Max von Sydow

Skådespelare 1929-

En av efterkrigstidens internationellt mest anlitade svenska filmskådespelare. Gjorde ett flertal huvudroller i Ingmar Bergmans filmer och scenuppsättningar 1955-1972.

Max von Sydow

Skådespelare 1929-

En av efterkrigstidens internationellt mest anlitade svenska filmskådespelare. Gjorde ett flertal huvudroller i Ingmar Bergmans filmer och scenuppsättningar 1955-1972.

"Han kontrollerar sina demoner med kolossal disciplin; han ger aldrig utlopp för dem i det privata, men han gör det på scenen."

Ingmar Bergman

Om von Sydow

Född Carl Adolf von Sydow den 10 april 1929 i Lund som enda barnet i fadern Carl Wilhelm von Sydows andra äktenskap. Fadern var professor i folklivsforskning på Lunds universitet och modern Maria var lärarinna.

Vid femton års ålder såg von Sydow en uppsättning av William Shakespeares En midsommarnattsdröm på den då nyöppnade Malmö Stadsteater. Inspirerad av denna upplevelse startade han tillsammans med några vänner amatörteatersällskapet Scenia och satte där upp pjäser av August Strindberg, Pär Lagerkvist och Hjalmar Bergman.

Efter avslutad militärtjänstgöring, där han tog namnet "Max" efter en loppa i en loppcirkus, antogs han till Dramatens scenskola 1948 och studerade där fram till 1951 tillsammans med bland andra Lars Ekborg, Margaretha Krook och Ingrid Thulin.

Det var Dramaten-regissören Alf Sjöberg som 1949 gav von Sydow hans första filmroll i Bara en mor. Redan under sitt första år i Stockholm hade von Sydow försökt få en filmroll efter att han fått höra att Ingmar Bergman sökte statister som skulle agera polismän i Fängelse. När von Sydow ringde regissören och frågade om han fick medverka, avspisade Bergman honom med ett kort nej.

Efter examen medverkade von Sydow i ett flertal svenska filmer och spelade på olika stadsteatrar (bland annat Norrköpings-Linköpings stadsteater där Ingmar Bergman såg von Sydow i Tennessee Williams Den tatuerade rosen) innan han fick anställning i Helsingborg. Bergman brukade åka över från närliggande Malmö och titta på Helsingborg-teaterns uppsättningar och 1955 föreslog han att von Sydow skulle ansluta sig till truppen vid Malmö Stadsteater. De båda samarbetade där fram till 1960 då von Sydow flyttade till Stockholm och engagerades vid Dramaten. Under denna tid gjorde von Sydow såväl bi- som huvudroller i Bergmans teateruppsättningar under vinterhalvåret och filmer under sommaruppehållet. Max von Sydow kommenterade i en intervju i Aftonbladet sina roller från perioden så här:

”Om jag tittar på mina gamla filmer, till exempel Det sjunde inseglet, så inser jag att jag spelar mycket teatraliskt; jag har alltid störts av mitt deklamerande sätt att tala i en sådan film. Men så svepte tv plötsligt fram över Sverige och snart var vi vana vid realism, från nyhetsprogram, debattprogram osv. Sen fanns förstås också Metoden från Actors' Studio, som utövade påverkan även i Europa. I dag använder teaterskådespelare och filmskådespelare med teaterbakgrund en annan spelteknik än vad vi gjorde på 1940- och 1950-talet. Bergmans dåtida dialog var mycket stiliserad, så det skulle ha varit svårt för mig att säga de replikerna realistiskt.”

 von Sydow kanske mest minnesvärda rollprestationer för Bergman gjorde han dock under 60-talet. Så här berättar Peter Cowie:

”I de flesta Bergman-filmer från 1960-talet är Max von Sydows rollgestalter en man på flykt, om inte från rättvisan så från sin egen medelmåttighet. Målaren Johan i Vargtimmen, violinisten Jan i Skammen, och Andreas, den skygge eremiten i En passion, med ett kriminellt förflutet på fastlandet: von Sydow är i dessa roller otvetydigt Bergmans alter ego, ett offer för alla dennes svårigheter och komplex. Han måste falla sönder emotionellt, ansikte mot ansikte med kriget, i Skammen, ta sin tillflykt till galenskap i Vargtimmen, erkänna sin oförmåga till kärlek i En passion. Men själens bävan är desto mer gripande tack vare von Sydows storhet som skådespelare, hans enastående närvaro. Hans småaktighet, hans klumpiga uppträdande, hans fysiska rädsla, verkar ännu mer patetiska eftersom de har sin boning i en sådan ädel person. Som Bergman själv säger med ett skratt: 'Om man vill få någon att spela en moralisk ynkrygg, då måste det vara någon med mycket hög moral!' Dessa är kanske de fegaste stackare som Max von Sydow någonsin spelat, men de är också de mest mänskliga figurerna, och de mest gripande. I dem smälter skådespelar- och regissörspersonligheterna samman i så anmärkningsvärt hög grad att föreställningen för åskådaren blir som att ta del av en hemlig bekännelse. "

