Kategori: Bergman100

 

Lena Endre som Johan i Scener ur ett äktenskap

Skådespelare från Dramaten framför några av Ingmar Bergmans främsta monologer i en serie filmer för att uppmärksamma jubileumsåret 2018, då Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år. En film kommer att publiceras varje månad den 14:e.

Svensktextad version finns här.
 

Producerad av Widebeck Media AB för Stiftelsen Ingmar Bergman och Dramaten.


Leif Zern, journalist och författare, berättar om Bergman och hans känsla av att vara "underdog". Zern är aktuell med en reviderad nyutgåva av boken "Se Bergman" (Natur & Kultur).

Med anledning av Bergmanåret 2018, då Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år, delar personer från hans närhet sina berättelser om Bergman. Se fler Anekdoter.

Skrivet 8 jan 2018

SVT firar Bergman 100 år

SVT uppmärksammar att Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år 2018 genom att tillgängliggöra ett stort och rikt Bergmanmaterial bestående av dokumentärer, filmer, tv-serier, teaterföreställningar och program. En sann skatt för oss Bergmanentusiaster. Programmet löper under hela året och mycket kan ses på SVTPlay.

Under SVT:s Bergmansatsning kommer exempelvis hela 22 av Bergmans filmer att visas samt en mängd av hans teaterföreställningar, filmade för tv.

Journalisten Marie Nyreröd, som är projektledare för Bergmanåret på SVT, har regisserat många av de dokumentärer som visas under 2018, bland annat Ingmar Bergman på Fårö - om filmen och livet och den 16 episoder långa kortfilmssviten Bergman: Osänt.

I samarbete med Svenska filminstitutet har SVT producerat sex kortfilmer under samlingsnamnet Bergman Revisted, av namnkunniga regissörer som Lisa Aschan, Tomas Alfredson, Pernilla August, Linus Tunström, Patrik Eklund och Jane Magnusson.

Detta och mycket annat. Läs mer på svt.se

(Foto: Marie Nyreröd och Ingmar Bergman sommaren 2006. Fotograf: Mats Bäcker)

NK i Stockholm och Göteborg startar firandet av Bergmanåret lite i förväg genom att tolka Fanny och Alexander i sin traditionella julskyltning.

- Jag har sett många adaptioner av Fanny och Alexander på scen och kan säga att det här är en av de finaste visuella tolkningarna jag har sett. Det är en sak att göra en pjäs på flera timmar men att fånga essensen av det här verket i några skyltfönster som NK och JoAnn Tan Studios har gjort är imponerande, säger Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman.

Fanny och Alexander drömmer.

- Vi är mycket glada att vi har fått möjligheten att fritt tolka de fantastiska julscenerna från filmen Fanny och Alexander i våra skyltfönster. Att kunna främja Sveriges kulturarv i både Stockholm och Göteborg är något vi är oerhört stolta över och ser att detta stärker NK:s position som en kulturell och kommersiell teater, säger Daniel Stipich, marknadschef på Nordiska Kompaniet.

Alexander under julbordet.

Om Bergmanåret, #Bergman100
2018 är det hundra år sedan Ingmar Bergman föddes. Han är en av världens främsta filmregissörer genom tiderna och även en enastående författare och legendarisk teaterregissör. Efter hans bortgång 2007 är Bergman dessutom en av Skandinaviens mest spelade dramatiker. Ingmar Bergman föddes i Uppsala den 14 juli 1918 och hundraårsjubileet, som påbörjas hösten 2017 och pågår under hela 2018, kommer att uppmärksammas och firas världen över med teateruppsättningar, utställningar, filmretrospektiv, dokumentärer, bokutgivningar och festivaler.

By Geoff Andrew

”Here, at last, was a filmmaker whose readiness to confront the ‘big questions’ made him the equal of those towering figures working in other, more widely respected artforms: novelists, poets and playwrights, composers, painters and sculptors.”

When they hear or see the words Ingmar Bergman, most people – if, of course, they recognise the name at all – probably think of a gloomy Swede obsessed with human suffering, angst and mortality. There might also spring to mind an image of a medieval knight on a sea shore playing a game of chess with Death - or at least with a white-faced man in a black hood and cloak. Such pigeon-holing is perhaps inevitable, given that The Seventh Seal (1957) is not only one of Bergman’s most famous films but has been much mimicked, mocked and referenced: it even featured in Bill and Ted’s Bogus Journey (1991).

