Höstsonaten

Den nordiska premiären av Höstsonaten på Svenska Teatern i Helsingfors utgjorde också premiären för ett scenframförande av texten på svenska.

Höstsonaten

Den nordiska premiären av Höstsonaten på Svenska Teatern i Helsingfors utgjorde också premiären för ett scenframförande av texten på svenska.

Svenska Teatern

Helsingfors

"[D]et yttersta temat i Höstsonaten är att livet inte är svartvitt och att barmhärtighet borde vara en del av människorna."

Raija-Sinikka Rantala

Om uppsättningen

Svenska Teaterns uppsättning av Bergmans kyliga familjedrama uppmärksammades bland annat för sin scenografi och musik. I scentidningen Nummer skrev Ylva Lagercrantz bland annat:

Inledningen på Svenska teatern är vacker som en oktobergryning. Bach berömda cellosvit framförs av Mikko Lehtola bakom vita gradänger i fonden, gradänger som skapar djup i rummet och samtidigt fungerar som projektionsduk för ett blågrått Östersjöhav, både kallt och tröstansfullt på en gång – och något som enligt regissören får påminna om Ingmar Bergmans närvaro på scenen, hans sista timmar på Fårö.

I Åbobaserade Turun Sanomat beskrev Eeva Kempii vad hon uppfattade som uppsättningens harmoniska helhet, hur alla föreställningens element verkade passa ihop och bildade en vacker helhet. Mor och dotter menade hon vidare hade här lösgjort sig från sina filmiska förebilder och föreställningen öppnade, trots hindren, upp för nya möjligheter att övervinna konsekvenserna av en svår barndom. Svenska Teaterns uppsättning av Höstsonaten var, enligt henne, stillsam teater, subtil men grundlig och stark.

Även Elisabeth Nordgren beskrev scenbildens och musikens betydelse i finlandssvenska Hufvudstadsbladet:

Den musik vi får höra under föreställningens gång av Chopin, Bach, Beethoven och Mikko Lehtola som också spelar cello, går igen som svajande, svävande toner i den symboliska scenografin gjord av Minna Välimäki. Tunna tygsjok återger långsamt fallande höstlöv, dansande trädstammar och trädgrenar samt grafiska slingor som associerar till noter.

Skådespeleriet fick övervägande positiv kritik. Lars Ring i Svenska Dagbladet skrev bland annat:

Samtliga på scenen, också Anna Hultin som Eva, Marcus Groth som hennes man Viktor och Joanna Wingren som Helena, spelar väl men återhållet. Ensemblen är försedd med små mikrofoner som förstärker talet men intimiteten infinner sig aldrig. Vi hör och ser men saknar känslor som når ut från scenen. Det hela är märkligt livlöst även om speltemperaturen stiger under andra akten då dottern konfronterar modern som reser därifrån.

Christina Indrenius-Zalewskis påtvingade spel på kryckor och i rullstol, menar han dock "fungerar och blir till och med en lyckad bild av själsligt handikapp och en pendang till dottern Helena, hon som nu är helt spastisk".

Till skillnad från Ring upplevde Ylva Lagercrantz spelet som delvis forcerat. Hon skriver bland annat: "Första akten börjar också lite för högljudd. Dottern Eva (Anna Hultin) spelar för forcerat och scenerna hittar inte riktigt någon rytm. Efter paus blir det lugnare, scenerna går inåt och är mycket dovare i färg, form och rytm."

Elisabeth Nordgren framhöll såväl det återhållna som det mer expressiva spelet: "På Svenska Teatern gör Christina Indrenius-Zalewski den egoistiska Charlotte med ett ganska dämpat, svalt utspel medan Anna Hultins dotter Eva blir allt mera emotionellt berörd och häftig sina fördömanden av moderns beteende."

