  • Erik Forslund, Ljudassistent
  • Magnus Berglid, Ljudassistent
  • Åsa Wahlgren, Klädassistent
  • Maggie Strindberg, Klädassistent
  • Anne Terselius-Hagegård, Scenografiassistent
  • Emilio Moliner, Scenografiassistent
  • Per Adolphson, Stillbildsfoto
  • Josef Köstlinger, prins Tamino
  • Irma Urrila, prinsessan Pamina
  • Håkan Hagegård, fågelfängaren Papageno
  • Elisabeth Erikson, Papagena
  • Birgit Nordin, Nattens drottning, Paminas mor
  • Ulrik Cold, Sarastro, Paminas far
  • Ragnar Ulfung, Monostatos, moren, vakt
  • Britt-Marie Aruhn, första damen
  • Kirsten Vaupel, andra damen
  • Birgitta Smiding, tredje damen
  • Erik Saedén, Talaren
  • Urban Malmberg, gosse
  • Ansgar Krook, gosse
  • Erland von Heijne, gosse
  • Ulf Johanson, präst
  • Folke Jonsson, präst
  • Hans Kyhle, präst
  • Sven-Erik Jacobsson, präst
  • Einar Larson, präst
  • Sigfrid Svenson, präst
  • Arne Hendriksen, präst
  • Sixten Fark, präst
  • Gösta Bäckelin, präst
  • Gösta Prüzelius, präst
  • Carl Henrik Qvarfordt, präst
  • Bo W. Lindström, lejon
  • Lena Wennergren, tärna
  • Lisbeth Zachrisson, tärna och kvinna i publiken
  • Sonja Lund, tärna
  • Helena Högberg, tärna
  • Elina Lehto, tärna
  • Jane Darling, tärna
  • Nina Harte, tärna
  • Lauri Lehto, draken
  • Hans Dornbusch, vakt i Prövningens hus
  • Jerker Arvidson, vakt i Prövningens hus
  • Erland Josephson, man i publiken
  • Lars-Owe Carlberg, man i publiken
  • Magnus Blomkvist, man i publiken
  • János Herskó, man i publiken
  • Ingrid Bergman, kvinna i publiken
  • Helene Friberg, flicka i publiken