Face to Face

Världspremiär för pjäsen med en virtuos Kerry Fox i den krävande huvudrollen.

Kerry Fox som Jenny. © Sydney Theatre Company.
Face to Face

Världspremiär för pjäsen med en virtuos Kerry Fox i den krävande huvudrollen.

Sydney Theatre Company
Sydney
"Disturbing, powerful and hypnotic, this is a shattering, gripping performance that searingly examines the human psyche."
artsHub

Om uppsättningen

I en intervju med pjäsens bearbetarpar Andrew Upton och Simon Stone (den senare även dess regissör), ställer reportern dem mot väggen med skjutjärnsfrågan hur de uttalar huvudpersonens namn. Deras svar förvånar tydligen:

They call her Jenny, in the Australian-English way, whereas in the Swedish film it is pronounced "Yenni" with a soft "J".

Att Upton och Stone inte sett filmen är emellertid en medveten strategi, vilken Upton förklarar med att man måste undvika onödigt inflytande. Det är texten som är deras råmaterial, inte vare sig den film som fick internationell distribution eller dess teve-förlaga.

På frågan om varför de är så intresserade av just kvinnor på (eller över) gränsen till nervsammanbrott svarar Stone indignerat att de inte är det: Hamlet, Lear, Macbeth och Othello torteras varje dag på en scen någonstans och tillåts vara tragiska offer, ingen frågar varför deras regissörer är särskilt intresserade av män i kris. Det är mer förvånande att det inte finns fler pjäser om den andra halvan av befolkningen.

 

Ansikte mot ansikte är emellertid en pjäs om en kvinna i mental nerförsbacke, och upphovspersonerna är nöjda med resultatet. Med Stones ord:

 

We've essentially created a purgatory on stage for Jenny, a self-enforced purgatory that she's not allowed out of until she's paid her dues to her own subconscious.

Att den bärande rollen är krävande behöver knappast tilläggas, men Kerry Fox har varit med förr. Hennes roll i Cruel and Tender (efter Sofokles Kvinnorna i Trachis) på prestigefulla Londonteatern Young Vic var kanske hennes stora scengenombrott, men nyzeeländskan hade och har även en rad imponerande filmgestaltningar på sitt cv, inklusive  Jane Campions An Angel at My Table, Danny Boyles Shallow Grave och Michael Winterbottoms Welcome to Sarajevo. Och efter de omtalade icke-fejkade sexscenerna  i Patrice Chéraus Intimacy är Fox redo också för en skärseld på scen.

Men enkelt är det inte. På frågan hur hon skulle beskriva rollen svarar hon med ett skratt: "Jag antar att jag skulle använda orden 'ohyggligt plågsam'."

Mitchell Butel tar sig an rollen som Tomas (spelad av Erland Josephson en gång i tiden). Butel är i Australien mest känd som komiker, och konstaterar att denna pjäs inte direkt är någon skrattfest:

But it's not gloomy, either. Simon's natural bent is gloom with irony. It's almost a tragicomedy. It will be quite different to the Bergman film.

 

Lynne Lancaster i artsHub var imponerad av uppsättningen:

The language can be quite strong in this STC adaptation, but also acerbic and witty. The staging is mostly simple and stark, especially in the first half, with just a chair or a lamp or similar to indicate the scene, and Stone’s direction ensures a fluid, cinematic production with elegantly choreographed and efficient scene changes.

Is Jenny, as some people claim, unable to love? Over the course of the play we learn about Jenny’s childhood abuse, her claustrophobia, and her guilt over a cousin’s death. She is haunted by a vision of her grandmother’s face so distorted by anger she can barely recognise it, and does not want to become unrecognizable herself; rather, she wants to be real. Damaged and disturbed herself, can she now fruitfully help others? Or, as is claimed by some, does she vicariously enjoy their suffering? She is a doctor but stubbornly refuses to admit she is sick. As Jenny, Kerry Fox gives a magnificent performance, and her performance of the suicide monologue is particularly brilliant.

There is fine acting from the rest of the ensemble too. Wendy Hughes as the sarcastic, unloving Aunt is excellent. John Gaden as the uncle is superb – dwelling on childhood memories of Jenny, but worried about losing his mind. We mostly see him in pyjamas trying to fix a broken clock – trying to stop time, or turn time back?

Jenny’s rather uncaring, aloof husband Wenkel (who is also her doctor in her delirium), a bearded smoker with glasses, is authoritatively played by Humphrey Bowen. Jessica Nash as Jenny’s daughter, Anna, gradually and reluctantly comes to understand her mother a little better, learning some of her secrets. Can their relationship be mended?

Jenny’s handsome lover, Tomas, stalwart and supportive, is marvellously played by Mitchell Butel. Jenny’s patient, Maria, who opens the show, skittering across the stage in a chair, and who defiantly challenges Jenny’s morals and professionalism, was excellently played by Anna Martin.

As is said in the play, we are all victims of a desperate need for meaning.

Disturbing, powerful and hypnotic, this is a shattering, gripping performance that searingly examines the human psyche. 

 

Källor

  • Matthew Westwood, 'Another woman on the verge an essential part of the show', The Australian, 26 july 2012.
  • Elissa Blake, 'Interview: Kerry Fox', Brisbane Times, 28 juli, 2012.
  • Elissa Blake, 'The best medicine', Brisbane Times, 3 augusti, 2012.
  • Lynne Lancaster, 'Face to Face', artsHub, 14 augusti, 2012.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Text
  • Andrew Upton och Simon Stone, Bearbetning
  • Simon Stone, Regissör
  • Nick Schlieper, Scenografi och ljussättning
  • Alice Babidge, Kostym
  • Stefan Gregory, Musik och ljuddesign
  • Tom Wright, Dramaturg
  • Kerry Fox, Jenny
  • I övriga roller:, Humphrey Bower, Mitchell Butel, John Gaden, Wendy Hughes, Anna Martin, Jessica Nash, Queenie van de Zandt, Dylan Young

Fler uppsättningar av Ansikte mot ansikte