Suna Vuori, recensent för Finlands största tidning Helsingin Sanomat, var mycket kritisk mot Svenska Teaterns uppsättning. Hon upplevde regin som klichéartad och skådespeleriet ytligt och menade bland annat att skådespelarna verkade ha svårt att komma in i föreställningen, som om de vill värna sig från dramats djupare känslor genom att enbart läsa sina repliker istället för att faktiskt genomleva dem. Därmed blev också Christina Indrenius-Zalewskis Charlotte reserverad och passiv snarare än offensiv. Som ett av få positiva element framhöll hon Marcus Groth i rollen som Victor som, åtminstone bitvis, nådde ut till publiken med sin längtan och sorg. Till föreställningens stora behållning utnämnde hon musiken och Mikko Lehtolas cellospel. Även Bergmans text höll måttet. Var och en kan, enligt henne, känna igen sig i den mor- dotterrelation som skildras.

Ingmar Bergmans text kommenterades även i flera andra recensioner. Ylva Lagercrantz skrev till exempel: "Initiativet att ge Höstsonaten nordisk premiär på teaterscenen är hedervärt. Det här är ett manus med hög scenkvalitet." Lars Ring upplevde att släktskapet mellan Ingmar Bergmans text och dramatiker som Strindberg och Tjechov blev tydligare när texten framfördes utan filmens närbilder och klipp. Han menade bland annat att modern skulle kunna vara hämtad ur Strindbergs Pelikanen och tematiken från Tjechovs Måsen. Ring menade vidare att moderns roll även speglar Ingmar Bergman själv: "Han är på en gång en kvinnlig variant av Konstnären som försakar sina barn men han är också Eva, ett offer för en stark, känslokall far."

Källor

Ylva Lagercrantz, Scentidningen Nummer, 25 augusti 2007.
Elisabeth Nordgren, Hufvudstadsbladet, 27 augusti 2007.
Lars Ring, Svenska Dagbladet, 26 augusti 2007.
Suna Vuori, Helsingin Sanomat, 27 ugusti 2007
Eeva Kempii, Turun Sanomat, 26 augusti 2007.

Redaktionen för Face to Face träffade regissören till Höstsonaten, Raija-Sinikka Rantala, bara en timme innan föreställningen fick nordisk premiär på Svenska Teatern i Helsingfors.

Varför Höstsonaten?
Jag såg filmen 1978 och tyckte att den var så fin, inte minst Ingrid Bergmans rolltolkning. Filmen innehöll kvinnoroller som faktiskt var människor, inte bara redskap. Så hittade jag den på bibliotekshyllan och såg att den var skriven i pjäsform.

Jag ansökte om pjäsen första gången när jag tillträdde som chef för Lahti stadsteater 1985. Där fanns en skådespelerska som jag tyckte skulle passa som Charlotte. Jag skrev ett brev till Ingmar Bergman och fick ett vänligt och hjärtligt nej, som hänvisade till att materialet var alltför personligt. Jag försökte igen på 90-talet, under tiden som chef på Helsingfors stadsteater, men svaret var fortfarande nej. Men så förra sommaren fick jag besked att den franska agenten fått positivt besked om att jag skulle få göra den i Luxemburg.

Pjäsen innehåller rika människobilder där ingen har rätt, varje människa skildras med egna förhoppningar, precis som i livet. I Ingmar Bergmans form finns alltid innehåll, aldrig bara experiment. Man behöver inte alls vara konstnär för att känna igen sig, den där smärtan finns i oss alla, i alla som måste kombinera arbete med familj.

Egentligen är det fint att jag inte fått rättigheterna att sätta upp Höstsonaten tidigare. Jag har en annan livserfarenhet nu, jag har till exempel en dotter som själv är skådespelare, vilket inte varit helt lätt. Min syn på mammarollen har förändrats.

Skiljer sig Höstsonatens kvinnoporträtt från Bergmans andra?
Ja, läser man Laterna Magica ser man att de innehåller så mycket av honom själv, att det inte specifikt handlar om kvinnoroller.