Max von Sydows karriär tog en ny vändning när han 1964 accepterade rollen som Jesus i George Stevens Mannen från Nasaret. Han hade redan på 50-talet tackat nej till hollywooderbjudanden innan det avgörande mötet med den amerikanske agenten Paul Kohner i Cannes 1960. Kohner var bland annat agent för Charles Bronson, John Huston och Ingrid Thulin och fast besluten att locka von Sydow till Hollywood. Under de kommande två åren skickade Kohner över flera rollförslag som von Sydow tackade nej till, bland annat rollen som Dr. No i den första Bond-filmen och den som Kristus (igen) i Nicholas Rays Konungarnas konung. Efter att även ha tacket nej ett flertal gånger till Stevens film bjöds han i februari 1961 in till Hollywood för att få bekanta sig närmare med projektet. Imponerad av de inblandades höga ambitionsnivå tackade han till slut ja och från april 1962 till slutet av 1963 var familjen von Sydow bosatt i Kalifornien. Att filmen fick ett ljummet mottagande spelade ingen större roll, von Sydow hade fått sitt genombrott i Hollywood.

Sedan dess har von Sydow arbetat med film i långt högre grad än teater och då oftast utanför Sveriges gränser. Hans roller i Hollywood har dock sällan varit mer än endimensionella outsiders och skurkar, framförallt under 60- och 70-talen. von Sydow skrev i mitten av sextiotalet kontrakt med 20th Century Fox för att göra sju filmer under sju år och då han knappast gick att missta för amerikan blev de flesta rollerna som skumma utlänningar (med ett visst undantag i George Roy Hills Hawaii). En återkommande roll var den som nazist, första gången i Michael Anderssons Quiller – vårt ess i Berlin 1966 och senare även i bland annat John Hustons Den sista matchen. De publikmässigt största succéerna under von Sydows första 10 år som internationell filmskådespelare var William Friedkins Exorcisten och Sydney Pollacks Tre dagar för Condor. Han tackade dock nej till rollen som baron von Trapp i Sound of Music som istället gick till Christopher Plummer.

I mitten av 70-talet flyttade han till Rom och arbetade med Italien som bas under flera år. På 80-talet återvände von Sydow tillfälligt till skandinavisk film och Oscarnominerades 1989 för sin roll som Lassefar i Bille Augusts Pelle Erövraren, en film som han själv anser vara karriärens höjdpunkt. Året innan regidebuterade han med filmatiseringen av Herman Bangs roman Ved vejen. Tanken var även att han skulle ha spelat biskopen i Fanny och Alexander, men han lät sin agent försöka förhandla fram ett orimligt högt gage och rollen gick istället till Jan Malmsjö. von Sydow har senare sett tillbaka på detta som ett av de största misstagen i sin karriär. Åttiotalet innebar även en återkomst till teatern och han spelade Prospero i Shakespeares Stormen på Old Vic i London och Gert Bokpräntare mot Stellan Skarsgård (i titelrollen) i Strindbergs Mäster Olof på Dramaten under teaterns 200-årsjubileum 1988.

Max von Sydow har medverkat i drygt 120 filmer gjorda i ett dussintal länder och har arbetat med så olika regissörer som, förutom ovan nämnda, Jan Troell (ett samarbete som sträcker sig över 30 år och åtta filmer), Francesco Rosi, Arturo Ripstein, Bertrand Tavernier, Andrej Kontjalovskij, David Lynch, Woody Allen, Lars von Trier, Wim Wenders och Steven Spielberg. Han är även den enda skådespelare som på film spelat såväl Jesus (Mannen från Nasaret) som Djävulen (Köplust).

von Sydow har två söner, Claes och Henrik, med sin första fru Christina Olin, med vilken han gifte sig 1951 och skiljde sig från 1996. Sedan april 1997 är han gift med den franska dokumentärfilmaren Catherine Brelet.

Om sin relation till Ingmar Bergman har von Sydow sagt:

"Vi är vänner. Vi har jobbat så mycket tillsammans, både på scen och i filmer. Det mesta gjorde vi när vi båda var mycket yngre. Vi var fria, han var ännu inte världsberömd och jag var bara en vanlig teaterskådis med några filmroller i bagaget. Vi jobbade hårt och hade mycket roligt. Jag kan inte själv säga vilken inverkan han haft på mig men den måste vara enorm."

Källor

  • Peter Cowie, Max von Sydow: från Det sjunde inseglet till Pelle Erövraren, (Stockholm: Svenska filminstitutet, 1989).
  • Aftonbladet, 8 november 1989.
  • Myggans nöjeslexikon: ett uppslagsverk om underhållning, red. Uno Myggan Ericson, (Höganäs: Bra böcker, 1989-1993).
  • Svensk filmdatabas.
  • Max von Sydow, Loppcirkus, (Stockholm: Bromberg, 1989).