Höstsonaten

Den nordiska premiären av Höstsonaten på Svenska Teatern i Helsingfors utgjorde också premiären för ett scenframförande av texten på svenska.

Höstsonaten

Den nordiska premiären av Höstsonaten på Svenska Teatern i Helsingfors utgjorde också premiären för ett scenframförande av texten på svenska.

Svenska Teatern
Helsingfors
"[D]et yttersta temat i Höstsonaten är att livet inte är svartvitt och att barmhärtighet borde vara en del av människorna."
Raija-Sinikka Rantala

Om uppsättningen

 

Svenska Teaterns uppsättning av Bergmans kyliga familjedrama uppmärksammades bland annat för sin scenografi och musik. I scentidningen Nummer skrev Ylva Lagercrantz bland annat:

Inledningen på Svenska teatern är vacker som en oktobergryning. Bach berömda cellosvit framförs av Mikko Lehtola bakom vita gradänger i fonden, gradänger som skapar djup i rummet och samtidigt fungerar som projektionsduk för ett blågrått Östersjöhav, både kallt och tröstansfullt på en gång –  och något som enligt regissören får påminna om Ingmar Bergmans närvaro på scenen, hans sista timmar på Fårö.

I Åbobaserade Turun Sanomat beskrev Eeva Kempii vad hon uppfattade som uppsättningens harmoniska helhet, hur alla föreställningens element verkade passa ihop och bildade en vacker helhet. Mor och dotter menade hon vidare hade här lösgjort sig från sina filmiska förebilder och föreställningen öppnade, trots hindren, upp för nya möjligheter att övervinna konsekvenserna av en svår barndom. Svenska Teaterns uppsättning av Höstsonaten var, enligt henne, stillsam teater, subtil men grundlig och stark.

Även Elisabeth Nordgren beskrev scenbildens och musikens betydelse i finlandssvenska Hufvudstadsbladet:

Den musik vi får höra under föreställningens gång av Chopin, Bach, Beethoven och Mikko Lehtola som också spelar cello, går igen som svajande, svävande toner i den symboliska scenografin gjord av Minna Välimäki. Tunna tygsjok återger långsamt fallande höstlöv, dansande trädstammar och trädgrenar samt grafiska slingor som associerar till noter.

Skådespeleriet fick övervägande positiv kritik. Lars Ring i Svenska Dagbladet skrev bland annat:

Samtliga på scenen, också Anna Hultin som Eva, Marcus Groth som hennes man Viktor och Joanna Wingren som Helena, spelar väl men återhållet. Ensemblen är försedd med små mikrofoner som förstärker talet men intimiteten infinner sig aldrig. Vi hör och ser men saknar känslor som når ut från scenen. Det hela är märkligt livlöst även om speltemperaturen stiger under andra akten då dottern konfronterar modern som reser därifrån.

Christina Indrenius-Zalewskis påtvingade spel på kryckor och i rullstol, menar han dock "fungerar och blir till och med en lyckad bild av själsligt handikapp och en pendang till dottern Helena, hon som nu är helt spastisk".

Till skillnad från Ring upplevde Ylva Lagercrantz spelet som delvis forcerat. Hon skriver bland annat: "Första akten börjar också lite för högljudd. Dottern Eva (Anna Hultin) spelar för forcerat och scenerna hittar inte riktigt någon rytm. Efter paus blir det lugnare, scenerna går inåt och är mycket dovare i färg, form och rytm."

Elisabeth Nordgren framhöll såväl det återhållna som det mer expressiva spelet: "På Svenska Teatern gör Christina Indrenius-Zalewski den egoistiska Charlotte med ett ganska dämpat, svalt utspel medan Anna Hultins dotter Eva blir allt mera emotionellt berörd och häftig sina fördömanden av moderns beteende."

Suna Vuori, recensent för Finlands största tidning Helsingin Sanomat, var mycket kritisk mot Svenska Teaterns uppsättning. Hon upplevde regin som klichéartad och skådespeleriet ytligt och menade bland annat att skådespelarna verkade ha svårt att komma in i föreställningen, som om de vill värna sig från dramats djupare känslor genom att enbart läsa sina repliker istället för att faktiskt genomleva dem. Därmed blev också Christina Indrenius-Zalewskis Charlotte reserverad och passiv snarare än offensiv. Som ett av få positiva element framhöll hon Marcus Groth i rollen som Victor som, åtminstone bitvis, nådde ut till publiken med sin längtan och sorg. Till föreställningens stora behållning utnämnde hon musiken och Mikko Lehtolas cellospel.  Även Bergmans text höll måttet. Var och en kan, enligt henne, känna igen sig i den mor- dotterrelation som skildras.

Ingmar Bergmans text kommenterades även i flera andra recensioner. Ylva Lagercrantz skrev till exempel: "Initiativet att ge Höstsonaten nordisk premiär på teaterscenen är hedervärt. Det här är ett manus med hög scenkvalitet." Lars Ring upplevde att släktskapet mellan Ingmar Bergmans text och dramatiker som Strindberg och Tjechov blev tydligare när texten framfördes utan filmens närbilder och klipp. Han menade bland annat att modern skulle kunna vara hämtad ur Strindbergs Pelikanen och tematiken från Tjechovs Måsen. Ring menade vidare att moderns roll även speglar Ingmar Bergman själv: "Han är på en gång en kvinnlig variant av Konstnären som försakar sina barn men han är också Eva, ett offer för en stark, känslokall far."

Källor

  • Ylva Lagercrantz, Scentidningen Nummer, 25 augusti 2007.
  • Elisabeth Nordgren, Hufvudstadsbladet, 27 augusti 2007.
  • Lars Ring, Svenska Dagbladet, 26 augusti 2007.
  • Suna Vuori, Helsingin Sanomat, 27 ugusti 2007
  • Eeva Kempii, Turun Sanomat, 26 augusti 2007.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Författare
  • Raija-Sinikka Rantala, Regi
  • Minna Välimäki, Scenografi
  • Christina Indrenius-Zalewski, Charlotte
  • Anna Hultin, Eva
  • Marcus Groth, Viktor
  • Joanna Wingren, Helena
  • Mikko Lehtola, Cellist

Fler uppsättningar av Höstsonaten