Jag har jämfört film- och pjästexten och även använt delar av det han själv inte använt i filmen i uppsättningen. Jag har också lagt till ett par repliker som förklarar Charlottes brutna ben. Men jag tror vi gör honom rätta.

Han har så klart mycket stort anseende här, jag tror att det nordiska i mycket är gemensamt.

På sätt och vis. Jag har fått ihop något av ett dreamteam, Christina (Indrenius-Zalewski) har jag velat arbeta tillsammans med länge och även Marcus Groth. Det här är dessutom hans första roll sedan han tog engagemang i teaterns fasta ensemble. Anna Hultin arbetar med en Suzukimetod för skådespelare som även jag arbetat med. Joanna Wingren såg jag som Brandon Teena i uppsättningen av Teena, baserad på händelseförloppet som även skildras i filmen Boys don?t cry, och insåg att hon skulle vara perfekt för rollen.

Det skulle i så fall vara Liv Ullmanns rolltolkning. Jag kan inte riktigt förstå den. Jag har velat göra en Eva som är mer på samma nivå som de övriga karaktärerna. Jag har som estetisk princip att skapa förståelse för alla människor. Ingen står på scen utan att fylla en uppgift.

Det finns tre förutsättningar för att jag ska vilja arbeta med en pjäs. Först och främst en viktig historia. Sedan krävs skådespelare som efterspelar verkligheten sanningsenligt, som ger sig själva till karaktärerna och inte är likgiltiga. Och för det tredje ska det finnas en scenlösning som inte enbart imiterar livet som det ser ut, utan gör något mer. Scenografen ska kunna skapa en relevant lösning som också ger ytterligare dimension.

Utöver Chopinpreludiet har vi en cellist, Mikko Lehtola, som spelar en del Bach, bland annat det Saraband som Ingmar Bergman tydligen valde för sin begravning. Lehtola har även komponerat egen musik utifrån de Bachstycken som spelas.

Kärlek är alltid en svår fråga. Ju mer du älskar en människa, ju grymmare blir du. Jag tror inte det finns människor som aldrig skulle kunna älska alls. Allt färgas av förväntningarna på vad kärlek är. Men det yttersta temat i Höstsonaten är att livet inte är svartvitt och att barmhärtighet borde vara en del av människorna.

(24 aug 2007)

"Om 'Break a leg' ska tolkas bokstavligen, så har Ingmar Bergman galghumorn i behåll. Samma dygn som han gick bort bröt nämligen skådespelerskan Christina Indrenius-Zalewski (Charlotte) benet, bara två veckor innan premiären av Höstsonaten på Svenska teatern i Finland.
[-]
Scenografin (Minna Välimäki) integrerad med musiken är också oerhört vacker. Möjligen kan jag önska en mindre teatral iscensättningen - om man nu kan önska sig det på en scen, en uppsättning med fler närbilder och pauser."
-Ylva Lagercrantz i Scentidningen Nummer

"Höstsonaten från 1978 blir i regissören Raija-Sinikka Rantalas tolkning ett känsligt, tydligen medvetet traditionellt psykodrama med mycket prat, långsamt tempo, fascinerande scenografi och cellotoner.
[-]
I föreställningens struktur ställs första aktens vibrerande, litet kyliga spänningar, som anas under den lugna ytan, kontrapunktiskt till andra aktens häftiga eruptioner, starka känslor, uppgörelser och upplösningar."
- Elisabeth Nordgren i Hufvudstadsbladet

"Hela tiden spelar Mikko Lethola cello, slingor av smärta, klarsyn och eufori som lägger en undertext av poesi till uppsättningen."
Lars Ring i Svenska Dagbladet

Suna Vuori, recensent för Finlands största tidning, Helsingin Sanomat ansåg att filmens lakoniska ton förlorats i denna scentappning som hon ansåg vara svulstig och full av pekpinnar. Hon retade sig också på det regn av höstlöv som i slutet av föreställningen föll över scenen och menade att något sådant inte hör hemma i en uppsättning på 2000-talet.