Persona

Fint mottagande för finlandssvensk uppsättning (som senare spelades på finska på Åbo stadsteater).

Foto: Hanna Koikkalainen/Ville Kurki/Sam Sihvonen
Persona

Fint mottagande för finlandssvensk uppsättning (som senare spelades på finska på Åbo stadsteater).

Åbo svenska teater
Turku
"Det är en föreställning som man kanske i normala fall inte skulle få se på en institutionsteater, den erbjuder något utöver den vanliga repertoaren. Det är en konstnärligt intensiv helhet som visar ett brett spektrum av det mänskliga."
Carmela Johansson, Ny Tid

Om uppsättningen

"Det är ingen liten utmaning", sade Silja Sahlgren-Fodstad i Svenaka Yles program Kulturtimmen, "som regissören Ville Kurki och Åbo Svenska Teater (i samarbete med Grus Grus Teatteri och Åbo Stadsteater) antagit när man valt att sätta upp Ingmar Bergmans 'Persona'. Dels handlar det om en svår text, dels är det omöjligt att inte utsättas för jämförelser med förlagan. Redan ambitionen att försöka överföra en visuellt experimenterande film till scenen är dock värd en eloge i sig. Detsamma gäller modet att spela med rena, avskalade ytor och skapa ett scenutrymme som står i samklang med filmens svartvita värld. Men räcker det?

Svaret blev ett nja:

Åbo Svenska Teaters studioscen är alldeles säkert rätt utrymme för en pjäs där det mesta handlar om intima möten under vilka ord ideligen krockar med tystnad, där varje blick är betydelsebärande och mycket sägs med små gester. Skådespelarna tar plats framför en vit bakgrund som man genast inser att kommer att fungera som ett slags bioduk mot vilken olika projektioner avtecknar sig.

Projektionerna (signerade Virpi Kettu och Ville Kurki) som man spelar synnerligen frikostigt med är av varierande art; ibland handlar det bara om att skapa en bakgrund, ibland ställs man inför ett flimrande bildcollage och däremellan växer det fram grafiska rutformationer som visserligen skapar djup, men som samtidigt känns både kantiga och hårda. Visuella intryck i alla ära – men stundvis önskar man att teamet tagit ut svängarna mer på teaterspråkets egna villkor istället för att flirta med filmmediet. Något som känns extra onödigt då förlagan är en film.

Bäst fungerar bildbakgrunden då ett upprörande brev som Alma får ta del av projiceras på duken istället för att man hör henne läsa upp det. Orden knackas fram som på en gammal skrivmaskin tills de småningom börjar flyta ut i kanterna för att slutligen bli oläsliga. Här är effekten stark, talande och påträngande. Mindre bra är försöket att göra en slags skuggteaterversion av den centrala scen då Elisabet skär upp foten på en glasskärva som Alma medvetet låtit bli liggande på terrassen. Känner man inte till scenen från tidigare är det ifrågasatt om man överhuvudtaget hinner uppfatta vare sig det som sker eller händelsens innebörd.

Och konstaterar:

Texten i ”Persona” är inte lätt att levandegöra på en scen. De långa monologerna som varvas med fragmentariska uttryck för olika sinnestillstånd måste spelas ut mot någonting annat än enbart tystnad för att få fotfäste hos åskådaren. De sekvenser som fungerar bäst är de där Alma arbetar upp sig till en påtaglig emotionell laddning; när hon berättar om ett erotiskt sommaräventyr eller då hon flippar ut helt och hånar Elisabet för dennas ångestladdade relation till barnet hon egentligen aldrig ville ha. De mer vardagliga sekvenserna är det betydligt svårare att få grepp om, att engagera sig i.

Skådespelarna gör vad de kan av till buds stående medel. Minna Hämäläinen lyckas skapa en fin intensitet genom att tala med varje anletsdrag och varje återhållen rörelse medan Sofia Molin lever upp varje gång hon får sätta mera glöd under den ordmassa hon hela tiden tvingas leverera. På ett avväpnande sätt lyckas hon med jämna mellanrum väva in små skrattsalvor i de i grunden allvarliga monologerna. Däremot kommer man inte ifrån att textens poetiska kvaliteter (som fungerar så bra i kombination med filmens drömlika bildspråk) går lite förlorade då orden yttras mot en kal bakgrund – även om texten rent innehållsmässigt fortfarande fungerar.

Carmela Johansson i Ny Tid var mer odelad entusiastisk:

Persona på Åbo svenska teater är en intensiv upplevelse.  Snygga bilder och videoprojektioner ramar in helheten, men styrkan ligger i skådespelarprestationerna.

Angående de sistnämnda utvecklar recensenten sig:

Minna Hämäläinen gör en stark tolkning som Elisabeth Vogler. Hennes ögon är intensiva och levande från första stund och under hela den drygt en timme långa föreställningen. Eftersom fru Vogler inte säger något är det istället ögonen som talar och de säger desto mer. Senare blir kommunikationen levande också på andra sätt, men Hämäläinens styrka sitter ändå i detaljerna. Skrattet, en blick, minspelet, huvudvändningarna, allt skapar en fru Vogler som är lagom mystisk. Under föreställningen väcks nyfikenheten kring hennes person, man vill veta mer. Men det finns också en oro över vad som döljer sig under ytan.

Sjuksköterskan Alma verkar först vara en lågmäld karaktär. En tråkig person, som inte gör så mycket väsen av sig. Tystnaden hos fru Vogler gör däremot att det kommer fram nya sidor hos henne. Hon börjar tala och då hon väl börjat kan hon inte sluta. Sofia Molins Alma växer under föreställningens gång. I början känns skådespelandet lite ytligt, men kanske handlar det också om att hon då som Alma följer de regler som samhället satt upp om hur en kvinna ska vara, och därmed spelar en falsk roll. Ju längre föreställningen går desto mera växer och fördjupas Almas karaktär.

 

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Text
  • Ville Kurki, Regi och bearbetning
  • Jouni Haavisto, Ljusplanering
  • Kalle Terästö, Ljudplanering
  • Virpi Kettu och Ville Kurki, Visuell planering, bilder och video
  • Arbetsgruppen samt Ellinor Hellström och Sirpa Lindqvist, Kostym
  • Svante Olsson, Rekvisita
  • Sabina Segerström, Frisyr och mask
  • Hanna Koikkalainen, Ville Kurki, Foto
  • Minna Hämäläinen, Elisabet Vogler
  • Sofia Molin, Alma
  • Persona är ett samarbete mellan Grus grus teatteri, Åbo svenska teater och Åbo stadsteater.