The Seventh Seal © Stiftelsen Ingmar Bergman

But one should always be wary of stereotypes.  Bergman’s enormous contribution to the arts – besides the many works he wrote and directed for the cinema and television, he consistently maintained a hugely successful and influential parallel career in the theatre – is considerably more varied than any miserabilist caricature might suggest. Furthermore, for all its iconic notoriety, The Seventh Seal is atypical; though Bergman did set a handful of his stories in the past, most of his films had contemporary settings, and he generally steered well clear of allegory. Indeed, though it has its good points, Bergman’s best known film is far from his best film, and those unfamiliar with his work who would like to find out what the fuss is all about would do well to begin by exploring elsewhere.

While it would be absurd and misleading to downplay Bergman’s interest in the more painful and problematic aspects of everyday existence (at least as it is experienced by those for the most part unaffected by economic hardship in the affluent West), it is important to emphasise the fact that his films are not in themselves ‘depressing’.

True, many of them deal with characters undergoing some kind of crisis, and do so in a way which is often remarkable for its unflinching honesty. (Few if any filmmakers have been so adept at depicting the subtle but savage acts of verbal and mental cruelty humans can inflict on one another.) Yet Bergman’s cinematic and dramaturgical skill is such that one is often utterly engrossed in a film from beginning to end, and emerges from it invigorated by his artistry, exhilarated by his audacity, and strangely heartened by his keen, compassionate understanding of what it means to be alive.

Of course, over a career that spanned more than half a century, Bergman’s achievements were uneven, and certainly his earliest films as a director feel like apprentice works compared to the extraordinary achievements of the late 50s and thereafter. Nevertheless, those immature works reveal a rapidly developing talent of no little intelligence, ambition or promise. Even the first of his scripts made into a film – Torment (1944), directed by Alf Sjöberg – is notable for its astute grasp of the dark, sadomasochistic undercurrents that may shape human relationships. As for his own directorial efforts, after a number of films displaying the influence of Italian neorealism, around the start of the 1950s he began to reveal his own distinctive sensibility with impressive works like Thirst (1950), Summer Interlude (1951), Summer with Monika (1953) and Journey Into Autumn (1955).

Summer with Monika © AB Svensk Filmindustri

What distinguishes these films – apart from their very fine acting and the atmospheric cinematography of regular collaborator Gunnar Fischer – is a fascination with the seemingly inevitable tensions that arise in male-female relationships: tensions emanating, usually, from the conflict between a woman’s need and desire for a properly fulfilling life and a man’s inability or reluctance – due to pride, vanity, short-sightedness or whatever – to respond sympathetically to that need and desire. While it would be misleading to characterise these and subsequent films as ‘feminist’, it is nevertheless true that Bergman, throughout his career, not only made an unusually large number of films focused primarily on the point of view of a woman, but portrayed his male characters in a somewhat less positive light than their female counterparts.

It was with the prize-winning triple-whammy of Smiles of a Summer Night (1955) – a delightfully spiky comedy of marital manners – The Seventh Seal and Wild Strawberries (1957) – a road-movie in which an elderly academic takes stock of his life, and arguably Bergman’s warmest film – that Bergman established his international reputation as the world’s leading arthouse auteur. Here, at last, was a filmmaker whose readiness to confront the ‘big questions’ made him the equal of those towering figures working in other, more widely respected artforms: novelists, poets and playwrights, composers, painters and sculptors. In creating works that examined how we live with ourselves and one another, where the world is going, whether God exists, how to find happiness, and so forth, Bergman once and for all demolished any notion that film could and should only be about escapist entertainment. Undoubtedly, this was no industry hack; this was an artist.

Yet his very finest works were still to come. With the loose ‘trilogy’ of Through a Glass Darkly (1961), Winter Light (1962) and The Silence (1963), Bergman forged a new style for himself, that would endure more or less unchanged until Saraband (2003), made at the end of his career. Visually, with his new regular cinematographer Sven Nykvist, he created a crisper, simpler, more sharply focused look consisting largely of stark, uncluttered compositions and facial close-ups.

Winter Light © AB Svensk Filmindustri

This was mirrored, in narrative terms, by a shift to stories involving fewer individuals – they were, he said, essentially chamberworks – from which all superfluous detail had been pared away. Without needless delay, we are quickly plunged, as if into an icy pool, into the heart of the matter, whatever that may entail: in the trilogy, a family faced with the swiftly declining sanity of one of its members; a priest undergoing a loss of faith; the relationship of two sisters ravaged by resentment and illness. The camera’s unblinking gaze, the fearless performances, the attention to the Aristotelian unities of action, time and place, and the taut narrative economy all make for bracingly intense viewing.

