Sista paret ut

Ett misslyckande, konstaterade stockholmspressen samfällt om Sista paret ut, men ett misslyckande av viss konstnärlig dignitet. Några kritiker spanade förgäves efter genomtänkt skapande vilja och avsikt. Några ansåg att filmen gav en osann bild av svensk ungdom.

C B-n i DN kritiserade Bergmans bild av svensk adolescens och var inte mycket snällare mot regissör Sjöberg:

Med mördande envishet ältar han sitt tema: alla ungdomarna i hans film befinner sig på något sätt i trotsreaktion mot sina mödrar och fäder, oavsett om dessa är döda eller ännu befinner sig i livet. En del av ungdomarna är skilsmässobarn, andra beklagar att de inte är det, att föräldrarna hållit ihop "för barnens skull". Håll gärna med om att det här kan gälla en giltighet från fall till fall; så generaliserat som detta ungdomsuppbåd är, mister det dock sin giltighet.

Denna Ingmar Bergmans vrångbild av svensk ungdom av i dag har inte blivit mera övertygande i Alf Sjöbergs regi. Sjöberg har en olyckligt farbroderlig, icke besvarad, kärlek till svensk ungdom av i dag. Han vet ingenting om den, han har inte varit med själv, han känner inte dess språk. Det var därför hans Vildfåglar blev ett sådant plågsamt misslyckande; Sista paret ut är Vildfåglar i övre Östermalmsmiljö. […]

Det finns i denna film en förskruvad idealism, som tar sig uttryck i patetiska dialoger, stundom till ackompanjemang av dämpad, tröstande flygelmusik. Det bästa i filmen är den naturliga fräschören hos två vackra ungdomar, Björn Bjelfvenstam och Bibi Andersson, vilkas egen friskhet är filmens tillgång; vad manuskriptet äger av charm och behag finns framför allt i deras repliker, deras tillit och förtröstan.

I filmens periferi demonstrerar Harriet Andersson sin flickaktighet och Jarl Kulle sitt idoliska maskulinum.

Distributionstitlar

Junge Herzen im Sturm (Västtyskland - festivalvisning)
Last Pair Out (Storbritannien)
Ostatni para wychodzi (Polen)
Siste par ut (Norge)
Viimeinen pari ulos (Finland)

Inspelningsplats

1956-05-16 - 1956-07-16
Filmstaden, Råsunda, Sverige (ateljé)
Östra Real, Stockholm, Sverige
Karlaplan, Stockholm, Sverige (m.fl. platser i Stockholm)

Texten avslöjar filmens slut.

En bok med texten ''Dagbok Bo Dahlin'' ses i bild. En text anger ''Ur Bo Dahlins anteckningar ang föräldrarnas skilsmässa återberättade av Ingmar Bergman''. Boken slås upp.

Det är lördag och oro i gymnasisten Bo Dahlins klass. Lektor Jacobi avbryter den meningslösa lektionen.

I materielrummet träffar Bo en liten gråtande kille. Hans föräldrar är skilda och i helgen måste han träffa sin far som han hatar. Bo försöker trösta killen med att det snart är måndag igen.

Bo sitter med Kerstin på ett konditori. Hon vill gå på fest hos Anita i kväll. Han vill se ''Figaros bröllop'' på Operan. Vi ska inte tvinga varandra, säger Bo. Jag går på Operan, du till Anita.

Hemma får Bo åhöra ett häftigt gräl mellan föräldrarna. Det gäller moderns älskare som hon inte vill lämna. Du får inte gå ifrån mig, säger fadern förtvivlat. Grälet slutar med handgripligheter.

Bo får veta att moderns älskare är Ernst Farell, läkare, och när han av en händelse får syn på dennes namn på en dörr i en trappuppgång, fattar han sitt beslut. Han ringer på och får träffa Farell.

Farell har varit tillsammans med Bos mor i nästan tre år, får Bo veta. Farells fru känner inte till förhållandet. Farell får telefon från Bos mor, och de stämmer möte i sin lya på Jungfrugatan 5. Men Farell säger sedan att han måste ägna kvällen åt att tala ut med sin fru. Han erbjuder Bo nyckeln till lyan.

Bo anländer före sin mor till lyan. När hon kommer, ser hon honom först inte i mörkret. Deras samtal börjar häftigt, men när hon berättar om sin djupa kärlek till Farell, som av ekonomiska skäl inte kan skiljas och som dessutom bedrar henne med andra kvinnor, veknar Bo. Han vill hjälpa sin mor att komma ifrån alltsammans. De ska resa bort, föreslår han, bara de två. De går hem tillsammans.

Bo klär sig i smoking för operabesöket, När han kommer ner på gatan, ser han Farell sitta och vänta i en bil. Han rusar in igen och finner sin mor resklar med packad väska.

Bo går på Operan men stannar inte länge. Han fortsätter hem till Anita där det ska bli fest. Han kommer för tidigt. Festen börjar först kl 9. Anita inleder ett samtal med honom. Hon har hört att han har kallat henne slampa. Hon berättar om sig själv, och Bo inser att hans omdöme varit förhastat.

Festen är i full gång. Kerstin har kommit. Bo berättar för henne vad som hänt. Hundratusentals barn och föräldrar har det som vi, om inte värre, säger han bittert.

Festen rullar vidare. Några är berusade. Mina föräldrar skiljer sig inte, skriker en av de fulla, Claes. De hatar varandra, men de håller ihop -- för barnens skull.

Bo och Kerstin lämnar den allt rörigare festen och går hem till henne. De talar lågmält med varandra inne i hennes rum, när de överraskas av hennes mor som oväntat kommit hem. Modern talar om hur hon känner sig sviken av Kerstin. Det är äckligt, säger hon. Det enda äckliga är tants fantasi, svarar Bo. Föräldrar borde tas om hand.

Nu söker Kerstin försoning med sin mor. Bo rusar ut ur lägenheten. Han söker upp Anita. Han finner henne i lämningarna efter festen.

Anita talar om sin ensamhet, och Bo berättar att han gått ifrån Kerstin. Anita säger att hon är kär i Bo. Därför vill hon att han ska gå.

En sista, kvarvarande gäst ger sig till känna, Claes. De kör hem honom i bil. Efter att ha lämnat av honom kramar de om varandra. De är lite trötta, säger Anita. De ska ringa varandra i eftermiddag, bestämmer hon.

Det är i materielrummet på skolan. Lektor Jacobi talar med Bo. Lektorn har fått ett brev där Bo hotar sticka ifrån allting. Det är ett obehagligt brev, tycker lektorn. Ni känner er försmådd, säger han. Men det finns ingen instans dit man kan instämma sina föräldrar. Och en rättighet har man alltid kvar -- rätten till självbesinning.

Tror lektorn själv på det här, frågar Bo.

Jag hoppas det, svarar lektorn.

Bo påminns om att det är karta nr 53 de ska använda i dag. Han letar i kartbeståndet.