Höstsonaten

Hyllningar till andra svenska uppsättningen av pjäsen.

Gunilla Röör och Kirsti Stubø i Höstsonaten. Foto: Petra Hellberg.
Höstsonaten

Hyllningar till andra svenska uppsättningen av pjäsen.

Kulturhuset Stadsteatern
Stockholm
"Höstsonaten är ett kammarspel infogat i musik; Ingmar Bergmans film från 1978 är lika formstark som Bruno Mathsson-fåtöljerna på scenen i Åsa Melldahls iscensättning."
Margareta Sörenson, Expressen

Om uppsättningen

Evas mamma packar ner sin röda Diorklänning och sätter sig i bilen. En aktris före sin entré. Vansinnigt rädd men samlad. Leende. Visst är hon lika storslagen som alltid? Hon ska stanna flera dagar hos sin dotter som hon inte sett på sju år. De ska rå om varandra. Det ska inte gå fel. Inte den här gången. Men vem är mest hjälplös? Mor eller dotter?

I recensionerna lyftes i synnerhet skådespelarna fram. "Gunilla Röör gör konsertpianisten Charlotte, filmens Ingrid Bergman, både så att man kan ana en slags hyllning garnerad med ett uns ironi och tryfferad med mycket humor och insikt; självinsikt också." (Expressen). "Gunilla Röör vägrar låta Charlottes roll vara entydigt ond även om hon skickligt visar upp hennes förmåga att växla mellan roller: nasal, bortskämd världsstjärna och vardaglig, aldrig uppvuxen flicka. Kirsti Stubø gör dottern till en hämndgudinna, obönhörligt straffar hon sin mor, lägger kallhamrat enorma bördor på hennes känsliga rygg, nästan djävulskt, nästan fundamentalistiskt." (SvD) "Och jag upptäcker på nytt ännu en Bergman-präst som tvivlar, älskar och längtar; Christer Fant spelar Evas man Viktor så hjärtslitande diskret att det knappt går att ta ögonen ifrån honom." (Expressen)

Ljussättningen och scenografins Verfremdungs-antydningar, liksom att scenbilden hämtat åtskilligt från Bergmans egen inredning, uppmärksammades av exempelvis Expressen: "Här pågår en filminspelning i en ateljé, med väl synliga strålkastarramper bakom scenografin. Det ser ut som hemma hos Ingmar Bergman på Fårö, men utanför det stora fönstret ser vi ett norskt landskap som hos Ibsen."

Dagens Nyheter var minst entusiastisk, och menade att "föreställningen stannar innanför filmens konturer, grällare och bittrare än Bergmans version och längre från försoningen, men för den skull inte mer berörande." Svenska Dagbladet tyckte tvärtom att Melldahls tolkning tillförde något: "Melldahl tydliggör ett slags ömhet för modern, hennes tidiga vilja att göra karriär och skapa ett eget liv. Konsertpianisten är här inget renodlat moders-monster som antika Klytaimnestra eller någon Norénmorsa utan en person som vill stå fri, vara sig själv. Priset är kanhända att hon blir sig själv – nog."

Källor

  • Margareta Sörenson, "En sonat för Ibsen", Expressen, 16 augusti, 2014.
  • Lars Ring, " Höstsonaten som hämnddrama låter åskådaren ta ställning", Svenska Dagbladet, 18 augusti, 2014.
  • Ingegärd Waaranperä, "Scenens höstsonat får grälla känslor", Dagens Nyheter, 17 augusti, 2014.

Bilder / videor

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Text
  • Åsa Melldahl, Regi
  • Lars Östbergh, Scenografi
  • Annsofi Nyberg, Kostym
  • Sutoda, Ljus
  • Håkan Åslund, Ljud
  • Michael Breschi, Ljud
  • Johanna Ruben, Mask
  • Christer Fant, Viktor
  • Kirsti Stubø, Eva
  • Gunilla Röör, Charlotte
  • Rakel Wärmländer, Helena

Fler uppsättningar av Höstsonaten