There followed many masterworks, most memorably, perhaps, the extraordinary Persona (1966), in which an actress, struck dumb by her sudden recognition of the cruel horrors of the modern world, becomes involved in a strangely symbiotic relationship with the talkative nurse assigned to oversee her convalescence.

Persona © AB Svensk Filmindustri

This began a series of marvellously inventive, incisive and insightful studies in fragile human psychology and fraught interaction, works whose elegant formal qualities were always at the service of content and meaning. The nightmarish images of Hour of the Wolf (1968) bring to vivid life the mental turmoil of a painter (many of Bergman’s films centre, somewhat self-reflexively, on creative figures of one kind or another); the sombre red walls and furnishings that surround the sisters in Cries and Whispers (1972) – one of the great films about death – were in line with Bergman’s notions of the colour of the interior of the human soul; and the forthright, up-close-and-personal visual style then prevalent in television was the perfect medium for the illuminatingly intimate look at marital strife and breakdown in Scenes from a Marriage (1973), and for the likewise brilliant account of familial tensions in Fanny and Alexander (1983).

Cries and Whispers. Photo: Bo-Erik Gyberg © AB Svensk Filmindustri

Thereafter, Bergman concentrated largely on theatre, occasional television films, and scripts he wrote for others to direct; the best known were for Best Intentions (1992), directed by Bille August, and Faithless (2001), directed by Liv Ullmann, his one-time partner and the lead actress in many of his masterworks of the 60s and 70s. (Bergman worked regularly with a repertory group of grade-A actors – including Harriet Andersson, Bibi Andersson, Ingrid Thulin, Gunnel Lindblom, Gunnar Björnstrand, Max von Sydow and Erland Josephson – and was repeatedly rewarded with performances of amazing subtlety and power.) But as his memorably dark swansong Saraband displayed, both his courage and his genius remained magnificently undimmed. The film may have been his final screen credit as writer-director, but with its frighteningly frank account of pride, vanity, cruelty, guilt, frailty and fear, it was one more reminder that Bergman was – and always had been – a filmmaker quite unlike any other. In returning, over and over, to his favourite subject – the individual human psyche, in all its mysterious complexity – he had taken inspiration not from other movies, but from life. And that life had been his own.

Saraband. Photo: Bengt Wanselius © SVT Bild

This piece – an introduction to the work of Ingmar Bergman – was written for the website of the Tyneside Cinema, Newcastle, which in November 2017 mounted a brief season of his films.

 

Geoff Andrew is a film critic, programmer and lecturer. He has written and contributed to numerous books on the cinema, and curated the forthcoming Bergman retrospective at London's BFI Southbank. He currently writes on film, music and the arts at geoffandrew.com

Geoff Andrew. Photo: Raluca Ciornea.

Utställningen Bergman på modet - Kvinnoroller & kostymer i Bergmans filmer har invigts under festliga former. Kvällens självklara hedergäst var ingen mindre än Harriet Andersson.

Harriet Andersson och museichef Heli Haapasalo.

Originalkostymerna från Bergmans filmer har fått ett tillfälligt hem i Hallwylska museets magiska lokaler.
Utställningen är tillgänglig från den 10 november till den 18 mars 2018, och tjuvstartar Bergmanåret 2018 på ett strålande vis.

Klänningen är RÖD.

Om utställningen
Utställningen presenterar ett urval kostymer som knyter an till de av Bergmans filmer som utspelar sig under det sena 1800-talet och tidigt 1900-tal. Filmerna stämmer också tidsmässigt överens med den period då  familjen von Hallwyl levde och verkade i sitt palats Hamngatan 4 i Stockholm innan det blev museum.
Läs mer

Världens största jubileum för en enskild filmskapare - Ingmar Bergman 100 år

2018 blir ett fantastiskt kulturår till minne av Ingmar Bergman. Den världsberömde svenske regissören och författaren föddes i Uppsala den 14 juli 1918 och hundraårsjubileet, som påbörjas hösten 2017 och pågår under hela 2018, kommer att firas världen över.

Under en presskonferens i London den 18 september presenterades och invigdes Bergmanåret 2018.
Stiftelsen Ingmar Bergman har av den svenska regeringen fått uppdraget att koordinera och kommunicera de evenemang som äger rum under hundraårsjubileet och har sammanställt en presentation av vad som är inplanerat världen över så här långt, i form av teateruppsättningar, nya filmer om Bergman, retrospektiv över hans egna filmer, utställningar, konferenser och mycket annat.

- Vi är väldigt glada att kunna presentera en överblick över allt som är på gång för att fira Ingmar Bergmans hundraårsjubileum, säger Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman och fortsätter:
- Intresset för Bergman är väldigt stort, mycket tack vare de framgångsrika teateruppsättningarna baserade på hans verk, men vi är ändå överraskade över hur mycket som redan är inplanerat för jubileumsåret 2018.

Under måndagen den 18 september medverkande hedersgästen Liv Ullmann som delar med sig av sina minnen och berättelser om Ingmar Bergman.

- Ingmar Bergman har berikat inte bara mitt liv utan en hel värld med sina mästerverk inom film, litteratur och teater. Det omfattande firandet av Ingmar Bergman-jubileet under 2018 kommer på ett fantastiskt sätt att visa hur han är en av filmhistoriens mest inflytelserika och kreativa personer. Jag är övertygad om att det enastående arv han har överlämnat till oss alla kommer att förvaltas för framtida generationer, så att hans briljanta konstnärskap hålls levande för lång tid framöver, säger Liv Ullmann.

Bland de andra medverkande syntes regissören Margarethe von Trotta, skådespelarn Lena Endre, SVT's Marie Nyreröd, BFI's Geoff Andrew och Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Inmar Bergman.

 

Några höjdpunkter under 2018

Världens största jubileum för en enskild filmskapare, en internationell händelse i sig, samordnad av Stiftelsen Ingmar Bergman.

En hyllning till ett livsverk, som också ger inspiration till nya verk: filmer, teateruppsättningar, böcker, dansföreställningar, musikkompositioner…

Dussintals (hittills) med Ingmar Bergman-retrospektiv på cinematek och filmfestivaler världen över.

Åtminstone fem film- och tv-dokumentärer om Bergman (en svensk, två tyska, en fransk, en finsk)

Världens första remake av ett Bergman-verk: tv-serien Scenes from a marriage, med Hagai Levi (In Treatment, The Affair) som huvudförfattare, produceras och sänds under året.

Utgivning av Ingmar Bergmans skrifter, inklusive hans arbetsböcker, ofilmade manuskript och annat opublicerat material. (Dessutom flertalet nya böcker om Bergman.)

Ett antal utställningar,  turnerande såväl som på institutioner som Scenkonstmuseet i Stockholm.

Ett femtiotal nya Bergman-uppsättningar, inklusive (men absolut inte begränsade till):

·      Scener ur ett äktenskap, regi Thomas Bendixen, med Sofie Gråbøl, Morten Kirkskov, premiär 31 aug 2017, Det Kgl Teater, Köpenhamn, Danmark.
·      Höstsonaten (opera), kompositör Sebastian Fagerlund, regi Stéphane Braunschweig, med Anne Sofie von Otter, Erika Sunnegårdh, premiär 8 sep, Finska Nationaloperan, Helsingfors, Finland.
·      Ormens ägg, regi Anne Lenk, med Franz Pätzold, Nora Buzalka, premiär 30 sep, Cuvilliés-Theater, München, Tyskland.
·      Scener ur ett äktenskap, regi Paige Rattray, med Marta Dusseldorp, Ben Winspear, premiär 11 nov, Queensland Theatre, Queensland, Australien.
·      Enskilda samtal, regi Liv Ullmann, premiär 6 dec, Kennedy Center, Washington DC, USA.
·      Vargtimmen (som dockteater), regi Jan Müller, premiär 27 jan, Theater Koblenz, Koblenz, Tyskland.
·      Hommage à Bergman, ny dansföreställning av Mats Ek, Johan Inger och Alexander Ekman, premiär 9 juni, Theâtre des Champs Elysées, Paris, Frankrike.
·      Fanny och Alexander, regi Eva Bergman, premiär dec, Göteborg stadsteater, Göteborg, Sverige.
·      Den internationella Bergmanfestivalen, 23 augusti – 2 september, Dramaten, Stockholm, Sverige.

 

Hemsidan www.ingmarbergman.se uppdateras löpande, registrera dig för vårt nyhetsbrev för de senaste nyheterna:http://www.ingmarbergman.se/nyhetsbrev

Facebook: www.facebook.com/IngmarBergmanFoundation
Instagram: www.instagram.com/ingmar_bergman_foundation/
Twitter: @IB_Foundation

Officiell hashtag: #Bergman100

 

Berit Gullberg, teaterförläggare och fd presschef på Dramaten, berättar här om inspelningen av Fanny och Alexander och "Guds hand"...

Med anledning av Bergmanåret 2018, då Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år, delar personer från hans närhet sina berättelser om Bergman.

 

Stig Björkman, regissör och författare berättar här om filmtidskriften Chaplins berömda "anti-Bergman-nummer"...

Med anledning av Bergmanåret 2018, då Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år, delar personer från hans närhet sina berättelser om Bergman.